Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––- 60
väldet lydande likar - c?est å dire, landet skulle
delas mellan adeln och bönderna bli lifegna.»
»Anfäkta det! - Det var en gudatanke», utropade Gösta,
som i likhet med flertalet af de förbundne hade intet
att förlora, men allt att vinna af en omstörtning. »En
skål för Carl Ståle, den store talaren och mannen
med det ädla hjertat, som ömmar för likars nöd.»
»Hans skål!» ropades i korus, och glasen tömdes
i botten.
»Men kännen j inte någon röklukt, kamrater?» frågade
plötsligt Gösta, i det han gned sina ögon, som blifvit
allt mera röda för hvarje glas han tömt.
»Det var också en fråga, när han hela tiden suttit och
utblåst det ena rökmolnet efter det andra af en tobak,
som han måtte tillhandlat sig af någon trankokare på
kusten här», inföll Ståle skrattande.
»Ja, hvad böfveln vill du, man skall göra», svarade
Gösta. »Det är tre veckor, sedan den sista dalern
tog ett ömt farväl ur fältkassan. Jag har öppnat en
byteshandel med kustborna, och den har redan renderat
mig åtskilliga af lifvets oundgängligaste behöfver.»
»Men huru verkställa kungens arrestering?» frågade
en af de förbundne.
»Jo, hören nu min plan», fortfor Ståle. »Man har
visserligen redan på annat håll fattat beslut om
kungens arrestering, men öfverste Hästesko, som åtagit
sig detta uppdrag, tvekar ännu att fullgöra det,
och jag föreslår derföre, att vi förekomma honom.»
»Ja, ja», ropade de öfriga.
»Min plan är lika enkel som ofelbar. I morgon afton
ämnar sig kungen, åtföljd endast af Armfelt, hit
för att rådfråga den här engelska sibyllan. Och hvad
är då enklare, än att ett halft dussin beslutsamma
män arrestera kungen i arméens namn. Yi föra honom
ombord på ett fartyg, som jag redan har i beredskap
och tvinga honom att afsäga sig sin krona. Finland
proklameras derpå sjelfständigt och frihetens dag är
inne för vårt gamla fosterland.»
»Bravo!» applåderade Gösta. »Det är en märkvärdig man
den Ståle. Planer födas i hans hufvud, som bär växa på
buskar. Ja du har min hand och värja, Carl. Anfäkta,
tyrannens timma är slagen. Lefve republiken!»
»Eld!» ljöd det plötsligt öfver deras hufvuden,
åtföljdt af ett starkt brakande, och de sammansvurne
rusade bestörta upp från sina platser och ut i
förstugan, som redan var uppfylld af en tjock rök.
Det brakande, som de hört från vinden, förorsakades
af Paul, som då han rest sig upp, funnit rummet
uppfylldt af rök och derföre med en våldsam stöt
sprängt den svaga dörren och skyndat ut på vinden,
der han möttes af qväfvande rökmoln.
Med ett par språng var han utför trappan, och i
det ögonblick han nådde marken, började just breda
eldtungor slingra sig utefter takåsen.
Midt igenom den tjocka röken trängde till hans öra
de sista orden i dårens hemska sång:
"Men förr’n sol på fäste Tänds, på hexans näste Röda
hanen gal.
Ha, ha, ha!»
Då Paul blickade uppåt, igenkände han den tokige
Ma-thias, sittande på kanten af en skorsten och
skrattande hejdlöst.
»Det var då han, som smög omkring på vinden och
anlade branden», tänkte Paul för sig sjelf, i det
han förde en signalpipa till läpparne och lät höra
en gäll hvissling.
Derefter återvände han in i huset, för att uppsöka
Jane och hennes moder, hvilka han mötte på hustrappan,
den garnla stödd på sin dotters arm, blek och
vacklande.
Fru Howard var ett långt, resligt fruntimmer med kalla
drag, hvilkas stelhet ökades af det snöhvita hår,
som infattade dem liksom i en ram af silfver.
Fattande Pauls erbjudna arm, yttrade hon hastigt
till Jane:
»Skynda dig in, mitt barn. Skrinet under salsgolfvet,
du vet.»
Men ett moln af rök och eldgnistor, som nu utträngde
genom porten, omöjliggjorde hvarje vidare försök att
inträda i det brinnande huset, ur hvilket i det samma
de förbundne ändtligen lyckats finna utgången, till
hälften qväfda af röken. Då den gamla såg, att Paul
ville göra ännu ett försök att intränga i huset, höll
hon honom tillbaka, i det hon med fast stämma yttrade;
i »Stanna, löjtnant Lijkanen. Det tjenar
till intet att kämpa
i mot sitt öde. Vi äro tiggare, Jane. Gud har
så velat det.» i »Sörj ej deröfver,
min fru. Min fars hus skall stå er
öppet», försäkrade Paul.
| I detta ögonblick small plötsligt
ett skott öfver deras
hufvuden och fru Howard sjönk ned på en tufva.
Kulan hade träffat henne midt i bröstet.
»Hej, gamla hexa, nu fick du din hyra, tror jag», ljöd
Mathias gälla röst, och då Paul och Jane samtidigt
blickade upp mot taket af det brinnande huset, sågo de
dåren, stående på takåsen, svänga sin afskjutna bössa
öfver hufvudet och i det samma störtade taket in och
begrof den vansinnige i lågorna. Understödd af Jane,
satte sig emellertid fru Howard upp och hviskade med
svag röst.
»I skrinet . . . din förmögenhet . . . dina papper
... din i faders namn . . . var . . . lord ...»
Jane lade örat intill hennes mun, för att uppfånga de
sista ljuden af den bortdöende rösten, men den gamla
var död, och med henne den hemlighet, hon velat yppa.
Paul, som, med blickarne fastade på det ställe,
der dåren | efter utöfvandet af sin hämd
försvunnit i lågorna, instinkt-| messigt närmat
sig huset, för att söka bispringa den olycklige,
j hejdades af en röst, som bakom honom utropade:
l »Ett ord, min herre.»
| Då han vände sig om, för att se, hvem den
talande var,
stod han öga mot öga med Gösta Sparrhjelm, som med
blossande ansigte och något osäker röst fortfor:
»Hvem är ni, min herre, och i hvad ärende är ni här?»
| »Och om jag gör er samma fråga tillbaka,
hvad svarar
! ni väl derpå?» frågade Paul.
! »Sacre dieu! jag frågade först och har
rättighet att först
i få svar», återtog Gösta.
l »Om ni har rättighet att fråga, så har
jag deremot ingen
skyldighet att svara», genmälde Paul, i det
han lugnt mötte de förbundnes allt mera hotande
ögonkast. | »Kan ni assurera oss på parole
d’honneur, att ni ej fun-
nits gömd i huset der, för att spionera på oss?»
inföll Ståle och närmade sig i sin ordning löjtnanten.
»Tvärtom, mina herrar. Jag känner fullkomligt edra
förrädiska planer», svarade Paul.
»Nåväl! då måste ni svärja, att för ingen dödlig
förråda dem», fortfor Ståle.
»Då skulle jag svika den trohet jag svurit min
konung», svarade Paul föraktligt.
»Ni täcktes då excusera, att jag nödgas spika
fast er | mot trädet der, för att göra er lika stum
som dess stam», yttrade Ståle och drog sin värja,
men stöttes undan af Sparrhjelm, som med blottad
klinga trängde sig mellan honom och Paul.
»Tiens, mön cher», skrek Gösta häftigt. »Jag har
bättre rätt, än du.»
Och dervid föll han ut mot Paul, som väntade honom
med värjan i hand.
Det var en nattlig tafla, värd att målas af en
Rembrandts j kraftiga pensel.
Scenen belystes af skenet från den brinnande
byggningen, hvars fasta virke just störtade
tillsammans med ett doft brakande, sändande mot
himlen en pelare af eldgnistor; i det dunkla
skogsbrynet Jane nedböjd öfver den döda och i den
starkt upplysta förgrunden de båda stridande, hvilkas
klingor blixtrade, då de korsades i eldskenet samt
slutligen öfver allt detta månans bleka ljus, för
ett ögonblick fördunkladt af brandens röda flamma.
Paul, som under stridens hetta kommit att förändra
ställning, så att han stod vänd mot det brinnande
huset, då detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
