Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En profetissa i vårt århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krets. Dertill kom tjusningen af hennes personliga
uppträdande, den nätta gestalten ined det fina
ansigtet, de rika ljusblonda lockarne och de klara blå
ögonen, hvilka i den bullrande verldsstaden svärmiskt
tycktes söka efter de nordiska skogarnes ensamhet. Så
utvecklade sig en märkvärdig blandning af snarmoget
förstånd och djup känsla hos denna underbara flicka.
Så snart hon återkommit till födelsestaden Riga,
beslutade Julianas föräldrar att, innan hon ännu fyllt
fjorton år, gifva hennes hand åt baron von Krüdener,
en fulla tjugotvå år äldre man. Hon åtföljde denne på
hans legationsposter, först till Mitau och derefter
till Venedig. Det var ett rent konvenansgiftermål,
och den unga flickan hade öppet sagt baronen, då han
friade till henne, att hennes hjerta icke sloge för
honom, men att, då ödet ändock icke lemnade henne
fritt val, hon vore rätt tillfreds med honom. De
kunde aldrig förstå hvarandra. Herr von Krüdener,
en man, som förband den grundligaste lärdom med de
förträffligaste hjertats egenskaper, var för gammal,
for att rätt förstå sin unga hustru. Han fordrade af
henne diplomatiskt allvar.
»Låt mig ana», sade han en gång till henne, »hvad
du känner; men visa mig det aldrig. Låt hvarken dina
miner blifva förrädare af ditt hjerta, eller uttryck
med ord, hvad som uppfyller ditt inre.»
Den unga qvinnan sökte ett varmt, kärleksglödande
hjerta.
Och så höll det olika paret sitt intåg i
Venedig. Mäktigt och starkt ingripande var det
intryck, som lagunstaden gjorde på den fantasirika
unga frun. Under Italiens sköna himmel lärde Juliana
von Krüdener känna, att äfven hon ägde ett varmt,
glödande hjerta. Hon blef också varse, att hon var en
ung skönhet - och klyftan emellan henne och hennes man
blef allt vidare, trots det, att hon redan hade skänkt
honom två barn. Den unga, tjusande frun greps af det
förföriska sällskapslifvets hvirfvel - äktenskapet
blef upplöst och den frånskiljda friherrinnan von
Krüdener återvände till föräldrahuset i Riga.
I Paris, på direktoriets utsväfvande tid, återfinna
vi den sköna qvinnan. Fullkomligt emanciperad, lefde
hon för konsten och sina böjelser, och som snillrikt
fruntimmer hörde hon snart till verldsstadens
bekantaste personligheter. Midt i salongen hade hon
en gång lemnat faktiskt bevis på, att hennes fot var
af antik skönhet, genom att blotta och låta beundra
den samma af sakkännare. Rodnande måste hon en gång
i Italien höra bildhuggaren beundra hennes sköna
kroppsproportioner - och numera berömde hon sig sjelf
af, att de alldeles liknade den mediceiska Venus.
Äfven med kärleken varierade hon ofta - hon njöt,
hvad ögonblicket bjöd henne. Emellertid kunde
ett sådant lif i längden icke tillfredsställa den
snillrika qvinnan. Nöjenas hvirfvel skulle förläna
hennes hjerta den lycka, som det i husliga lifvet
icke funnit, de skulle fylla tomheten i hennes inre;
men berusade hon sig äfven deraf för ögonblicket, så
skulle dessa ohejdade förströelser dock störta henne
i tusentals förlägenheter, ty ett dylikt lefnadssätt
måste naturligtvis i grund förstöra de finansiella
förhållandena, hvadan hon ofta befann sig i den mest
tryckande penningeklämina.
Kokettens roll, som hon spelat med en sådan glans,
måste utbytas mot en annan. Kärlekens roman var
afslutad, - nu skulle konstens taga sin början.
Juliana von Krüdener hade lärt känna den snillrika
fru Staël, Neckers dotter; hon hade umgåtts med
Frankrikes berömdaste poeter - hvarföre skulle
icke också hon kunna plocka lagrar på detta
gebit! Materialier fattades henne icke, den egna
erfarenheten lemnade stoff i öfverflöd. Så skref
hon sin roman: »Valerie» och skildrade deri ett
förhållande, som en gång i Venedig varit henne sjelf
dyrbart.
Valerie, hon sjelf, är en ung retande qvinna,
i hvilken en svärmisk ung man, slägt till hennes
man, och dennes fosterson, dödligt förälskar
sig. Uppflammandet af denna passion, ynglingens
kamp med pligtens och tacksamhetens känslor, hans
borttynande och ändtligen hans död, är fint och
elegiskt skildradt.
Romanen utkom 1802, samma år hennes make afled,
och fru von Krüdener bemödade sig ängsligt att
upphöja den till ett klassiskt verk. Hon förmenade
sig dermed hafva öfverflyglat besagde medtäflerska,
deri redan nämda madame Staël. På allt möjligt sätt,
ja med tillhjelp af pariser-klakörerna sökte hon
sprida sitt verk, och ifrigt samlade hon den hyllning,
som med anledning af boken tillströmmade henne.
Fru von Krüdener stod redan i midten af
trettiotalet. Hon hade tömt njutningens fullaste
bägare ända till sista perlan. Den inre tomheten kunde
hon icke mera fylla, och äfven konstens roman var
utspelad. I sin »Valerie» hade hon redan betecknat
sin nya bana, ty hon förklarar deri, att man efter
öfvermätthet af sinliga njutningar, först skall vända
sig till konsten och ändtligen till tron.
I Karlsruhe hade, gynnad af den gamle kurfursten
Karl Fredrik af Baden, den bekante andeskådaren
Jung Stilling funnit en tillflyktsort. Oaktadt allt
svärmeri var han en rättskaffens, from man, om hvilken
också Göthe, som lärt känna honom i Strassburg,
talar med högaktning. Umgänget med honom hade fru
von Krüdener särskilt utsett åt sig, för att rätt
grundligt kunna tillväxa i tron. Hon hade nu helt
och hållet afsagt sig verldens fåfänga, bar en enkel
grå sidenklädning, och ett kors på bröstet var hennes
enda smycke.
Fru von Krüdener hade nu trädt i förbindelse med
hernhutarne samt gällde redan för »uppväckt»,
och i denna egenskap höll hon sig, såsom en af Gud
särskilt benådad, upphöjd öfver alla trosbekännelser.
I Karlsruhe började hon att offentligt predika,
förkastade allt menskligt vetande som fåfängt och
fordrade framför allt afsägande af alla verldsliga
lustar och begärelser.
Stilling hade sagt henne, att Gud bevärdigar sina
utvalda med särskilta visioner och företeelser, att
han för dem öppnar framtidens bok, - ja, att till och
med sådana benådades andar understundom kunna lemna
det jordiska omhöljet.
Till en sådan höjd ansåg fru von Krüdener sig vara
kallad. Snart förstod hon att försätta sig i ett
tillstånd af högre extas - hon hade visioner - och
den excentriska qvinnan menade nu på fullt allvar sig
vara en gudasänd profetissa. Med bibeln i handen gick
hon in i fängelset i Heidelberg, hvari lifdömda och
andra svåra brottslingar suto, samt predikade för dem
bot och syndernas förlåtelse. Hon besökte de fattiga i
deras hyddor, åt dem uppoffrande hela sin förmögenhet,
och hvar hon uppträdde, blef hon ofta omringad af
tusende, hvilka hon på sitt sätt förkunnade Guds
ord. Hennes älsklingsbok var naturligtvis alla
svärmares: Johannes’ Uppenbarelse ; derjemte satte
hon mycket värde på »John Bunyans pilgrimsresa».
Så kom året 1812, och Napoleon drog med sina nästan
oräkneliga skaror till Ryssland. Då erhöll fru von
Krüdener nya visioner: hon förkunnade för sina
slägtingar den grå mannens - Napoleons - fall genom
fridens hvite engel.
I Geneve ville hon afbida sakernas utvecklig och lärde
der känna en ung reformert prest, vid namn Empeytoz,
hvilken erkände henne för profetissa och slöt sig
till henne.
Händelsernas gång rättfärdigade hennes aning.
Nu trodde hon fullt och fast på sin siareförmåga -
Gud hade ju sjelf bekräftat hennes profetior. Och
den hvite fridens engel, som skulle komma östanifrån
och förena folken i fred, - hvem kunde det väl vara,
om icke Alexander af Ryssland?
Nu kände den svärmande qvinnan sig kallad att i den
store Gudens namn ingripa i verldshistoriens hjul och
tillropa furstarne ordet: »Gören bot och bättring!»
Upp till Paris!
Hennes bönstunder i hotell Montchenu derstädes hade
snart att glädja sig åt den lifligaste trängsel af
den finaste pariser-societeten. Liksom för åratal
tillbaka, efter »Valeries» utgifvande, hade fru von
Krüdener plötsligen åter kommit på modet, och de
dyrbaraste ekipager höllo på aftnarne framför det öde,
nästan obeboeliga huset.
Man inträdde först i ett rum, liknande en sal, blott
svagt upplyst, från hvilket man öfversåg vid pass
fyra till fem andra. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
