Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g (Forts.) - En profetissa i vårt århundrade - I ödsligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89––.
Men den skarpa sanning, som talar ur fru von
Krude- j ners lif, är icke den höga sedlighetens,
hvilken skulle berättiga j henne till apostladömet
och som måste sporra till efterföljd, j utan
hon visar oss blott tyngden af den moraliska
rättvisa, hvilken hos Juliana von Krtidener,
lika väl som allt annat med den heliga alliansen i
gemenskap stående, åter måste komma till heder.
Juliana von Krtidener står som moralisk företeelse
ingalunda ensam: hon är blott en afbild af den genom
franska revolutionen alstrade sedliga korruptionen,
hvilken ändtligen, genom Öfvermätthet och de
olidligaste eftersläugar, öfvergick till pietism -
och det genom fru von Krtidener lemnade beviset, att
en öfverspänd sinnlighet, i så väl lefnadsnjutning
som i religionsutöfning, städse leder till förderf,
kunna så många andra företeelser inom den kristna
verlden ännu i dag uppvisa.
I ödsligheten.
, huru vildt, hur skönt, hur rikt, hur präktigt,
Det der är stort, det der är poesi!
Det från allt litet rycker mig allsmäkugt;
Mitt öga fängslas af dess sceneri,
Der tusen skuggor liksom flätas samman
Uti belysningen af qvällsolsflamman.
Det ljufva, veka, det storartadt vilda Gud lägger
någon gång i samma själ; Så ock naturen roar sig att
bilda Motsägelser uti sin verld jemväl: Ranunkeln
blommar, murgrönsrankan klänger Kring klyftan der,
dit knappt en stråle tränger.
De minnas, då från slottets gallerier Trumpeter ljödo;
då, i kämpasal, Den höge bard på djupa melodier Sjöng
hjeltars lof, vid skummande pokal; De minnas gjutna
tårar, brutna eder, Men äfven dygd och tapperhet
och heder.
Men i de gamla trädens murkna stammar
Bor än i dag en slägt, på anor rik;
I fallen borg har den sin samlingskammar,
Hvar remna der den fyller med - musik;
Den slägten brås ännu på sina fäder:
Är ljusskygg, ser i mörkret och - spår väder,
Tyst! hvad var det, mot luften slå jag hörde, På
klippafsatsen Öfver djupet här? . . . Det var en örn,
som dagens byte förde Till nästet, kastadt på ett
utsprång der; Men längre bort från almarne i dalen
Mig nådde nyss en drill af näktergalen.
Dock- se på ekarne, de jättehöga! Kring grusad
herrlighet på vakt de stå; I aftonljus de sina kronor
löga Och susa vemodsfullt en saga då Om borgen der,
uti ruiner fallen, Der »ättefadren» multna under
vallen.
Men solens skifva dyker ned i bölja,
Du ser ej bugten, han är purpurröd;
Och ögat älskar längst i fjerran följa
Hvar våg, som skyndar bort mot vesterns glöd;
Mot hvassa bränningen hon vildt sig kastar
Och krossas der, men föds igen och hastar!
Här vill jag stå och tiga, tiga bara, - Allt är så
stort, så ödsligt rundt omkring; Det är dock skönt,
att rätt i fred få vara För dessa stundens lumpna
»ingenting»! Här, i den vilda, stora ödsligheten,
Här talar lifvet och - förgängligheten.
Anna A.
Svarta Jane.
Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig af
Axel S-g.
(Forts, och slut fr. sid. 75.)
5.
polen sjönk långsamt i den mörka molnkrets, som,
bådande oväder till natten, hotande höjde sig kring
horisonten, då Örlogsskonerten »Falken», med all
den hastighet, som en tilltagande sydlig blåst i
förening med alla seglen tillsatta kunde gifva den,
skred fram genom inloppet till Åbo. Örlogsmannen hade
snart passerat Beckholmen, den på en half mils afstånd
från staden belägna uthamnen för större skepp, hvilkas
djupgående hindrade dem att gå upp till inre hamnen,
och man var nu i sigte af staden.
På halfdäck vandrade kapten Lijkanen otålig fram
och åter, stundom höjande kikaren till ögat, för
att betrakta de fartyg, hvilka skonerten under sin
snabba segling litet emellan lemnade bakom sig och
på hvilkas däck han förgäfves sökt att upptäcka en
skymt af jagtens föremål.
Mer än ett dygn hade förflutit, sedan skonerten,
efter att länge hafva uppehållits af vindstilla,
lemnade Lovisa, och för hvarje timma, som förflutit,
hade Pauls otålighet tilltagit. Hvarje jakt, som
passerades, hade han anropat, i förhoppning, att
det skulle vara den, på hvilken Jane befann sig;
men ännu hade ingen vidkänts namnet »Tärnan».
På backen satt högbåtsmannen Petter Storm jemte ett
par gamla väderbitna matroser.
Med allvarlig min och en betänklig skakning på
hufvudet stufvade Petter Storm in en väldig buss och
yttrade derefter med sänkt röst och kastande en hastig
blick åt halfdäck:
»Hm! Hade kapten lydt mitt råd, så inte hade han
börjat en sådan jagt på en fredag; men ungdom och
visdom följas sällan åt. Kommer skonerten helbregda
tillbaka till Lovisa, så må man kalla Petter Storm
en fördömd landbrabba.»
»Hör på, högbåtsman, är det sant, som man säger,
att det är hexans dotter, kapten håller kurs efter?»
sporde den ene af de båda sjömännen.
»Jo men, Jan, är det så. Och jag vill aldrig ha
trampat ett däck, om inte trollen veta att skydda
svartögat, som för-hexat vår kapten, och skicka oss en
storm på halsen eller speta upp skonerten som en mås
på något af dessa fördömda skär. Men ser ni, kamrater,
f-n så fin är skutan, som kapten jagar; smäcker är
hon, som en kunglig lustjakt, och en gallionsbild har
hon, hvars make inte ofta tillyxas. Skada på flicka,
att hon inte har kristet hjerta inom bogen.»
Sv. Fam.-Jotirn. 1869.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
