- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band VIII, årgång 1869 /
91

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

91

han anlagt en förklädnad, bevisar så mycket bättre,
att lian är oss på spåren.«

»Du har rätt, Gösta», svarade den tilltalade. »Här
gäller det, att så hastigt som möjligt draga sig ur
spelet» j

»Jag känner, parole d’honneur, en stark frestelse
att | befria oss från vår förföljare», mumlade
Gösta. \

Och de båda samtalande, i hvilka läsaren utan
tvifvel |

?

redan igenkänt Gösta Sparrhjelm och Carl
Ståle, reste sig j från sina platser och lemnade
rummet. i

Knappt hade dörren slutit sig efter de båda
flyktingarne, j förrän Paul, som nu först påminde sig,
hvem den långe sjö- j mannen var, äfven reste sig upp,
gaf Petter Storm en vink j att följa sig och trädde
ut i förstugan. j

Denna bestod af en lång, svagt upplyst gång, som
sträckte sig midt igenom huset, och på hvars
ena sida funnos ett par dörrar och på den andra
en trappuppgång, ledande till öfre j våningen.
j

De båda förklädda ofticerarne voro emellertid
försvunna; | men ett lätt buller, som hördes från öfre
våningen, tycktes utvisa, att de nyss stigit uppför
trappan; och sedan Paul tillsagt högbåtsmannen att i
förstugan invänta hans återkomst, skyndade han efter
flyktingarne, i hopp om att möjligen erhålla någon
upplysning om Jane Howard.

Uppkommen i öfra våningen befann han sig i en
fullkomligt mörk korridor, vid hvars slut ett
svagt ljussken syntes. Vägledd af detta, började
Paul försigtigt trefva sig fram utefter väggen och
nådde slutligen en olåst dörr. Denna öppnade han och
befann sig då i ett litet, ganska väl möbleradt rum,
vettande utåt floden.

De öppnade lådorna uti en i rummet befintlig byrå
samt åtskillliga på golfvet kringkastade till
fruntimmerstoaletten hörande artiklar förrådde,
att rummets invånarinna lemnat det samma med en
skyndsamhet, som bra mycket liknade en brådstörtad
flykt; och att ej lång tid förflutit efter denna,
utvisade det ännu brinnande ljuset, af hvilket ett
högst obetydligt stycke nedbrunnit.

Knappt hade han blixtsnabbt gjort denna iakttagelse,
förrän han skyndade fram till det öppna fönstret
och upptäckte då en repstege, som nedhängde från
fönsterposten. Ett hvitt föremål, som fastnat på
det öfversta steget, fann han vid närmare påseende
vara en näsduk, och då han närmade den till ljuset,
varseblef han i ett af hörnen namnet: »Jane.»

Jane hade då verkligen nyss förut befunnit sig i
detta rum - det var denna tanke, som i ögonblicket
bemäktigade sig Paul; i det nästa svingade han sig
ut genom fönstret och började det med ej ringa fara
förenade nedstigandet utföre den lätta repstegen,
som af stormen svängdes hit och dit, medan det strida
regnet gjorde den slipprig.

Då han för ett ögonblick stannade, för att blicka ut
i den mörka natten, såg han vid skenet af en flammande
blixt en båt hastigt aflägsna sig, kommande i riktning
från »Ankarets» trappa, och i båtens akter tyckte
han sig se Janes smärta gestalt, hållande rodret med
stadig hand.

Men hvad han på samma gång såg, det var, att under
hans fötter fanns intet annat än vatten; ingen brygga
eller båt erbjöd fotfäste, då han nådde flodens yta,
och att simmande söka uppnå den af tvenne roddare
snabbt framdrifna båten var ett vanvettigt företag,
utan allt hopp om framgång.

Ett rof för svikna förhoppningar började Paul det
icke mindre besvärliga uppstigandet, då en häftig
ryckning i stegen så när hade kommit honom att släppa
sitt tag i den samma.

Yid det han blickade uppåt, för att efterse orsaken
till stöten, såg han ett hufvud och en med en yxa
beväpnad arm afteckna sig mot ljusskenet från det
upplysta fönstret.

Hufvudet var visserligen betäckt af en djupt
neddragen mössa, men hvad han såg af ansigtsdragen
var tillräckligt, för att låta Paul igenkänna Gösta
Sparrhjelm.

I nästa ögonblick brusto för ett kraftigt hugg de
tåg som uppburo stegen och Paul störtade ned i floden.

Då han åter uppkom på vattnets yta, befann han sig
vid »Ankarets» trappa, på hvilken han efter ett par
fåfänga försök slutligen lyckades uppstiga. Vid hans
häftiga bultning på

porten öppnades denna inifrån af den förvånade
högbåtsmannen, som med stora ögon betraktade sin af
vatten drypande kapten.

»Har någon kommit ned från öfra våningen och passerat
förstugan?» var Pauls första fråga till den gamle
sjömannen.

»Nej, kapten, inte en katt en gång», svarade Petter
Storm.

»Då måste de finnas qvar der uppe», utropade Paul, »ty
man har skurit af den stege, på hvilken jag nedsteg.»

Och med dessa ord skyndade han ännu en gång uppföre
trappan till öfre våningen, åtföljd af högbåtsmannen,
som mumlade:

»Hm! det var inga vanliga händer, som sktiro den
gången.»

Förgäfves gjorde emellertid kaptenen allarm
och genomsökte hvarje rum i huset; de båda
flyktingarne stodo ingenstädes att finna,

*



»Jo jo men, jag tänkte väl jag, att trollen skulle
veta skydda svartögat», sade Petter Storm för sig
sjelf, då de slutat det fåfänga sökandet.

6.

Ett år hade förflutit sedan vi lemnade Paul Lijkanen
på värdshuset »Ankaret» under hans fåfänga jagt efter
Jane Howard, och man hade hunnit till Augusti 1789.

Den under detta års kampanj hittills
rådande overksamheten vid de svenska och ryska
skärgårdsflottorna, som länge i trakten af Svensksund
legat i sigte af hvarandra, utan att några betydligare
träffningar dem emellan förefallit, tycktes i medlet
af ofvannämda Augusti månad vilja lemna rum för en
krigisk verksamhet, då den ryska flottan, som var
den svenska vida öfverlägsen, omsider beredde sig
till anfall.

Sedan en rysk eskader af 28 större och
mindre fartyg detacherats till Aspöarne utanför
Fredrikshamn, för att vid attacken nyttjas till
en diversion, samlade sig hela den öfriga ,
fiendtliga skärgårdsflottan, hvars sammanräknade
styrka utgjorde 110 skepp, vid Koskiansari, för att
angripa vår i fronten.

Natten mellan den 23 och 24 Augusti arbetades ifrigt
med försänkningar i de fyra sund, som fienden under
sitt framträngande till Svensksund kunde passera,
och månen, som, kämpande med den i öster uppstigande
morgonrodnaden, strålade klart från en molnfri himmel,
belyste en effektfull tafla.

Mellan de talrika holmarnes gröna stränder gungade på
de glittrande vattnen den svenska skärgårdsflottans
slupar, ga-lerer, turummas och hemmemas och hvad
de allt hette, dessa flytande bäddar för dödens
grofröstade språkrör. Utsträckta på däcken, hämtade
en del af besättningarne några stunders hvila, medan
en annan del var ifrigt sysselsatt med hvässan-det af
sina vapen. Man väntade nämligen i första dagningen
den ryska flottans anfall, och det var att förutse,
att deri dust, som förestod, skulle blifva både skarp
och långvarig.

I sundet vid Maijansari holme aftecknade sig mot den
klara himmelen den smäckra resningen af en skonert,
som, förtöjd vid holmen, låg redo att med sin bredsida
bjuda fien-! den ett varmt välkommen, så vida han
lyckades att genombryta den närmast försänkningen
liggande linien af större skärgårdsfartyg.

Skonerten var ingen annan än »Falken», på hvars däck

i manskapet satt eller låg omkring de kanoner,
vid hvilka det

var indeladt, och vid en af midskeppskanonerna
återfinna vi

vår gamle bekante Petter Storm, sittande på sin
kanon med

blickarne oafvändt riktade åt det håll, hvarifrån
fienden väntades.

Den gamle högbåtsmannen var ej vid godt lynne;
det syntes på de rynkade ögonbrynen och den trumpna
minen. Mot all vana rådde också bland hans kanonservis
en förstämd tystnad, som först bröts af matrosen Jan
med yttrandet:

»Det blir allt en het dust i dag, högbåtsman, och
mer än en hustru kommer allt att bli enka.»

»Jo men, blir det så.»

»Ryssarne lära hafva en stor öfvermakt att sätta emot
oss ...»

i »Hvem d-n bryr sig om ryssarnes
Öfvermakt», afbröt

honom Petter Storm. »Det är, som det skall vara,
för att vara jemt fördeladt, ser du. Men att nödgas
slåss i detta fördömda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1869/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free