Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svarta Jane. Ett äfventyr från Gustaf III:s finska krig, af Axel S-g (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
han anlagt en förklädnad, bevisar så mycket bättre,
att lian är oss på spåren.«
»Du har rätt, Gösta», svarade den tilltalade. »Här
gäller det, att så hastigt som möjligt draga sig ur
spelet» j
»Jag känner, parole d’honneur, en stark frestelse
att | befria oss från vår förföljare», mumlade
Gösta. \
Och de båda samtalande, i hvilka läsaren utan
tvifvel |
?
redan igenkänt Gösta Sparrhjelm och Carl
Ståle, reste sig j från sina platser och lemnade
rummet. i
Knappt hade dörren slutit sig efter de båda
flyktingarne, j förrän Paul, som nu först påminde sig,
hvem den långe sjö- j mannen var, äfven reste sig upp,
gaf Petter Storm en vink j att följa sig och trädde
ut i förstugan. j
Denna bestod af en lång, svagt upplyst gång, som
sträckte sig midt igenom huset, och på hvars
ena sida funnos ett par dörrar och på den andra
en trappuppgång, ledande till öfre j våningen.
j
De båda förklädda ofticerarne voro emellertid
försvunna; | men ett lätt buller, som hördes från öfre
våningen, tycktes utvisa, att de nyss stigit uppför
trappan; och sedan Paul tillsagt högbåtsmannen att i
förstugan invänta hans återkomst, skyndade han efter
flyktingarne, i hopp om att möjligen erhålla någon
upplysning om Jane Howard.
Uppkommen i öfra våningen befann han sig i en
fullkomligt mörk korridor, vid hvars slut ett
svagt ljussken syntes. Vägledd af detta, började
Paul försigtigt trefva sig fram utefter väggen och
nådde slutligen en olåst dörr. Denna öppnade han och
befann sig då i ett litet, ganska väl möbleradt rum,
vettande utåt floden.
De öppnade lådorna uti en i rummet befintlig byrå
samt åtskillliga på golfvet kringkastade till
fruntimmerstoaletten hörande artiklar förrådde,
att rummets invånarinna lemnat det samma med en
skyndsamhet, som bra mycket liknade en brådstörtad
flykt; och att ej lång tid förflutit efter denna,
utvisade det ännu brinnande ljuset, af hvilket ett
högst obetydligt stycke nedbrunnit.
Knappt hade han blixtsnabbt gjort denna iakttagelse,
förrän han skyndade fram till det öppna fönstret
och upptäckte då en repstege, som nedhängde från
fönsterposten. Ett hvitt föremål, som fastnat på
det öfversta steget, fann han vid närmare påseende
vara en näsduk, och då han närmade den till ljuset,
varseblef han i ett af hörnen namnet: »Jane.»
Jane hade då verkligen nyss förut befunnit sig i
detta rum - det var denna tanke, som i ögonblicket
bemäktigade sig Paul; i det nästa svingade han sig
ut genom fönstret och började det med ej ringa fara
förenade nedstigandet utföre den lätta repstegen,
som af stormen svängdes hit och dit, medan det strida
regnet gjorde den slipprig.
Då han för ett ögonblick stannade, för att blicka ut
i den mörka natten, såg han vid skenet af en flammande
blixt en båt hastigt aflägsna sig, kommande i riktning
från »Ankarets» trappa, och i båtens akter tyckte
han sig se Janes smärta gestalt, hållande rodret med
stadig hand.
Men hvad han på samma gång såg, det var, att under
hans fötter fanns intet annat än vatten; ingen brygga
eller båt erbjöd fotfäste, då han nådde flodens yta,
och att simmande söka uppnå den af tvenne roddare
snabbt framdrifna båten var ett vanvettigt företag,
utan allt hopp om framgång.
Ett rof för svikna förhoppningar började Paul det
icke mindre besvärliga uppstigandet, då en häftig
ryckning i stegen så när hade kommit honom att släppa
sitt tag i den samma.
Yid det han blickade uppåt, för att efterse orsaken
till stöten, såg han ett hufvud och en med en yxa
beväpnad arm afteckna sig mot ljusskenet från det
upplysta fönstret.
Hufvudet var visserligen betäckt af en djupt
neddragen mössa, men hvad han såg af ansigtsdragen
var tillräckligt, för att låta Paul igenkänna Gösta
Sparrhjelm.
I nästa ögonblick brusto för ett kraftigt hugg de
tåg som uppburo stegen och Paul störtade ned i floden.
Då han åter uppkom på vattnets yta, befann han sig
vid »Ankarets» trappa, på hvilken han efter ett par
fåfänga försök slutligen lyckades uppstiga. Vid hans
häftiga bultning på
porten öppnades denna inifrån af den förvånade
högbåtsmannen, som med stora ögon betraktade sin af
vatten drypande kapten.
»Har någon kommit ned från öfra våningen och passerat
förstugan?» var Pauls första fråga till den gamle
sjömannen.
»Nej, kapten, inte en katt en gång», svarade Petter
Storm.
»Då måste de finnas qvar der uppe», utropade Paul, »ty
man har skurit af den stege, på hvilken jag nedsteg.»
Och med dessa ord skyndade han ännu en gång uppföre
trappan till öfre våningen, åtföljd af högbåtsmannen,
som mumlade:
»Hm! det var inga vanliga händer, som sktiro den
gången.»
Förgäfves gjorde emellertid kaptenen allarm
och genomsökte hvarje rum i huset; de båda
flyktingarne stodo ingenstädes att finna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
