Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma. Skiss af Onkel Adam (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der uppe i högan lofts bur; han som hade så vackra
blommor», sade grosshandlaren till mig.
»Ja.»
«Det var en vördnadsvärd gammal man, fastän något
besynnerlig, som dylika män ofta äro. Baron
Meijerheim är af hans slägt – baron Alexander var
baronens mormors köttslige broder och der rinner
således Yxkuliskt blod i hans ådror.»
Det var mig obegripligt hvarifrån min köpman
inhemtat den der romantiska sagan om blodet,
som han i sin ungdom så djupt föraktat och
ännu mera hans aktning för namnet Yxkull, som
en gammal mormor inom en annan familj burit; men
bortbytt mot ett annat namn. "Tyd mig den
gåtan!» sade jag till min cicerone.
»Att Hörner har adliga sympatier? Åh det är vanligt
hos gamla köpmän, som samlat mera, än de tro en
ofrälse måg om att kunna tåla vid.»
Det är ändå en bra kuriös sak med så kallade principer
och en ännu kuriösare med så kallade åsigter, som vexla
efter lika oberäkneliga lagar, som väderleken.
Emellertid utgör denna oupphörliga vexling just det,
som man kunde kalla verldshistoriens meteorologi –
vexlingar, som oupphörligt dock föra till ett och samma
resultat, då man nämligen räknar i medeltal och ej gör
afseende på den tillfälliga missväxten inom några
sekler och den rikare skörden inom andra. I den
moraliska verlden gäller Josefs dröm lika väl som
för den fysiska – de magra kreaturen äta upp de feta.
-
Det var ej mera än ett år derefter, då som en löpeld
ett rykte spridde sig i staden, att den hygglige
bokhållaren Berndt Löfgren helt tvärt blifvit uppsagd,
afskedad och rest. Herr Hörner såg helt mystisk ut och
herr William plirade med de gråa ögonen; men ingen
af dem yttrade ett ord. »Synd om karlen», yttrade
för detta inspektor Svenson, som näst Hörner ansågs
»tätast» i staden, – »synd om honom. Han var rätt
hygglig och kallade mig för farbror; men hin vet –
i våra tider så – ja – jag säger lika litet något –
intet ett fnask säger jag – som Hörner och William;
men jag tänker, – ja förbanna mig tänker jag inte en
smula, eller ditåt.»
»Du måtte väl aldrig vilja påstå, att unga Löfgren
kommit på någon sorts balans – en så hygglig yngling
– hade jag haft tio döttrar, så skulle han fått dem
allihop», yttrade fru Svenson med hetta. Det är bara
gemena menniskor, som säga så – och jag vill tro,
att du inte blandar dig med dylikt pack, som kan säga
så om den hygglige gossen. Hjälpte inte han mig med
min kappa på soiréerna och vid sista konserten då den
här spelmannen, hvad han hette, spelade på den stora
fiolen på rådstusalen. Alltid var han påpasslig –
och såg så bra ut dessutom.»
»Jaha – jaha – violoncell», anmärkte den like
inspektören, »ja man säger så; ty ingen kan begripa
hvarför han så plötsligen lemnade tjensten och reste
sin väg. Det ser ut, som han blifvit bortkörd – men
då skulle Hörner inte tiga dermed – eller uppsagt
tjensten, och det var dumt af Löfgren, som hade sina
tretusen riksdaler per år – ty den summan snyter man
inte ur näsan heller.»
»Åh! det kan vara något helt annat», yttrade gumman,
som från sin ungdom hade en traditionel kunskap om
kärlekens makt. »Det kan vara som så, att unga Löfgren
förgapat sig i mamsell Gertrud och hon förgapat sig
i Löfgren; ty vackra äro de begge två – just ett
par söta menniskor.»
»Nå ja, det vore ju på sin plats, att Löfgren fick
flickan och fortsatte firman», inföll inspektören;
»ty lika passar bäst för lika, sade alltid salig
grefven på Linnebåga, der jag var inspektor innan
jag gifte mig och flyttade till Mosshult. Lika passar
bäst för lika – en köpman och en köpmansdotter.»
»Tror du det. Men jag vet, att Hörner sträfvar efter
att få en orden – inte Wasen förstås, ty den är inte
god nog för en köpman nu för tiden, utan Nordstjernan,
som skall vara förnämligare förstås. Ja, de säga,
att han gerna skulle kosta på sig tiotusen om han
fick’na, – och derför säger ock fru Gröndahl, som
sköter hushållet, så skall Gertrud gifta sig med unga
baron Meijerheim, som är son till generalen – och så
kommer stjernan; men fru Gröndahl säger, att mamsell
Gertrud inte tål unga baron, som dock inte ser illa
ut, fastän han är en liten parfvel mot herr Löfgren; –
men inte är den gossen med så ärliga ögon någon tjuf –
om inte af en flickas hjerta.»
»Hör på bara», skrattade inspektören, »du duger till
advokat – och talar med förbålt mycken kännedom om
kurtis och kärlek – fastän du är dina sexti.»
»Nej, du! femtinio fyller jag till julen.»
-
I granngården var öfverläggning om samma
sak. Bokhållaren Löfgren var plötsligen afskedad och
hade rest – och lilla Gertrud satt på sitt rum.
Patron Hörner var vid misshumör, och hans fru gick
som underhandlerska mellan far och dotter.
»Du pratar; hvem kunde tänka på, att den glopen, som
jag af nåder tog på mitt kontor, skulle våga sig ...»
»Men kära du, det är ju en hygglig karl – alla
säga så.»
»Jag bryr mig inte om hvad de der alla, som ni
qvinfolk beständigt åberopa, tänka eller inte tänka –
han är en oförskämd lymmel – vindragar Löfgrens pojke
– madam Löfgrens ögonsten – jo ser man på!
»Kommer in till mig och börjar tala om sin kärlek –
och frågar mig helt enkelt, om jag ville säga ja till
hans frieri till Gertrud, och då jag naturligtvis sade
nej och att jag inte fann skäl att taga madam Löfgren
in i slägten, så satte han sig på sina höga hästar
och talade om, att han var älskad tillbaka. Och det
der har du Mariana vetat och sett och inte genast
sagt till, så att junkern kom bort, innan Gertrud
blef galen.»
»Det var jag, som ärligt tillrådde Löfgren, att vända
sig till dig.»
»Jaså – jaså! – Det blir allt fint för fru
patronessan, att få sitta bredvid madam Löfgren –
krögerskan – i soffan och parlera och blifva duad
af den rödfnasiga käringen, som fått sin bildning af
Owens gjutare och Helins snusmalare. Gratulerar. Det
är i sanning en smula olika med att sitta bredvid
generalskan Meijerheim, som är född grefvinna och
talar flytande fransyska och om Paris, der du så väl
som hon varit.
»Åh nej! – det blir ett intimt umgänge med madam
Löfgren, som kan berätta, dig huru många morötter
som gå åt till en lagom gråsoppa, som kokas på
salt fårkött, och hur man kan, om man vill spara
smöret, steka köttbullar i skraptalg. Ett passande
umgänge för fru Hörner – dotter af grosshandlaren
och riddaren Middelfart & komp. Jo jo, Middelfart
menade jag.»
Så mycket än patronessan gynnade de ungas kärlek,
ryste hon dock för att sitta i samma soffa och
samspråka med madam Löfgren, hvars ton, sätt att
vara och vanor passade för en helt annan krets än
salongens. Patronen hade med bjerta färger afmålat
skillnaden mellan att sättas i bredd med en fint
bildad generalska och en rå krögerska, och patronessan
kunde ej hindra att en lindrig rysning genomilade
henne då hon tänkte sig vara du med den feta, raska,
pratsamma madam Löfgren, som visst icke skulle ett
enda ögonblick glömma, att hennes son vore gift med
husets enda dotter.
Man skrifver mycket i våra dagar om hatet mellan
olika menniskoraser – om att det visat sig alldeles
opraktiskt att betrakta t. ex. negern mäktig af samma
känslor och åsigter, som den hvite; men midt i vårt
hvita samhälle begränsa klasserna sig sjelfva och
sträfva emot att sammanblanda sig. Det är icke börden
eller förmögenheten, som uppdrager dessa gränser, utan
den afart af bildning, som tillhör olika klasser. Den
lärda och salongsbildningen, den fina konversationen
och den rättframma, som benämner allt med sitt rätta
namn och utan skonsmål blottar sina egna fel, låta
icke sammanpassa sig, huru rätt också teorien har
deri, att »alla menniskor äro lika».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
