Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobaken (Forts.) - Imatra i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 111 -
det väsen, som vi nämna Gud, hvilken har en blick,
som skådar igenom tider, dem icke menniskoanden
kan beräkna, igenom rymder, dem denne icke kan
mäta, igenom sammanhang mellan förhållanden, dem
denne icke kan utgrunda. Spåren af denna ordnande
vishet, yttringarne af den samma se vi, endast
vi söka genomtränga det tanklöshetens dunkel,
den okunnighetens slöja, som dölja dem för oss. -
De synas i skapelsens under, i folkens öden, i vårt
enskilta lifs vexlingar.
När värmet utstrålar från den glödande solen,
förvandlar oceanens vatten till ånga, denna ånga
kondenseras å de kallare luftlagren till droppar,
dessa droppar nedfalla på de förtorkade fältens
vissnade plantor och återuppväcka dessas lifs-. kraft;
då se vi verkningarne af en ordnande hand, som
blifvit förd med vishet. - När mullvaden gräfver
sin väg under jordytan och närer sig af de larfver,
som eljest skulle för-derfva denna ytas grönska;
då finna vi yttringarne af den ordnande visheten. -
När årstiderna vexla, när vindarne skifta, tycka vi
oss finna oordning deri; men vid närmare betraktande
finna vi, att allt sker efter beräkning, att allt går
i samman- . hang, det ena med det andra, ja, i ett
nödvändigt sammanhang, såsom länkarne i en kedja göra,
att det blifver just en sådan, emedan länk fogas till
länk och de sammanhänga. - När åskan slår sina djupa
ackorder på atmosferens orgel, när sol-en förgyller
nejden, när månen strör silfver öfver land och ,
vatten, när stjernorna skrida fram öfver fästet,
när norrskenen hvifta med sina glänsande fanor, -
hvad se vi? Jo, vi se spåren af visheten, som ordnar
allt efter de bästa ändamål. Men det är spåren af
den vishet, som »bor uti ett ljus, dit ingen tränga
kan», af hvilket ljus likväl brutna strålar hinna till
jorden och sprida klarhet i hjernans kamrar hos dem,
hvilka vi sedan benämna vetandets härolder.
Vi se fenomener i mensklighetens historia, hvilka,
ställda enstaka, af oss uppfattas, som om de skulle
leda till mensklighetens undergång, men, ställda
såsom orsaker i förhållande till följderna, måste
skattas såsom yttringar af vishetens ordnande hand. -
Österlandets horder öfversvämma Europa, förödelse och
förderf teckna deras väg, - men Europa på-nyttfödes
genom detta bloddop. Vikingarne fara så fram, att
man sätter dem i sin litania, men kristendomens hvita
dufva sätter sig på deras drakars hufvuden och följer
dem tillbaka till norden. Folkvandringarnes härar
nedstiga öfver Alperna, och Roms legioner, äfvenväl
i deras nyare form, bita i gräset, men der ingjutes
nytt lif i det gamla Komas ådror, friska vätskor
genomströmma den förslappade kroppen. Europas folk
i uppträda på hinsidan oceanen, man ryser vid tanken
på »rödskinnens» utrotande från deras urskogar; men
en ny verld uppstår, hvarest - och på intet annat
ställe - erhålles ett hem, j der en sådan vetenskapens
jätte som en John Ericson kan j stå upprätt under
taket. Man uttalar en den hårdaste dom öfver en
Kristian den andre, och man kallar honom tyran;
-men han var just den jordegumma, som tillstädesvar,
när Sverige pånyttföddes, för att lemnas i Gustaf
Wasas fostrande händer. - Ligger der ingen plan,
nämligen en högre vishets plan i dessa och i tusentals
dylika händelser? - Den tänkande svarar sitt: jo! på
denna fråga, ty han finner, att der är ordning
i verldshändelsernas gång, och att denna ordning
betingas af en vishet, som finries hos det väsen,
hvilket styrer verlden.
Se vi åter på individens tillvaro och öden, vi finna
alldeles det samma, ehuru i hans historia inskränkt
på sin höjd inom tidrymden för hvad man kallar
en mansålder, helst, om man skådar på sin egen,
det icke genast ligger i dagen, hvarföre skickeisen
är sådan eller sådan. Men ofta se vi likväl, då vi
blicka på vår egen framfarna lefnad, och vi bekänna
det äfven, ehuru med en viss fatalism, att »det är
bäst, som sker». Dock hvarföre? Jo, derföre att vi,
ehuru mer eller mindre klart, finna, att der går
en ordning genom vårt lifs vexlingar - förutsatt,
att vi icke sjelfvållande afbryta ordningen genom
vår egen oordning - och denna ordning förutsätter en
högre vishet.
Men då man ser, huru den högre ordnande handen sår
vishetens sade, som bär sällhetens frukter, i thy
att de bästa medel användas för de bästa ändamål,
då längtar den tänkande menniskan att hinna till
Mimers brun och der dricka af vishetens flöden. Ty
menniskoanden har en känsla af sitt ursprung, och
der denne icke blifvit försoffad af sinnligheten och
insöfd af dess förslöande vallmorus, der den icke
öfver hufvudet nedsjunkit i materiens gyttja, der
blickar den upp med ett forskande öga emot den eviga
eld, hvaraf han sjelf är en gnista. Väl söker den icke
med titaniskt trots att bestorma gudarnes boning, väl
sträfvar den icke, med bibiens första menniskopar,
att blifva lik Gud, men den eftersträfvar att se,
huru den gudomliga visheten från sin tron regerar,
den vill såsom afbild efterlikna Gud såsom urbild,
den vill blifva vis för att vid vishetens fackelsken
söka sanningen, den vill finna sanningen för att
kunna öfva godheten.
Sker detta med allvar, då finner menniskan vishet,
i den mån hon kan spänna sin tankes vingar till
flygt och, höjd på dessa, skådar sig omkring öfver
verlden och lifvet. Ty visheten hämtas med tanken,
med tänkandet; visheten öses ur Mimers källa med
tankens skålar, hvilka glänsa som rent silfver och
äro genomskinliga som kristallen.
Den, som då funnit visheten och bevarar henne som en
god skatt, hvilken den äfven mer och mer ökar, den -
så långt en menniska nämligen förmår - den använder
alltid de bästa medel till de bästa ändamål, och häri
ter sig den menskliga visheten.
Visheten framträder derefter ock, kan man säga,
derigenom i det menskliga lifvets förhållanden och
visar sig öfverallt, der det sanna talas och det
goda göres. Der en konung regerar öfver sitt folk
på ett sätt, som bringar lyckan åt det samma; der
en fader fostrar sina barn till goda medborgare;
der en man sköter sitt kall med ära, med tro,
med heder; der en qvinna sprider lugn och trefnad
i sitt bo; der någon-idkar sitt yrke med redlighet,
vårdar sitt embete med insigt och nit - han må vara på
arbetarens obemärkta plats eller på den högt uppsatte
embetsmannens - der är visheten synbar, der är hon och
der verkar hon som en huld genius, hvilken bär sitt
hufvud högt utan stolthet, framgår med jemna steg
utan förmätenhet. Hennes höga panna antyder lugn,
hennes djupa blick vittnar om allvarlig besinning,
hennes kinders friskhet visa arbetsamhet och kraft,
hennes drägt tillkännagifver ordentlighet. Ehvar
hon framgår, sprider hon välsignelse omkring sig, ty
hon främjar endast sådant, som sker med ordning, och
allmänt och enskildt gagn uppväxa i hennes fotspår.
(Forts.)
Imatra i Finland,
’ m man skulle fråga, hvad ett landskap utan vatten
liknar, kunde man svara, att ett sådant är ungefär
som en sommardag utan solsken; - och finnes väl något
land, der vattnet förlänar landskapet någonting så
herrligt och storartadt, ett så omvexlande behag,
som just »de tusende sjöarnes land», om hvilket
skalden sjunger:
"Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus, Vår stjernenatt, vårt
sommarljus" ?
Detta land är vårt syskonland, Suomis land, om
hvilket sången vidare ljuder:
"För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock
det är" -
och i hvilket land vår utmärkte landsman, Nils
Ericson, ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
