Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett namn och en firma. Skiss af Onkel Adam (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett namn och en firma.
Skiss af Onkel Adam.
(Forts. fr. sid. 105.)
Ett år hade emellertid förgått, och herr Hörner och fru
Hörner och mamsell Gertrud Hörner omtalades icke,
om ej för att klandras.
Gertrud arbetade liksom modren; ty nu, just nu,
behöfdes stark kärlek, och deraf kunde de begge ösa
med fulla händer.
Herr Hörner föreföll sig sjelf såsom nedfallen
från månen. Han hade, hvad man kallar, förlorat
koncepterna.
Om man någon gång sett, huru det går till att bringa
en häst ombord på ett fartyg, då det eldiga djuret,
buret i den breda lifgördeln, småningom lyftes
upp från jorden; om man sett hans sista misslyckade
försök, att åter få fotfäste, genom att slå bakut och
söka bita den han når, och huru han sedan, när han
känner, att han intet fotfäste äger, sträcker ut benen
och hänger ned den ståtliga halsen, tillintetgjord
och ur stånd till allt: så har man en bild af en
misslyckad »affärsman». Ungefär så tyckte sig numera
patron Hörner hänga mellan himmel och jord, sedan han
förlorat sitt enda fotfäste rikedomarne och grunden
för hela sitt anseende: penningarne.
Det sker så ofta med kraftens representanter,
att kraften öfvergifver dem, just då de som bäst
behöfde den.
Hos Gertrud kunde det mest spanande öga icke märka
någon förändring, annat än den, att hennes ögon hade
ett gladare uttryck och att så der en gång i veckan,
den snälla flickan var mer än vanligt glad – sedan
nämligen postbäraren varit der med ett bref. Vi,
som känna förhållandet, gissa, att dessa bref icke
kunde vara från någon annan, än Berndt Löfgren,
som öppnat en liten handel i K–, visserligen ingen
namnkunnig ort; men dock med utrymme nog för flit,
ordning och ärlig vilja.
Sedan Berndt blifvit af den rike patronen hånfullt
afvisad, hade det – för en karakterlös stackare –
varit ett ypperligt tillfälle att hämnas på den
fattige; men tvärtom tänkte han icke på hämd eller
ens att genom ädelmod samla glödande kol på den
fallna storhetens hufvud, hvilket dock var svårt
att verkställa, då hans förnyade uppträdande nästan
ovilkorligen skulle kännas som en förebråelse för den
krossade penningestorheten, som satt, der han satt,
under det att herr William, hans fordne kompanjon,
med hvarje dag »förkofrade sig» på lemningarne efter
firmans konkurs och snart ansågs för en rik man,
för egen del – naturligtvis.
William var en af dessa, som alla trodde i det
närmaste om hvad som helst, men som ändå åtnjöt
»allmänt förtroende» – en af dessa amfibier, som
lefde i ljuset och det grumliga mörkret på en gång,
med hufvudet uppe och hjertat i dyn. William hade
skott sig på Hörnerska konkursen och var således en
»klok» man som åtnjöt aktning och förtroende, så
långt som man hade lagliga skäl att åberopa mot honom.
Det är en mycket vanlig karakter, som mindre angår
ägaren, än det samhälle, i hvilket den lefver och
verkar; ty dylika karakterer, som detta oaktadt
uppbäras af sin omgifning, låna åt denna sin egen
dunkla färgton. Det är först när olyckan drabbar en
sådan, verlden vänder honom ryggen. Icke åt den falske
vännen, utan åt den olycklige, som ingen vän äger.
-
En ruskig vinterdag stannade en liten bondsläda
utanför det hus, der familjen Hörner numera hade sin
anspråkslösa boning.
Ett i pelsar och schalar instoppadt stort och tjockt
fruntimmer vältrade sig, med skjutsbondens hjelp,
ur slädan och stod liksom »lull» på den snötäckta
gatan, under det att hon frågade en förbigående:
»Är det här herrskapet Hörner bor?»
»Hörner?»
»Ja, Hörner! Hör hon, min lilla docka – jag tycker,
att man i den här hålan väl kan hinna känna till
herrskapet Hörner, som i fordna dagar rådde om hela subberten,
med borgmästare och råd.»
»Jo, jag tror, att de bo ofvanpå», yttrade flickan,
mätande den väldiga figuren från hjessan till
fotabjellet.
»Nå – det var då en välsignad sak, att komma under tak
– snålt väder utaf sjelfvaste hin – så att det slår
knut på näsan, sade alltid Löfgren, salig menniskan –
man min – vindragaren.»
Det dröjde sedan ej länge, förr än för detta madam,
nu mera »fru» Löfgren i herrskapet Hörners lilla
sal, under ett oupphörligt pratande, afpelsade sig
och slutligen visade sig i sin fulla resdrägt, en
grönrutig ylleklädning, som temmeligen snäft omgaf
hennes väldiga former.
»Mjuka tjenarinna – mitt namn – fru Löfgren från
Stockholm, mor åt Berndt Löfgren, min son, som
är handlande i K– och, Gudi vare tack och lof
evinnerligen, är nöjd med sin ringa lott.»
»Mjuka tjenarinna – det var rigtiga små burar till
rum, ungefär som mitt, der jag nu bor – långt för hin
i våld i backarne på Kungsholmen, ty jag har min lilla
klockarkärlek för Kungsholmen. Det går bra litet ved
åt i dylika små burar».
Nu var den stunden, då fru Hörner skulle sitta i
samma soffa som madam Löfgren. Presentationen hade
försiggått.
»Hör på!» började nu mera fru Löfgren, »hör på! Jaså,
det är då mamsell Gertrud, – nåh ja – bli hon en bra
qvinna och sköt om Berndt – jaså, kanske inte frieriet
är gjordt ännu; men lika godt – så sker det väl; ty
min son Berndt bergar sig godt och kan föda en hustru,
bara hon är sparsam och stilla och icke flaxar med
de förnäma och kråmar sig och gör sig till – och
ingen rikedom söker han, utan bara dygden förstås,
och fliten och så vidare.»
»Bästa fru Löfgren», inföll patronen, »vi hafva ej
hört af Löfgren, sedan han flyttade.»
»Jo vasserra – han skrifver ofta till mamsell Gertrud;
men det var en förb–nad knut. Jag är hans mor förstås,
och det vet han, att jag inte kan tåla, då en ung
fattig spillevinker gifter sig med en fattig flicka –
och nu äro rikedomarne slut här i huset, och Berndt,
son min, är icke mera fast i sadeln, än en nybörjare
kan vara, som börjat med litet sammansparad lön;
men ungdom och visdom följas inte åt, förstås. Nu vet
son min, att jag har ingenting utan mitt goda samvete
förstås, som är en kostelig perla, och ett godt namn
och rykte bland både bättre och sämre, och så vidare
– men illa kär är han i Gertrud der – illa kär. Och
så tänkte jag som så: nu far du dit ner på det goda
föret och gör upp saken, så att den blir klarerad,
och så att Berndt då i Guds namn får den han vill ha.»
Patron hade tyst hört på – slutligen afbröt han och
sade: »Jaså, Löfgren friade då icke till pengarne,
som jag trodde – är det så, Gertrud? håller han dig
kär ännu i dag?»
»Ja», halfviskade Gertrud blyg. »Blif inte ond på
oss, pappa! men vi vågade ej säga er det. Vi fruktade
omigen ert nej.»
»Nu säger jag det icke. Jag bifaller gerna.»
»Åh ja, hvad det anbelangar, så är min Berndt en
så rar pojke, att det är letande efter hans make,
och det enda dumma han gjorde, var att han flyttade
härifrån. Han har ångrat det, ty sen kunde herr
William ställa som han ville. Han hade icke mera ett
par ärliga ögon vid hufvudboken, som hindrade honom –
ja ett par ärliga ögon i hufvudboken. Men ungdom och
visdom följas inte åt, och så ville Berndt nödvändigt
bli sin egen – men dumt var det, både för honom
och patron."
Det var tydligt, att Berndt icke hade sagt sin mor,
huru och hvarför han flyttade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
