Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En "engelsman". Af J. A. Kjellman-Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127 –
"Hvad tycker du väl, att jag har öfver varit Marias
förlof-ning. Jag har sett henne dubbelt så skön,
strålande af kärlek och lycka, då fästmannen satte
ringen på hennes hand, sett farmors glädjetårar skimra
i fästmöns gyllne lockar, jag har hört slägtingars och
vänners lyckönskningar, tal och skålar. Fästmannen
är min vän, lika kär för mig som du. Är det icke
idel gåtor ? Men du skall finna deras lösning i
det följande.
»Yi reste, som sagdt, till balen på Sunnansjö
hos Westons. Jag förbigår helt och hållet de
praktfulla anordningarne, den rika upplysningen i de
blomstersmyckade salarna; man trodde sig förflyttad
till helt andra nejder, än det kalla Norrland, och
till och med du, som i sådana fall är så noggrann,
skulle funnit dig fullt tillfredsstäld. Marias
skönhet Öfverträffade all min förväntan. En hvit tunn,
starkt glänsande sidenklädning föll i böljande veck
kring hennes vackra gestalt; blott lefvande blommor
på håret, vid bröstet och i handen prydde henne,
och tycktes de bäst öfverensstämma med hennes eget
ungdoms-friska väsen.
»Min blick flög spanande kring rummen efter den unge
sonen, men jag behöfde icke vänta länge. Jag igenkände
honom genast. Då han med kärleksfulla blickar helsade
Maria, måste jag erkänna, att jag icke förr sett en
så intagande ung man både till utseende och gestalt,
och han syntes endast passande att blifva Marias
make. Hon såg förlägen ut vid den öppna hyllning,
han egnade henne.
»Jag insåg, att denne unge man skulle göra Maria
lycklig, och jag vredgades icke längre; jag kände
endast en omätlig sorg.
»Snart börjades dansen med en hvirflande vals, af miss
Annie och hennes fästman samt Maria och Arthur. De
voro länge de enda paren; det syntes, som om alla de
andra hade tillräckligt nöje endast af att se på dem;
de dansade så väl och voro så vackra.
»Misstress Weston uttryckte sin förtjusning på den
mest rådbråkade svenska, och farmor nickade bifall,
fastän hon icke förstod hälften.
Ȁndtligen var valsen slut och jag lyckades att komma
genom den ring af herrar, som trängdes kring Annie
och Maria.
»’Har du någon dans öfrig för mig?1 hviskade jag
till Maria.
»Tredje valsen och kotiljongen, som blir den sista,
har jag sparat åt dig7, svarade Maria och tillade
rodnande: "tänk, om du icke bjudit upp mig, hade jag
gjort mig känd att narras, ty jag har nekat flera
dessa dansar.’
»Jag tryckte tacksamt hennes hand och satte mig att
vänta, tilldess min tur kom. Nu intet ord vidare
om balen.
»Fruntimren sofvo länge den andra dagen och blefvo
icke synliga förr än vid middagen. Jag hade beslutat
att resa följande dagen, och detta sade jag äfven
till farmor; men hon blef så djupt bedröfvad häröfver,
att jag beslöt att helt och hållet öppna mitt hjerta
för henne, på det hon måtte inse, att jag icke kunde
dröja; men Maria kom och afbröt vårt samtal.
»Sedan vi spisat sutto vi uti det vanliga
kabinettet. Ljus och lampor voro icke tända, endast
månen sken klart in genom de höga fönstren. Samtalet
gick trögt. Maria gick ut i salongen. Snart hördes
hennes Ijufva sång till pianot; farmor tystnade,
och jag vet ej, huru länge jag satt der försjunken i
vakna drömmar. Slutligen märkte jag, att farmor fallit
i slummer. De vemodsfulla tonerna derute lockade mig
med underbar makt. Jag gick med ljudlösa steg öfver
de mjuka mattorna och satte mig i skuggan helt nära
Maria. Hon satt öfver-strömmad af det klara månskenet
och sjöng: ’Godnatt och farväl f
| »Hastigt vände hon sig oin och
sade: ’Jag kände, att
, du var mig nära, men hvarföre är du så sorgsen
?’ j "Ack, Maria!’ svarade jag, "fortfar
att sjunga och spela,
på det dina toner så väl som din bild må för alltid
inpräglas ; i min själ/
l ’Dertill är väl godt tillfälle,
efter jag spelar alla dagar,
och jag tycker, att du rätt nu kan vara trött på
mitt klink och mina små visor!’
’Det är sista gången i afton jag hör dem. ty jag
reser i morgon bittida, och troligen se vi hvarandra
aldrig åter.’
’Reser du i morgon?’ sade Maria och rösten darrade,
’hvarföre reser du, Erland?’
’Emedan jag måste’, svarade jag. i ’Res
icke, Erland! jag ber dig innerligt derom.
Dröj
åtminstone öfver nyåret.’
| ’Bed mig icke derom, Maria! Vet du
då icke, att jag
älskar dig gränslöst och att mitt hjerta brister,
om jag skall se dig som en annans fästmö.’
| ’Jag förstår icke, hvad du menar
Erland; jag är icke
| förlofvad.’
| ’Men du blir det nyårsdagen. Farmor
har sagt, att du
j för länge sedan gifvit bort ditt hjerta.’
l ’Ja, det är sanning’, sade Maria.
’Redan vid fjorton år
| älskade jag - den samme älskar jag nu och skall
alltid, alltid j älska honom; men han reser i morgon’,
tillade hon och brast i tårar. ’O! Maria, är det
mig du älskar?’ Jag slöt henne till j mitt
hjerta. ’Men engelsmannen?’
"Jag blir aldrig någon engelsmans maka, din eller
ingens’, sade Maria och dolde sin rodnande kind vid
mitt bröst.
’Men din make Maria, blir alltid en engels-man!’ sade
farmor, som, osedd af oss, hört vårt samtal, och slöt
oss båda välsignande till sitt hjerta.
»Efter en stund sade jag: ’Ack farmor, huru nändes
du plåga mig så med den der engelsmannen.’
Måg rår icke för, att du icke kan läsa innantill,
jag skref, att den, som får, Maria blir en engels
man. Och du hade troligen aldrig kommit hit, om du
icke trott, att Maria varit förlofvad, så att du
skulle slippa trollet.’
’Tyst, älskade farmor! tala icke derom; jag har dyrt
fått plikta för denna ungdomsdårskap, utan säg mig i
stället, hvad det lilla paketet innehöll, som Maria
fick bland blommorna julafton, och hvilken som gaf
den vackra gåfvan, som förorsakat mig tusende qval.’
’Jag var gifvarinnan’, sade farmor.
’Och här är gåfvan’, sade Maria och löste från sin
hals en medaljong och visade mitt eget porträtt som
ung gosse.
’Ack!’ sade farmor, ’mina älskade barn, nu har jag
fått mitt lifs käraste önskan uppfylld; men jag är
gammal och kan icke hafva många dagar qvar, -. derföre
är bäst att skynda. Skrif, Erland! till din vän Carl
Gustaf von P., och bed honom bestyra om de papper,
som behöfvas för lysningen. Lägg in till hofrätten och
begär tjenstledighet, och låt mig göra bröllop-pet
så fort som möjligt; Marias utstyrsel är alldeles
i ordning.’ ’Tack, tack, älskade farmor!’ sade jag,
’"men hvad säger bruden ?’
’Jag säger också tack, älskade farmor!’ sade min
Maria. »Och nu, käraste broder! skynda att ordna mina
papper. Jag har räknat ut, att det om en månad kan
vara utlyst, och då står genast vårt bröllopp. Du får
icke neka att blifva en af marskalkarne; min sällhet
skulle icke vara fullständig, om icke min bäste vän
vore närvarande, då jag helt och hållet blir en -
engels man.
»Din lycklige vän Erland.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
