Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LII. En beskickning till Danmark år 1615 - Trädmården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
131
I den första omgången förekommo stekar, vinsoppor,
tårtor, pastejer, och bland de sistnämde tvenne
gripar med utsträckta vingar, ståtligen prydda med
färger och förgyllning samt danska riksvapnet framför
bröstet. I den andra omgången voro två basilisker,
»bakade i liknelsen af en hane, brokota af allehanda
färgor», stekta grisar med röda äplen i munnen,
och i det fatet, som framsattes för konungen och
sändebuden, stodo stora gäddhufvuden öfver ända med
lefvern i gapet. I den tredje omgången inbars bland
andra läckerheter tvenne lejon, hvilka stodo öfver
ända och hade danska riksvapnet mellan framtassarne,
dessa liksom griparna, basiliskerna och gäddhufvudena
smakfullt prydda med buxbomslöf. Slutligen inburos 24
skålar med konfekt och flera slags sylt. - Vid bordet
talades med frimodighet om allehanda saker, och kungen
vände sig än till den ena, än till den andra af de
båda sändebuden. Konung Christian drack sex skålar,
deribland den tredje för konungen af Sverige, och
sedan dessa voro druckna, lät Johan Skytte skänka i åt
sig och höll ett tal till konungen på latin, hvaruti
han bad att med detta glas få bekräfta det broderskap,
som var upprättadt mellan de båda konungarne. Kung
Christian reste sig då upp från sin stol, besvarade
talet likaledes på latin och tömde sin bägare i
botten, hvarvid*) konungens musikanter spelade upp
och kanonerna dundrade. Konung Christian fattade
mycket välbehag till Johan Skytte, och då denne
ville aflägsna sig, bad konungen honom dröja,
hvilket upprepades tvenne gånger. - Följande dagen
erhöll han af konungen en guldkedja, som kansleren
Christian Friis å konungens vägnar hängde om hans
hals.
Ofvanstående utdrag ur Johan Skyttes berättelse
torde sätta läsaren i tillfälle att bilda sig ett
omdöme om, ej blott huru det på den tiden tillgick
vid ett konungahof, utan äfven huru till det yttre,
skenet af vänskap bibehölls mellan de båda konungarne
i Sverige och Danmark. Christians hopp att få behålla
Elfsborg slog dock fel. Med otroliga ansträngningar
af konung och folk lyckades det att på utsatt tid
betala denna dryga lösesumma, och Gustaf Adolf
förde derefter med glans kriget med Sigismund i
Polen och med kejsaren i Tyskland. Och så storsinnad
var icke den danske kungen, att han icke plågades
af och äfven visade afund öfver grannkonungens
oväntade och storartade framgångar. Men denna hans,
liksom hans efterträdares, afund bar ingen annan
frukt, än att Danmarks rike förminskades med de
landskap, hvilka naturen sjelf förenat med Sverige,
så att Öresund blef gräns mellan båda rikena.
St.
*) Enligt Widekindi.
Trädmården,
Bland de till vessleslägtet hörande djuren intager
trädmården (Mustela martes) främsta rummet. Större
än stenmården, skiljes han för öfrigt lätt från
denne genom sin vackert gula strupe. Med den 10
tum långa svansen mäter han en längd af 28 tum. Ull-
eller bottenhåret är gulaktigt gråhvitt, de glänsande,
längre, finare och tätare spetshåren hafva en vackert
kastaniebrun färg; ben och svans hafva en mera i svart
stötande nyans; de korta afrundade öronen hafva en
blandning af hvitt och rödt, strupe och underhals
äro mer eller mindre gulfärgade.
Trädmårdens fädernesland sträcker sig öfver alla
skog-beväxta trakter af norra jordhalfvan. Inom
Europa finnes han i Skandinavien, Ryssland, England,
Tyskland, Frankrike, Ungern och Italien, i Asien ända
till Altai, söder ut ända till Jeniseis källor. De
största individerna förekomma i Sverige. Trädmården
uppehåller sig i täta löf- och tallskogar,
hvarest ihåliga träd, klippremnor samt ekorrarnes,
vilddufvornas och roffåglarnes bon tjena honom till
bostäder. Han är skygg, listig och högst mordlysten,
lefver mera i träden än på marken samt klättrar med
ekorrens lätthet. Trädmården är mindre skygg för
dagsljuset, än stenmården, ty i stilla trakter ser
man honom till och med midt på ljusa dagen springa
omkring i träden. Vanligen ligger han dock om dagen
sammankrympt såsom en hund, i sitt bo, hvilket han,
så snart han tror sig det ringaste osäker, utbyter
mot ett annat, och går efter regeln mot aftonen eller
tidigt på morgonen ut för att söka byte. Förföljd
af hundar, tager han vanligen med stora språng
sin tillflykt till ett träd och låter dem spårlöst
jaga förbi. Hans näring utgöres af tjädrar, orrar,
hjerpar och rapphöns, vaktlar, lärkor, dufvor,
änder och deras ägg, unga harar, kaniner, möss,
rottor, flädermöss, mullvadar, hasselmöss, ekorrar,
hvilka sednare han stundom till och med på dagen
så länge med pilens snabbhet förföljer från det ena
trädet till det andra, att de, omsider uttröttade,
blifva hans byte. Under vintern nalkas han till och
med de i och invid skogarne belägna gårdarne och
aflägger mordiska besök i hönshus och dufslag. För
att förskaffa sig honung, som han mycket tycker om,
uppgräfver han humlebon. Hampfrön lära också utgöra
en läckerhet för honom. Päron, körsbär, svi-skon
och fikon försmår han icke, och ett enda par af
dessa djur plundrar fullkomligt på kort tid en hel
rönn, förgätande hvarje annat näringsämne för de så
omtyckta bären.
Parningstiden inträffar i slutet af Januari eller i
Februari, och den nio veckor drägtiga honan framföder
i ett utvidgadt och med mjuk mossa fodradt
ekorre- eller vilddufbo 3 till 5 ungar, hvilka,
borttagna under våren, ganska väl låta tämja sig och
då blifva underhållande och behagliga att hysa i
boningsrummen. Man föder dem med mjölk och hvetebröd.
Föga ljusskygga, springa de efter sin vårdare, liksom
hundar, samt smeka honom och leka med honom. Deremot
bita de obekanta och tillåta dem icke gerna vara
närgångna. Deras käraste sällskapare äro små hundar,
men med kattor hafva de ingen gemenskap. Deras rörelser
äro så djerfva och raska, att de ofta med en enda
oväntad sats springa från sin herres knä upp på ett skåp.
De lemna intet dem till näring tjenande djur vid lif,
och då de äro mätta, leka de ofta hela timmar med de åt
dem Öfverlemnade, innan det mördande bettet sker. När de
blifvit fullvuxna, måste, så vidt man vill begagna
dem till leksällskap, deras hörntänder kortfilas.
Den skada, som trädmården anställer bland fjäderfän,
är icke obetydlig; men hans vackra skinn gifver
ersättning derför. Ryggsidan skattas lika högt
som sobelns skinn. Man begagnar det, ofärgadt och
färgadt, till pelsar, palatiner, kappkragar, mössor
o. s. v. För skogarne är mården så till vida nyttig,
att han i stor mängd utrotar de för frön och ungskog
så förderfliga ekorrarne, hasselmössen och råttorna.
Trädmården förföljes öfverallt, så väl för den skada,
han anställer bland nyttiga djur, som för sitt dyrbara
skinn. Man skjuter honom hufvudsakligen under vintern,
då hans pels är bäst och spåren i snön förråda hans
vistelseort. Från en trädgren kan man lätt nedskjuta
honom, och om man förfelar honom, kan man lugnt ladda
om igen, emedan han icke rör sig från stället, utan
stirrar alltjemt på jägaren. Varseblifver man honom,
utan att man har gevär med sig, så behöfver man blott
på en käpp upphänga en näsduk eller en klädespersedel,
så att han ser den, och djuret blifver sittande stilla
tills vapen och hund blifvit hämtade. De framför honom
uppställda föremålen sysselsätta honom till den grad,
att han alls icke tänker på att undfly. Ur ihåliga
träd utjagas han med rök eller vatten.
Vid jagten måste man hafva en temmeligen god hund, som
biter till och fattar mården på allvar, emedan denne
brukar med raseri springa emot sin förföljare och
afskräcker så en mindre säker hund. Äfven fångar man
trädmården medelst åtskilliga slags giller. Temmeligen
lätt fångas han i sax, som förfärdigas särskilt
för detta ändamål och uppställes så att den ej
varseblifves af honom. Som lockbete tjenar vanligen
ett stycke bröd, som man stekt tillsammans med en bit lök,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
