Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt bildergalleri. Carl August Ehrensvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
fina svar, hvari låg ett hos konungar ej vanligt
erkännande, mildrade dock icke hans missnöje. Han
begärde och fick afsked, innan konungen, som innan
kort åter hade en skärgårdsflotta, i det senare slaget
vid Svenksund genom en lysande seger återställt både
äran och freden.
Han utbytte nu embetsvärfven mot landtlefnadens
ostörda lugn i skötet af ett lyckligt familjelif
med en älskad maka, Sofia Lovisa Eleonora Sparre,
f. d. hoffröken hos prinsessan Sofia Albertina,
och en son, Gustaf Carl Albrekt August, ömsevis
tillbringande sin tid på egendomarne Dömestorp
vid Laholm och Tosterup nära Ystad. Han egnade
sig nu ej blott åt filosofi och skön konst, utan
äfven åt landthushållningen vetenskap, samt förde
en liflig brefvexling i filosofi och statslära med
revisionskammarrådet von Gedda. Denna brefvexling
skall dock vara såld till utlandet, för visso en
skatt af oför-vanskligt värde.
Han följde blott på afstånd de sista stormiga åren af
Gustaf III:s regering med deras blodiga sluttablå i en
maskerad å dominos. Men han återkallades af Keuterholm
på nytt i statens tjenst som generalamiral, i hvilken
befattning han likväl ej kunde uthärda mer än tre år,
då han tog afsked, efter att hafva frimodigt förklarat
den allsmäktige ministern: »Herre! ni vill regera,
men ni kan inte regera!»
Utträdd ur statens tjenst (1794, Nov.), kastade
han sig åter på studierna, för hvilka han likväl
ej glömde sitt ritstift och sin tuscbpensel, Det
var under de fredliga qvällarne på Tosterup, som
bland annat hans berömda teckningar, »snillets lek i
svenska historien», såsom skalden Oxenstjerna kallade
dem, blefvo till. Han utkastade dessa omkring 400 på
cirkelrunda lappar utförda teckningar öfver svenska
historien, under det han på vanligt sätt, d. v. s. med
pennan i hand och papper framför sig, afhörde en ung
flicka i hans hus, som satt och läste upp stycken ur
svenska historien såsom lexor. Han fulländade sedan
med tusch dessa egendomliga illustrationer, hvilka nu
befinna sig i sonsonens, landshöfdingen i Göteborgs
län, grefve Alb. Ebrensvärds ägo, och i hvars residens
de med nyfiket intresse betraktas af hvarje besökande.
Det skulle föra oss för långt att närmare redogöra
för denna samling. Några pikanta och originella
drag må dock anföras. Under en teckning af Odens tåg
från Don till Norden har Ehrensvärd tecknat: »Ledsen
vara blott kung, vill bli Gud, söker okunnigheten,
råkar Sverige.» - Sverige som valrike framställer
han genom tvenne pojkar som slåss, och vid Håkans
giftermål med Margaretha knyta i bröllopssalen ett
par groteska figurer näfven åt hvarandra. - Konung
Albrekt förlöjligas med nästan grym satir. Ehrensvärd
var afvog mot allt tyskt och hade här ett tacksamt
ämne. - Det derpå följande danska väldet tecknar han
bland annat med att låta Erik af Pommern göra sin
hund till erkebiskop och sedan köra bort honom med en
spark under svansen, hvarvid tiaren och kåpan falla
af. - Carl XILs stöflar spela en huf-vudroll. Då han
beslutar utföra kriget, lyfter han dem på rådsbordet,
och då man under hans vistande i Turkiet spörjer om,
hvem som skall regera, lyfter han den ena af dem i sin
hand. - Frihetstidens hattar och mössor äro betecknade
i en tafla, der man på den ena sidan ser en man med en
hatt, som besår en åker, der kråkor flyga omkring och
uppäta det sådda, och på den andra en man med mössa,
stående vid en kruka, på hvilken tvenne råttor krypa
upp, medan den tredje tager sin väg öfver hans rygg.
Detta blad är det sista i denna snillets lek.
Nationalmuseum äger jemväl en samling handteckningar
af honom, som alltid hade för vana att med en
allegorisk bild illustrera sina bref, stundom
ofta äfven sina yttranden, somliga förträffliga i
utförandet, de flesta karakteristiska, alla genialiska
i konceptionen. Det är här man förnämligast ser,
huru stor han kunnat blifva som konstnär, så framt
hans om-bytliga sinnesart tillstadt honom mera enhet
i sina utvecklings-sträfvanden.
Delande sig mellan dessa sysselsättningar och ett
lugnt familjelif samt sin sons uppfostran, tillbragte
nu Ehrensvärd
några lyckliga år, endast störda af hans lifliga
själs oro öfver de politiska händelsernas utveckling,
hvilken han ej kunde underlåta att följa. Troligen
var det detta bekymmer för ett älskadt fosterlands
öde, som förmådde honom att, ehuru redan före
afresan illamående, företaga färden till riksdagen
i Norrköping. Men han hann aldrig fram, ty han
insjuknade hastigt och afled under vägen i Örebro
den 21 Maj 1800, något öfver 55 år gammal. Hans lik
blef sedan nedsatt i Tosterupsgrafven i Tosterups
annexkyrka, der äfven hans makas qvarlefvor hvila.
Han var, säger hans vän Adlerbeth, naturens barn i
känslornas renhet, snillets i tankarnas liflighet,
han tillhörde sanningen lika mycket som inbillningen,
och han var lika eldig i vishetens sökande, som kall i
farornas möte. Hans hela lefnad gaf ett efterdöme
af den i nyare filosofien upplifvade grundsats, att
ursprunget till våra pligter icke bör sökas i afseende
på egen sällhet. Men denna hans oegennytta var
ej verkan af en långsam begrundning, den
flöt af en medfödd ädelhet i hans själ samt af
den vidsträckt omfattande blick, för hvilken den
enskilta varelsen likasom förlorade sig. Af samma
grund tillhör han mera menskligheten än menniskor.
Allt hvad som l befrämjade upplysning och förbättring,
var hans föremål: alla, som dertill bidrogo, hans
vänner. .. Eikedomar hade för honom inga behag;
fattigdomen ingenting föraktligt. Jag vågar
| tillägga, att han var utan ärelystnad.
Ty hans öfvertygelse i och böjelse förde honom till
gerningar, som förtjenade ära och j vunno den,
men deras Utvärtes tecken voro honom likgiltiga. j
I sin husliga lefnad var han den bäste make,
far och hus-| bonde; i umgänget sina vänners vällust.
Huru vältalig skulle l jag vara, om jag förmådde
beskrifva deras saknad! ! Träffande
sammanfattar Ljunggren sitt omdöme om Ehren-
| svärd i orden: Med rätta kan Sverige vara
stolt öfver detta snille, ty det är egendomligt
svenskt. En ädel högsinthet, af gammalt en
dygd, som var inhemsk i norden, går genom
l Ehrensvärds lif och alla hans skrifter; lik de
gamle nordbor, är han karg i ord, men vet, att i
det kort sagda inlägga skat-i ter af djup visdom.
Hela hans skriftställarverksamhet, så väl i som
hvarje enskild punkt i hans verk, förråder, att
han är ett barn af den nation, som han sjelf så
träffande karaktise-i rät. Han utstakar alltid
vidsträckta planer för sina arbeten, i men han
gör hellre utkast, än han utförer; han ordnar icke
! med omsorgsfull hand tankarnes följd, anknytande
den ena till i den andra, utan hvarje tanke bryter
fram som en blixt, ska-kände och belysande; sjelfva
hans ensidiga kärlek för de gamles konst har i
sig ett nordiskt lynne, den är en yttring.af ! den
gamla envisheten eller troheten, hvilket man nu vill
säga. Men denna kärlek var endast konstvännens; den
undanträngde icke hans kärlek till fosterlandet:
han älskade sin nordliga, sin fattiga hembygd så
varmt, så lifligt som någon; men han hade öppna
ögon för sitt folks fel och agade det, emedan
han älskade det.
Men endast den kan aga med urskiljning, som
genomblickar det stora helas väfnad och urskiljer
trådarne deri, utan att dock derför glömma sjelfva
väfnaden för trådarne, det hela för delarne,
spegelbilden för dess bitar i splittrade fragmenter.
Skönt slutar ock Franzén sitt äreminne öfver denne
vår store landsman med följande ord, hvilka äfven må
blifva af-slutningen i denna enkla teckning:
Ehuru Moses icke fick se Guds ansigte, såg
han dock liksom en skymt af hans försvinnande
skepnad. Någonting dylikt erfara vi alla i andaktens
heliga stunder. Men på ett särskilt sätt inträffar
det med dem, som egna sig åt snillets och konstens
yrken och söka i dem den högsta urbilden af sanning
och skönhet. I hänförelsens och ingifvelsens stund
tycka de sig höra en himmelsk röst och känna en
! gudomlig närvarelse. De ville se den fördolde)
för att framställa hans bild till oförgänglig
åskådning. Men de voro icke odödliga mer, om de detta
förmådde. Redan det är mycket, om de stå på en sådan
höjd, att, när de betrakta naturens yttre skönhet,
de tillika blifva varse den ur hennes inre ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
