Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zambos halsband. Berättelse af Aldebaran - En blick på Ångermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att njuta af Ångermanlands natur, bör man göra
en färd till Sollefteådalen, Multrå och Sånga socknar
samt uppefter Reseleelfven till Ed, Resele och Liden.
Sollefteådalen med trakterna ofvan och nedanför den
samma skulle man kunna betrakta som ett Schweiz
i norden. Midt i dalen ligger den täcka kyrkan,
på afstånd omgifven af höga och lummiga skogsberg,
utefter hvilka, från höjderna ända ned till södra
elfstranden byarne ligga utströdda. Tvärbrant
utskjuta på norra sidan bergen bredvid och öfver
elfven. Från Sollefteå går vägen en half mil uppåt
bredvid elfven till färgan, der man öfverföres,
för att på den slingrande landsvägen komma upp på
den ofvanför liggande skogshöjden, hvarest en vacker
trakt ter sig för den resandes blickar. I sydvest
genombrytes åsen af Långselelfven, som, kommande
från Jemtland, hoppar ner utför klipporna i djupet,
der den uppfångas af Angermanelfven, som der ofvanför
brusar med häftighet.
På samma gång bergshöjderna blifva brantare och mer
sammanträngda kring flodbädden, inskränkas dalarne,
och floden sorlar stundom fram ända till 2000 fot
under höjderna, från hvilka synkretsen sträcker sig
flera mil uppåt elfven och skogarne, hvaremellan
och vid flodstranden framsticka pittoreska byar och
enstaka gårdar.
Emellanåt går vägen ned i bråddjupen, ja ofta så
nära flodstranden, att man i det klara vattnet ser
sin egen bild bredvid de jättefigurer, som sträcka
sina hufvuden der utöfver.
Vid Lidens kyrka blifver elfdalen än mera
sammanträngd. Vägen, som är ingrafd dels uti och
dels går öfver de brådstupande sluttningarne, hänger
som en bro vid sidan om strömmen, hvilken stundom
vältrar sig fram med lugna och mörka böljor och
stundom med hvitt skum forsar utför klipporna. En
half alns snedsprång af hästen, och den resande med
ekipage skulle störta utför branten och begrafvas
i floden! Liksom klipporna med sina lodrätta väggar
tyckas endast hafva öppnat sig för flodens skull, så
synas de här bära den resande endast för att ingifva
honom beundran för de storartade scenerierna. – Vid
Lidens kyrkoby är landsvägen slut, och sedan man på
en sidoväg kommit genom skogen, finner den, som vill
intränga i Lappmarken knappast någon gångstig.
»I Norrlands lyckliga dalar lefver man» – säger en
författare – »om igen den för länge sedan flydda
gyllene tiden.» Om detta, onekligen något djerft
tilltagna yttrande, någonstädes inom Nordlanden
skulle finna tillämpning, är det väl inom det täcka
Ångermanland. Provinsens bebyggare skildras sorn ett
karakterfast och redligt folk, med enkla och flärdlösa
seder, ehuru man dock ej kan förneka, att den nyare
tidens lyx och böjelse för vällefnad i viss mån hunnit
utbreda sig äfven till dessa trakter. Befolkningen
är dock arbetsam, gästfri och välvillig, sjelf
ständig och frimodig samt, trots de på senare tiden
förekommande utvandringarne, i allmänhet välmående.
Jordbruk i förening med boskapsskötsel samt
skogshushållning intaga bland näringsgrenarne främsta
rummet. Som binäringar må nämnas linnetillverkning,
lax- och strömings-fiske samt jagt.
Redan vid början af 1600-talet drefs här en betydlig
linplantering och linnefabrikation såsom husslöjd. För
vinnande af det utmärkta norrlandslinnet hade man
ett eget beredningssätt,
som gjorde, att det samma ända till nyaste tid
föredragits framför det utländska.
I sammanhang härmed vilja vi angifva några historiska
och statistiska uppgifter angående denna för provinsen
vigtiga binäring.
Det var först på 1700-talet den finare
linspånaden påbörjades. Den, som gjorde
första försöket härmed, var en bondhustru Sigrid
Larsdotter i Vik, hvilken lyckades så väl,
att hon tjenade andra till föredöme. De första
spinnskolorna anlades af en prostinna Norberg
i Nätra, och denna socken blef stamsäte för
den fina linneväfnadstillverkningen, hvilken
dock sedermera utbredde sig öfver norra delen af
provinsen, äfvensom öfver Helsingland. Man hade
bragt spinnkonsten så långt, att man af 1
lod lin utspann en tråd af 4000 alnars längd.
Regeringen utdelade belöningar, och i den
mån lin och hampa mera allmänt började odlas,
blefvo hela socknar mera befolkade och välmående.
I hvarje hus funnos vid början af 19:de århundradet
2–3 väfstolar, och det var en dålig gård, hvarifrån
man ej årligen sålde 3-400 alnar fint linne. Sedan
konkurrens med fabrikstillverkningen uppstått, har
inträffat, att, oaktadt staten under hundra år
utdelat premier för linneväfnad efter olika klasser,
denna industrigren allt mer och mer aftagit,
och under de två sista decennierna hafva inga
tillverkningar af de finaste sorterna uppvisats.
Skogshushållningen utgör, såsom redan blifvit nämdt, en
af provinsens hufvudnäringar; ty oaktadt inom
dess gränser räknas åtta Jernbruk, ett par
masugnar och jerngjuterier, koppar-, nickel-
och jerngrufvor m. fl. industriella anläggningar,
intager dock timmerafverkningen, näst
jordbruket, det mest framstående rummet. Så
uppgifves i »Historiskt-Geografiskt och Statistiskt
Lexikon öfver Sverige», att timmerafverkningen
vid 1860 års utgång bedrefs vid 390 sågar, deraf
5 ångsågar med 14 ramar, 345 salu- och
vattensågar med 434 ramar och 40 husbehofssågar.
Af dessa siffror ledes man ovilkorligen till den
slutsatsen, att timmerhandteringen måste bereda
folket rätt vackra inkomster. – Det är någonting
högst vanligt att se forsarnes och elfvernas
stränder belamrade med bjelkar och sågblock, som
ligga hopvräkta i stora högar. Vid vårflod drifvas
de till och med upp på fälten och in i skogar,
hvarigenom ofta en icke ringa skada förorsakas.
Nedanför Lidens kyrkoby är Angermanelfven segelbar för
mindre fartyg. Till Nylands lastageplats kunna stora
skepp gå direkte, för att der intaga sina jern- och
träladdningar. Längre ned mot utloppet har elfven
ofta en bredd af ända till en fjerdedels mil, och
här ser man rätt ståtliga skepp ligga förtöjda eller
glida fram öfver den klara ytan.
»Utom i Norrlands elfver», säger Engström i sin
resebeskrifning, »får man ej någonstädes i vårt land
se den präktiga anblicken af flera fartyg, som med
fulla segel framgunga mellan rika dalar, kyrkor och
skogsberg. En färd utåt Angermanelfven en sommarafton
har ock ett särdeles romantiskt behag. Fartygen ligga
då med fladdrande segel. En och annan båt skyndar fram
och åter; och under allt detta svarar skogens eko på
invånarnes och sjöfolkets muntra sånger. Här larmar
intet gräl och här plågas man ej heller af sjukliga
klagovisor; ty naturen, såsom folket, andas friskhet
och mod, och uttala sin förnöjsamhet i glädje och
sång.» Felix.
Zambos halsband.
Berättelse af Aldebaran.
(Forts. fr. sid. 176.)
Från tidigt på morgonen, tilldess skymningen inträdde,
hade mor Anna och Bertha turvis från utkiken med
längtande blickar skådat ut Öfver de glittrande
vågorna. Det välkända seglet med den röda randen hade
dock uteblifvit, och mot aftonen vandrade båda med
tårfylda ögon ned till det för dem nu så tomma och
ödsliga hemmet. Mången gång hade de äfven förgäfves
bespejat de inre farvattnen, för
att der upptäcka tulljaktens hvita segel, men äfven
detta utan framgång.
Mörkret hade inbrutit, och den på spiseln flammande
brasan belyste de både qvinnornas sorgsna anleten. En
lätt knackning på stugudörren väckte dem ur deras
sorgliga tankar. Bertha skyndade sig att öppna och
utropade:
»Det är bestämdt löjtnanten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
