Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med Näckrosen. Ett Stilleben-stycke af Onkel Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min hustru lagar en sås, som brors hushållerska
riktigt borde lära sig.»
»Meta roar mig icke», sade lektorn, »jag tycker,
att de stackars aborrarne gerna kunna få vara i fred
under sina näckblad; ty jag dricker mitt glas mjölk
och är nöjd utan aborrar till qväll.»
Att lektorn ville låta stora, präktiga aborrar gå
i fred, var något, som prosten Landen omöjligen
kunde fatta.
»Han är mig en kurjös ’mudele’, sade han, »ty han
anser, tror jag, nära nog en aborre för en broder
och sig för en Kain, om han skulle dräpa ett sådant
kräk. Omn han varit född i Hindostan, så hade han
blifvit en komplett hindu, som ej vågar trampa på
en myra.»
Två olyckor.
Vår gamle lektor hade lefvat så länge bland ungdom,
att han nästan glömt, att han blifvit gammal, och
denna egenhet behöll han, äfven sedan han, sextiofem
år gammal, blef emeritus och på sin pension lefde på
Applahult, en liten bondgård, hvars gamla åbyggnad
han inredt så, att en lärd man och en fantasimenniska
der kunde trifvas i sällskap med sina böcker och
sina funderingar.
Olyckan har svårt att hinna en dylik isolerad
menniskovarelse, som endast läser och
tänker. Böckerna äro alltid de samma, och idéerna
fladdra alltid lifliga omkring på sina blomsterfält
som, idoga bin, hvilka hämtade vaxet till sina
byggnader ur den klassiska ålderdomen och honungen
från fantasiens outtömliga nektarium. Men huru vi än
gömma oss, så är olyckan både slugare och ihärdigare
än vi och hittar oss, när vi minst tänka derpå.
Då man om sommarqvällarne besökte lektorn – och detta
hände mig ofta, emedan jag, sanningen att säga, drogs
med samma fallenhet att öfverlåta mig åt fantasiens
ledning, som han – tog man vanligen kosan ut till
sjön. och der kunde vi begge, den nära sjuttiårige och
sjuttonåringen, sitta och samspråka och med välbehag
betrakta näckrosorna, hvars hvita liljekronor simmade
på det spegelblanka vattnet.
»Se!» sade gubben vanligen, »vet han – (den gamle
lektorn begagnade af gammal vana denna benämning),
vet han – näckrosorna äro ännu i dag lika snöhvita,
som då jag var vid hans ålder. Det gläder den åldrige,
att naturen förblir lika ung, under det att han sjelf
sjunker ner till ett intet. Det tyder på ... har han
tänkt på den saken, att då materien på detta sätt,
genom en oafbruten förnyelse, lefver för evigheten,
så är det klart, att vår ande, som ingen vinterköld
sofver och ingen brännande sol kan förtorka,
evigt lefver, förnyas, föryngras och utvecklas i
allt skönare vexlingar, till allt högre nytta, och
glänser, belyst af den eviga nådens sol. Ser han,
man blir inte gammal, om man tror det der.»
Det var midsommarsafton för många år sedan. Ungdomen
i byn hade samlat sig och klädde majstång, fastän man
väl visste, att prosten icke tyckte om dylika stänger,
som icke voro till någon nytta och dessutom befordrade
folksamling och musik och andra lättsinniga nöjen,
med dans och sjungande af dumma visor om kärlek
och verldsligt sinne; men detta oaktadt klädde man
majstång, och gubben lektorn hade sitt största nöje i
att, med käppen öfver ryggen, stå der hela timmar, för
att se på, hur ungdomen försatte ett halft dagsverke,
för att kläda en stång med blad och blommor.
Men i år blef stången vackrare än någonsin,
emedan hon pryddes med en stor krans blåklint och
näckliljor. Lektorn riktigt njöt af att se sina
älsklingsblommor sväfva der uppe i höjden. Då han
gick hem, följde jag honom, som djupt beklagade,
att våra gamla folknöjen småningom undanträngdes af
lyxen och härmningsbegäret.
Man blir, med hvarje år, förståndigare och
förståndigare; man lär sig att vara lycklig, på samma
sätt som somliga lära sig botanik, genom att studera
sällheten på uttorkade exemplar, utan att känna
till, huru den ser ut i deri fria naturen, eller
i hvilken jordmån den trifves. Glädjen växer dock
aldrig annorstädes, än i ett barnsligt sinne – den dör
och förtorkar, då den pressas mellan den torra
verkligheten, som fäller färgen och uppsuger det friska
doftet.
Man kunde icke kalla detta för samtal; ty gubben talade mest
sjelf och tycktes hafva en egen instinkt att se,
hvad hans sällskap tänkte. Han fann sig derför
mycket väl af att få tala för en sjuttonåring,
liksom för att lära denne, huru det går till att
vid sjuttio år ännu äga ett ungdomsfritt sinne –
sin barnatro och sitt barnsliga förtroende. Och så
kommo vi in på Applahults ägor, och af gammal vana
ställdes vår kosa till sjöstranden. Redan på afstånd
tyckte jag mig märka, att byns ungdom gjort ett
svårt nederlag bland lektorns hvita näckrosor, och
att det varit hans egna älsklingar, han beundrat i den
l på majträdet sväfvande kransen. (Se illustrationen
å föregående sida.)
När vi kommo närmare, märkte gubben sjelf
sin förlust, bleknade och tvärstadnade, men sade ej ett
ord. Slutligen satte han sig ned på sin vanliga
hviloplats och betraktade slagfältet, från hvilket
de väna blommorna af feghet flytt, efterlemnande
sina sköldar – de gröna bladen, som gungade på
insjöns vatten.
»Det är således slut med mina vattenliljor för i år»,
sade han sakta – »kanske jag aldrig mera får återse
dem; ty ett år är långt för sjuttioåringen.»
Jag hade aldrig förut sett honom så nedstämd, som i
detta ögonblick, men ej ett enda drag af vrede sågs på
det vänliga gubbansigtet. Han ansåg sin förlust för
ett öde – kanske för en vink – och byns pojkar och
flickor, som gjort helgerånet, för blotta verktyg,
som hade sin mission – den nämligen att afslita
ännu ett af de få band, som höll honom qvar – några
näckrosstjelkar.
Den gamle och jag skiljdes åt den qvällen, begge
förstämda – men jag något tröstad af min föresats,
att lugga om nämndemans hvithårige Anders Petter,
hvilken bestämdt varit den, som ställt sig i spetsen
för helgerånet. Känslan af att få vara verkställaren
af en rättvis dom lindrade min smärta öfver, att man
beröfvat lektorn hans kära näckliljor.
Men en olycka kommer sällan allena. Det är, liksom
det behöfdes två, för att göra en ledsamhet eller
förargelse riktigt komplett.
Tid efter annan utbryter, än här, än der, en epidemisk
sjukdom, som kallas kyrkoreparation, under hvilken
pastor och kyrkovärdar, biträdde af någon gammal
murmästare eller så kallad byggmästare samt en
målare, som vanligen målar vagnar och spänner tak
(som konsultativa smakråder), företaga sig, att
till Guds pris och ära naturligtvis, »reparera»
kyrkan och borttaga alla onyttiga prydnader och
»skräp», hvartill alla lemningar från forntiden
alltid räknas. Jag vet ej, huru det kan komma sig;
men säkert är, att de teologiska studierna måtte
betydligt förslöa pieteten för det gamla och äga en
olycklig inverkan på så väl »snillet som smaken»,
emedan så historieforskaren som konstnären, efter
en dylik utförd kyrkoreparation, snarare, om han
ej visste bättre, skulle tro, att kyrkan blifvit
hemsökt af vandaler, än af en beskedlig pastor och
kyrkorådet. Om något skydd behöfves, så är det ett
skydd mot vederbörandes reparationsifver och afsky
för skräp, som är nödigt så väl vid reparationerna,
som vid de så kallade grafransakningarne, som vanligen
tillvägagå så hänsigtslöst som möjligt, derför att
»vederbörande slägt» icke har råd eller vilja att
vårda en graf och hvarför kyrkorådet tror sig äga
full rätt att förstöra allt, hvad som kan förstöras,
utan att ens behöfva hembjuda konstverken eller
dyrbarheterna till statens samlingar.
Nu var turen kommen till Appelkulla församling.
Byggmästaren eller, som han också lät kalla sig,
»direktör» Mögelqvist behöfde arbete och fann
således, då han rådfrågades, att kyrkan måste
»repareras» – de smala bågfönstren upphuggas och
göras fyrkantiga, predikstolen göras om, slät och
med fyrkantiga fält och förgylda lister, sådana,
som man köper från Tyskland och begagnar
till panel – och de gamla träsniderierna från
femtonhundratalet kastas på vinden. Då nu
församlingen gick in på att (naturligtvis under
herr Mögelqvists ledning) reparera kyrkan,
så skulle allt »gammalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
