Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. - Logogryf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
vi hafva derigenom sluppit lida nöd. Nu är allt hopp
ute, ty, som jag, på Ernsts begäran, skref till er,
har doktorn förklarat, att - - - »
Tårar hindrade henne, att fullborda meningen. För att
afleda hennes tankar, sade svågern: »Nå, säg mig nu
något om edra barn. Dem hoppas jag få mera att göra
med, än jag haft med far och mor.»
»Ja! hvad skall jag säga er om mina
älsklingar?» svarade Margareta, och hennes blick
ljusnade. Elisabeth, min äldsta flicka, har mycket
af sin faders karakter och egenskaper; huru många
gånger har jag ej önskat, hon vore en gosse; hon har
ett ljust, klart hufvud, arbetar mycket, drömmer om
sjelfständighet och vill nu, så snart hon inhämtat
tillräckliga kunskaper, blifva guvernant i ett rikt
hus, der hon kan få stor lön, spara, så att hon kan
få ett litet kapital, och sedan blifva - hvad, vet
hon ej sjelf, men - oberoende är målet.»
»Nå, än gossen, er Henrik, som jag tagit på min
lott? jag längtar höra något om hans karakter, och
hvad man skall göra upp för hans framtid.»
»Henrik, min ljufva gosse!» sade Margareta, och
rösten veknade och blicken fuktades, då hon talade
om sin ende son. »Jag vet ej rätt, huru han skall
taga sig ut i en verld, der hans skaplynne kommer
att finna så liten genklang. Hans egen bestämda
önskan är att blifva prest. Men han är endast 15 år,
så att hans sinne kan få annan riktning, innan han
bestämmer sitt lefnadskall. Emellertid är det Ernsts
uttryckliga vilja, att, sedan han slutat skolan,
han skall fortsätta sina studier vid ett utländskt
universitet, endera i Heidelberg eller Tubingen.»
»Hvad i all verlden är detta för påhitt?» afbröt
svågern med någon hetta, hafva vi ej läroanstalter,
fullt jemför-liga med de utländska?»
»Otvifvelaktigt», svarade Margareta mildt, »men Ernst
säger, att om Henrik skall blifva prest, vore det
bättre, om han studerade der, hvarest tviflet studeras
och afhandlas lika grundligt som tron. Tvifvel måste
ju en gång komma, och fadren vill bespara sin son
den bittra öfverraskningen, att måhända en gång se
sin barndoms öfvertygelse ramla och då tro sig stå
ensam och kanske fördömd, genom detta tvifvel, som
ju i sig sjelft intet annat är än själens allvarliga
sökande efter sanning. Många unga män hafva gått under
i denna strid, eller ock blifvit otrogna mot verlden,
sig sjelfva och sin Gud. Må han då hellre börja genast
med att se fienden i ögat.»
»Och blifva en gudsförnekare», utbrast Göran med
förtrytelse.
»Det blir aldrig min Henrik», sade Margareta
lugnt. »Och om någon kan anses vara född till ett
visst kall, tror jag, att min gosse blir en kristlig
prest i detta ords skönaste betydelse.»
»Nå, ni gör som ni vill», svarade svågern något kärft;
»jag har gifvit mitt ord, att bekosta hans uppfostran,
och mitt löfte håller jag obetingadt, ehuru jag
på det högsta ogillar sättet för denna uppfostran;
jag tvår mina händer för utgången. Jag hade hoppats,
att han, tillsammans med min son, skulle vilja egna
sig åt något praktiskt yrke, men - men–––-»
Margareta skyndade sig att afbryta det
farliga ämnet.
»Hvad mina två yngsta flickor angår», sade
hon, »så äro de ännu så outvecklade, att man
ingenting kan uppgöra för dem. Eanny, den
äldre, är en snäll och vänlig flicka, hon har
en redbar och lugn, nästan flegmatisk karakter,
är ordentlig och praktisk, och jag tror mig
få mycken nytta af henne i framtiden. Gabriella,
mitt sorgebarn, hon, som föddes, då det var så mörkt
omkring oss, och hvars hela lif varit en fortsatt
kedja af lidanden, om henne kan jag blott säga, att,
lika varmt som jag förr bad Gud, att Han skulle
sluta hennes plågor, lika varmt ber jag nu, att hon
skall få lefva. Det är måhända egoistiskt, att jag
önskar se förlängas ett lif, som i kanske aldrig blir
annat än försakelse; men hon är nu något ! friskare,
och jag känner mig så öfvergifven, så ensam vid tan-|
ken på, att mina omsorger, som hittills delats mellan
två sjuk-
| lingar, skulle blifva öfverflödiga för dem båda,
att jag–––––-»
Ljudet af en klockas häftiga ringande, kom Margareta
att störta upp och in i sängkammaren. Der satt Ernst
med hufvudet tillbakafallet mot stolsryggen; en klar
blodström flöt öfver de halföppnade läpparne.
Stilla och lugnt, lik en huld moder, lyfte Margareta
upp
det kära hufvudet, och lade det mot sitt trogna
hjerta, hon
kysste den af svett fuktiga pannan, torkade det
bleka anletet
med sin näsduk, och hade inom en stund den glädjen
att se,
huru ögonlocken darrande sökte att öppna sig,
och munnen
| hviskande framstamma:
»Margareta! . . . älskade! . . . tack! ...»
| Det led mot aftonen. Ernst hade
allt sedan middagen
! legat i en halfslummer, och i det dunkla
sjukrummet afbröts
l tystnaden endast af de tunga andetag, som arbetade
sig fram
j öfver den sjukes läppar. Margareta satt på en
pali vid sän-
! gen, och höll den vissnade handen mellan båda
sina, så tro-
| fast och varmt, som om hon aldrig skulle
vilja lemna den.
| Döfvad af smärta, kunde hon ej tänka på hvad som
förestod.
l »Läs något, min älskade», hviskade Ernst.
j Margareta gick efter bibeln, lade
den på sitt knä, slöt
åter Ernsts ena hand i sina båda, och började:
»Jag är uppståndelsen och lifvet, hvilken
som tror på mig, han skall lefva, om han än - - -
» : En häftig ryckning i den hand, hon
omslöt, kom henne
l att blicka upp.
! Det var slut. Vid ljudet af dessa
förhoppningens ord,
j hade hans själ lemnat det jordiska omhöljet.
Margareta satt qvar på sin pall. Ett töcken bredde
sig öfver det närvarande, och hon ville ej se annat,
än det förflutna. Hon hade drömt om, att af honom
lära lifvets allvar, och denna dröm hade blifvit
verklighet, men ej så, som hon hade tänkt. Det
var motgången och pröfningen, som hade blifvit
läromästaren, och ehuru hon mången gång suckat
öfver, att lärjungen, som vid hennes sida gick
i den stränga skolan, så litet realiserade det
begrepp, hon gjort sig om stöd och hjelp, framstod
han nu, då allt var förbi, så, som hon sett honom
vid deras första möte: storsint och kraftfull,
fastän kraften fått en missriktning. Ännu en gång
intogs hon af den namnlösa hängifvenhet, som han i
ungdomens dagar ingifvit henne; hon böjde sig ned
öfver hans kallnade hand, och, glömmande allt utom
honom, önskade hon blott att få dö, för att ännu en
gång, i ett annat lif, med honom få lära att lefva.
(Forts.)
n tanke skön i qvällens stund, En blick af ljus och
glans, Så är mitt hela väsens grund Bland ljufva
systrars krans ; Och jordens barn med vemod se Upp
till mitt lugna hem; Det är en likhet, tycka de,
Emellan mig och dem: Jag synes, skimrar, gläds och ler
Logogryf.
Vet knappast sjelf hvarför -
Jag blickar får och tankar ger
Och suckar tyst och dör.
Ett stundens barn, som de, mitt namn
Gör morgondagen stum,
Det sjunker ned i glömskans famn
Och öde står mitt rum;
Och nya systrar får man se
Med lika ljusa drag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
