Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något om lifvet i Konstantinopel - Den besynnerlige badgästen. Af Sofie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 235
Men der komma några förnäma turkiska damer. De in-
j träda i en stor butik, som tager sig någorlunda
europeiskt ut. J De äro djupare, än nunnor, höljda
i hvita slöjor, men de låta ; sina, med nätta
stöflar beklädda välbildade fötter blifva syn- |
liga, i det de något litet lyfta på sidenklädningen.
Jag stiger också in i butiken. Damerna taga plats
på de kringstående taburetterna och gifva icke
blott köpmannen mycket att skaffa, utan äfven hans
negerslaf, som just håller på att koka pista-cier
i olja och socker. Vi befinna oss nämligen i en
d dika- j tessbutik. Utefter väggarne hänga på
långa stafvar de der | parfymerade läckerheter,
som i harem betecknas med namnet j rahat lu kum
(förlustelsemassa). Denna läckerhet består af
en sorts gult eller rosenrödt gelé eller snarare
af en deg med mandel, socker och stärkelsemjöl,
tillika med hvarjehanda välluktande tillsatser; den
smakar förträffligt, men är fasligt svår att smälta.
Efter en half timmes förlopp reste sig damerna,
deras negrinna följde dem, och alla tre stego upp
i sin araba, den täckta vagnen. Nu lemnade jag
min plats vid butikens dörr, hvarifrån jag hade
anställt mina iakttagelser, klappade
i händerna, hvilket betyder så mycket, som då man
hos oss ropar »kypare», och beställde islimonad med
violer. En så betydande man som profeten Mohammed
drack gerna viol-limonad; men jag har förgäfves sett
mig omkring derefter i Stambuls butiker.
Men spirituösa drycker, som profeten förbjöd,
finner man öfverallt. Engelsmännen göra anspråk
på privilegiet att sälja dylika. John Bull är, som
man vet, ingen försagd gosse, han vill sälja allt,
göra guld af allt för handelsfrihetens skull! I
Konstantinopel kan man få raki, en ganska stark,
oljaktig anislikör, som visserligen är högst osund,
men likväl är mycket omtyckt bland grekerna, äfvensom
hos turkarne. Dessa sednare dricka den naturligtvis
blott i hemlighet. Så långt hafva turkarne redan
kommit, att de i europeiska hus dricka vin alldeles
såsom vi; de göra liksom sultanen Mahmud och hans
son gjorde. De säga, att champagnevinet egentligen
blott är ett mycket fint öl, ty det skummar, hvilket
vinet i Orienten icke gör; också är det sednare rödt,
men det skummande vinet hvitt, Så förträffligt man
kan begagna sig af sofisteri!
(Forts.)
Den besynnerlige badgästen,
Af Sofie Bolander.
var år 186..., vid den tid på sommaren, då
omsättningen af gäster som lifligast försiggår vid
badorterna. Vid en sådan, på vestra kusten, hade under
den nu tilländalöpande terminen en person uppehållit
sig, hvilken ådragit sig allas nyfikenhet och mångas
misstankar. Det var också något högst eget med
mannen. Ej att hans yttre tillkännagaf något från den
allmänna typen afvikande; han var hvarken vacker eller
ful, ung eller gammal, stor eller liten, fet eller
mager; han stod i allt detta »juste inilieu» linien
och hade ingenting utmärkande, om icke, att håret
var glesnadt och grå-nadt, liksom det väl vårdade
skägget, som betäckte nedra delen af ansigtet. Hvari
bestod då det egna hos honom? hör jag läsaren fråga,
och fattar mig i det korta svaret: i hela hans görande
och låtande som civiliserad menniska och badgäst. När
såg man en sådan, frisk och färdig, lefva som en
enstöring, fly parken, sky salongen och isolera sig
från sällskaps-lifvet? Detta var emellertid, hvad han
gjort, Han hade tagit sina bad tidigast på morgonen;
haft en båt och en gammal fiskare till sin uteslutande
disposition; begifvit sig ut på segelfärd, då vågorna
vräkt skyhöga; tagit sina måltider i sin bostad;
tecknat sina bidrag till alla tillställningar för
välgörande ändamål, men aldrig besökt någon, samt
fogligt gått å sido, för hvem som ställt sig i hans
väg. Parken hade han aldrig trampat, om icke då den
var öfvergifven af alla andra. Somliga höllo honom
för en misantrop, andra tvärtom, och att han på detta
sätt endast ville göra sig bemärkt. I badboken hade
han tecknat sig Larsson, men kallades allmännare
Gråberg, emedan han alltid bar gråa kläder. Under
ena eller andra namnet var han emellertid jemt på
tapeten i alla kotterier och ett ständigt upptaget
tema i den dagliga konversationen. Ung-herrarne
hade ined outtröttlig flit öfvat sin qvickhet på
hans bekostnad och hvarje dag haft något nytt rykte
att sätta i omlopp till hans förherrligande. En
gång visste man med säkerhet, att han var en
bankrutterad köpman från Sundsvall; en annan, att
han nyss kommit från Konradsberg; en tredje, att
han var en politisk agent i rysk sold; en fjerde,
att han var ett stycke engelsman eller imitatör;
en femte, att han var en industririddare, som hade
godt öga till ur och portmonnäer. Nu stod emellertid
den äfventyrlige mannen på landningsbryggan, bland de
andra afgående passagerarne, då en ung spefogel. bland
de qvardröjande gästerna, som sökte sin odödlighet i
rolighetsmakeriets ädla konst, vände sig till honom,
tackande för nöjet af en angenäm bekantskap och
godt sällskap under terminens lopp. »Jag beklagar,
att jag icke finner skäl till det samma», svarade
den tilltalade med ett lugn,
som bringade den sinnrike snobben ur koncepterna
och jagade honom till en annan plats på kajen, der
en nyanländ ångbåt afleinnade en laddning nykomna
gäster. Vår så kallade Gråberg följde honom, leende,
med ögonen, och som tiden icke brådskade, ställde han
sig helt filosofiskt att betrakta dessa grupper, som
skulle intaga de afgåendes ställe på denna plats, som
han nu stod i begrepp att lemna, då hans uppmärksamhet
plötsligen fängslades af tvenne bland de ankommande
passagerarne af det qvinliga slägtet. Den ena hade
uppnått en mognad ålder, hon syntes hafva uppnått de
fyratio, med bruna, gripande ögon, junonisk växt,
lifliga åtbörder och något halft smäktande, halft
befallande i sitt ansigtsuttryck. Hennes klädsel var
modern till denna ytterlighet, som tycks hafva till
mål att fängsla uppmärksamheten, genom åsidosättandet
af alla smakens och skönhetssinnets fordringar. »Se
på mig!» var den genomskinliga skriften af hennes
tankars innehåll. Helt nära henne höll sig en ung
flicka, som svårligen skulle kunna hafva inhöstat ett
tjugotal af år. Hon var en fin blondin, med späda
former och ett drag af allvar och betänklighet på
sitt ansigte, sådant ett tryckt ungdomslif och ett
tidigt uppkallande af den egna kraftens hjelpmedel
pläga framkalla.
»Skulle det vara möjligt!» mumlade han mellan
tänderna, »Det måste jag hafva reda på!» Han såg
på sitt ur, trängde sig genom folkmassan till det
nykomna fartyget och fattade posto vid landgången. Der
stod qvickhufvudet, bugande och krumbugtande för den
brunögda damen, som från fartyget gjorde gester af oro
och otålighet. Han försökte bestiga landgången. Då
detta förvägrades genom kaptenens förkunnande:
»inga främmande ombord!» tog han ett hopp från kajen
till fartyget. Damen helsade honom med detta utrop:
»Ni kommer som en god genius, min kandidat!» och
ombetrodde honom, som ett prof af sitt förtroende,
konvoj en af alla de koffertar, kapp- och nattsäckar,
hattaskar och pirater, resfiltar, kappor, ni. m.,
som, utgjorde de begge damernas reseffekter. Knappast
såg vår Gråberg denna landsättas, innan han skyndade
fram till båren och kastade en blick på de påskrifna
namnen: »Fru grefvinnan Liljefalk»; »Mamsell Augusta
Helmfrid», så lydde dessa. - »Verkligen!» ljöd det
hörbart från den okändes läppar, och i hast begaf
han sig tillbaka till det afgående fartyget.
, Andra terminen ingick under de mest
gynnande auspicier,
för dem nämligen, som kommit för att söka nöjet,
således för
den stora majoriteten. Det var en verklig
rikdom på älsk-
| värda mammor, rikt begåfvade med lika lydande
döttrar, hvilka
i behöfde stärka sig och ville roa sig. Ungherrar
kommo också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
