Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Andra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
gamla hushållerskan, jungfru Lena, kom fram från
andra sidan. Just som de stego öfver tröskeln hörde
de fröken Emerence halfhögt säga:
«Ja! är jag bara så lycklig, att jag kan få honom
till man, så. . . .»
Elisabeth ryckte häftigt af några blad och skyndade
bort. En oförklarlig känsla af sorg lade sig öfver
hennes sinne, det var, som om med ens hela hennes
glädje flytt. Men hon var ej den flicka, som tillät
sina tankar att vandra omkring utan mål, hon skakade
snart ifrån sig en känsla, den hon ej kunde förklara,
och innan kort var hela hennes verksamhet tagen
i anspråk.
Aftonen kom, och med den de många gästerna. Ljus,
blommor, vackra toaletter, prat och skratt, och derute
full-månen, som upplyste ett landskap så herrligt,
att man längtade ut från all denna grannlåt, för
att andas in den balsamiska aftonluften. Elisabeth
var som i ett rus, hon hade aldrig förr på nära håll
sett den förtrollning, som ligger utbredd öfver den
förnäma verldens samqväm; hon brydde sig nu ej om
att fråga sig sjelf, om det endast var ytan, som
bländade henne, eller om kärnan motsvarade skalets
skönhet. Hon njöt med ungdomens lust och hänförelse
af dans, af konversation, af allt.
Det var långt lidet på aftonen. Elisabeth hade
sprungit upp till Bertha med en glace och en skön
persika, hon kom nu tillbaka och sökte grefve
Ferdinand, för att till honom framföra en helsning
från den lilla systern. Länge sökte hon honom
förgäfves, men fann honom slutligen, sittande ute
på balkongen.
"Jag har helsningar till er från lilla Bertha»,
sade Elisabeth, »hon säger, att hon är mycket
snäll, fastän hon inte får vara uppe. Åh, se fröken
Emerence», tillade hon, då hon i det samma upptäckte
den lilla förnäma fröken sittande bredvid grefve
Ferdinand. »Huru kommer det till, att inte fröken
dansar?»
»Jag, liksom Ferdinand, är föga road af sådant
tanklöst nöje», svarade fröken snäft, »och jag
föredrager att sitta härute och i hans sällskap njuta
af det herrliga månskenet.»
»Du misstager dig, kusin, om du tror, att jag saknar
smak för dans», sade grefve Ferdinand. »Tvärtom njuter
jag särdeles mycket af detta nöje, liksom af all annan
kroppsrörelse. Men», tillade han med ett vemodigt
leende, »jag anser mig göra de unga damerna största
artigheten, om jag låter bli att bjuda upp dem. Eller
hvad tycker ni sjelf, mamsell Dickmann ? Tror ni inte,
att de gamla fruarne, som sitta kring väggarna och
börja se något långa ut i ansigtet, skulle bli riktigt
krya igen, om de finge se en person, med min figur,
röra sig i dansen?»
»Hå», svarade Elisabeth muntert, »då tycker jag, att
ni af ren menniskokärlek borde våga försöket. Kan ni
roa både er och dem på en gång, så har ni gjort en
god sak.»
»Vill ni hjelpa mig att öfva barmhertighet», frågade
Ferdinand strålande.
»Gerna», svarade Elisabeth gladt.
Grefve Ferdinand gick in att söka sina
handskar. Elisabeth såg efter honom, och sade
halfhögt: »Stackars grefve Ferdinand! hur olika är
hans ungdom mot andra unga mäns. Han har inte mycket
glädje af lifvet.»
»Jo», inföll fröken Emerence spetsigt, »och det är
märkvärdigt, hvad man lifligt känner deltagande,
då det rör en fideikommissarie. Man måste erkänna,
mamsell Dickmann, att ni är bra modig, som utsätter
er för hela societetens åt-löje, blott för att vinna
ert mål, att smickra min kusins fåfänga. Man trotsar
allt, då det gäller en épouseur.»
I det samma kom grefve Ferdinand för att hämta
Elisabeth. Hon lät sig föras i valsens hviftar,
utan ätt veta, hvar hon befannn sig. Det var, som om
hon fått ett häftigt slag i hufvudet, hon kände sig
yr och maktlös, och blott en tanke stod redig för
henne. »Tänk om alla dessa, som sutto rundt omkring
salen hade samma tanke som Emerence, tänk om lian!» -
- Hon tyckte, att fötterna ej skulle kunna bära henne
längre. Hon önskade sig långt bort, der hon kunde
slippa menniskor s blickar, och der hon kunde
begrafva sitt eget hjertas qval. Fröken Emerence
hade mattat hugget väl, hon hade träffat den stolta
flickan i sjelfva hjertroten, på samma gång som hon
för Elisabeth gjort klart, hvad denna intill denna
stund ej velat erkänna för sig sjelf.
Ferdinand var som i ett sällhetsrus. Han hade inte
dansat på länge och den ovana rörelsen ingaf honom
en känsla af outsägligt välbehag. Glädjedrucken,
såsom han aldrig förr känt sig, fanns det för honom
i denna stund blott en varelse i verlden värd att
älska, den hulda, strålande flickan, som han höll i
sina armar. Länge dansade han så, utan att märka den
förändring, som föregått med Elisabeth.
»Det var en skön dans», sade han slutligen och
blickade varmt på henne, »i den koncentrerar jag hela
min hittills onjutna ungdomsglädje! Men hvad i all
verlden går åt er, mamsell Elisabeth», tillade han,
då han slutligen varseblef de skygga blickar, hvarmed
hon betraktade sin omgifning. »Har jag kanske dansat
för häftigt?» tillade han ömt,
»Nej visst icke», svarade Elisabeth med sväfvande
röst, »men jag tror. . . jag vet inte» . . .
Grefve Ferdinand såg förvånad på henne. En mörk
skugga lade sig öfver hans vackra ansigte, och med
en misstrogen blick sade han: »Ni ser er så oroligt
om i salen, mamsell Elisabeth, kanske att ni redan
upptäckt, hvilket nöje jag förskaffat de andra liksom
mig sjelf, törhända ångrar ni ert barmhertighetsverk
?»
I det samma upptäckte Elisabeth grefvinnans
blickar, som med en viss förundran voro fastade
på dem båda, det svartnade för hennes ögon, och
med möda framstammade hon: »Jag tror verkligen,
att jag inte kan dansa längre, om ni tillåter,
så sluta vi.» Med ett eget vemod i rösten svarade
Ferdinand: »som ni vill Elisabeth; jag var en dåre,
som någonsin trodde, att någon annan, än jag sjelf,
kunde glömma min skröplighet.»
Grefvinnan kom nu fram emot dem och sade med glad
röst: »Nå, min gode Ferdinand, det var en kär
öfverraskning att se dig i dansen. Nu måste du
bjuda upp Emerence och fröknarna P. och M.»
»Nej tack, mamma, jag har fått nog af dans.
Jag vet . icke, hvilken yrsel som grep mig, men för
den sjukdomen har jag blifvit botad för alltid.»
Elisabeth hade lemnat salen; hon flög upp för trappan
och in i sitt rum, der hon stängde dörren i lås,
såsom om hon med det samma velat skilja hela verlden
ifrån sig. Hon kastade sig på knä framför sin säng
och gömde hufvudet i kuddarne. Ändtligen fick det
beklämda hjertat luft i en flod af tårar. Det brusade
och kokade inom henne, och det unga sinnet gick i
höga vågor. Att någon skulle våga tilltro henne en
så eländig, lumpen bevekelsegrund! Hennes kinder
glödde och brännande tårar strömmade öfver hennes
ansigte. I första ögonblicket var känslan af hennes
sårade qvinliga stolthet den öfvervägande; men snart
efterträddes denna af tanken på honom, som hon nu
först insåg huru högt hon älskade. Hjertat ser klart
i sådana stunder, då det ännu ej hunnit advocera med
sig sjelf; och inom några ögonblick hade Elisabeth
uppmätt den framtid af qval och strid som öppnade sig
för henne. Hvad skulle lian tro om hennes besynnerliga
uppförande? Aldrig, aldrig skulle hon få rättfärdiga
sig! Nu, sedan hon sjelf sett klart in i sitt hjerta,
tyckte hon, att alla andra äfven skulle genomskåda
hennes hemlighet; och dessa andra skulle kanske döma
som fröken Emerence, och han, för hvilken hon velat
offra sitt lif, skulle, om han olyckligtvis en gång
upptäckte hennes svaghet, i sin misstro till sig
sjelf, tänka som de andra. O, detta var bittrare än
döden! Hvad skulle hon företaga sig? Bort, måste hon,
långt bort! Men hvarthän? Skulle hon meddela sin moder
alltsammans. Men det vore ju att lägga sten på börda
för denna arma moder, redan så hårdt pröfvad. Nej,
hon ville följa sin faders valspråk: sin glädje skall
man dela med sig åt andra, sorgen skall man behålla
för sig sjelf. O, hvad skulle det blifva af henne?
Hon jemrade sig och snyftade, som om det unga hjertat
velat brista. Och intet under! Den första sorgen,
hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
