Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Skildringar ur indianernas lif och seder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
tareskap, med stark lutning åt dramat, egnades åt
framställ- | ning af den fosterländska karakteren på
historisk grund. j
Från rysk synpunkt hade grefve Berg, en af
Finlands j general-guvernörer, onekligen rätt, då
han fällde det yttrande, l att censuren gjort
sig skyldig till ett oförlåtligt fel, då den :
tillåtit tryckningen af »Fänrik Ståls sägner».
En grefve Bergs klara hufvud insåg till fullo hvilket
betydande steg det finska folkets sjelfförtröstan
genom ett sådant arbete skulle komma att taga, huru
omöjlig, efter dess publicerande, hvarje assimilering
med Ryssland skulle blifva. Och i sjelfva verket
uppskattar man betydelsen af Fänrik Ståls sägner
ingalunda för högt, om man säger, att de,
lika väl som någon besvuren grundlag, äro ett
värn för vår frihet och utveckling.
Af mindre vigt är det factum, att figurerna i Fänrik
Ståls sägner kämpa under 1808 års krig, att sålunda en
fejd emellan Ryssland å ena och Sverige och Finland å
andra sidan utgör den historiska fonden. Hufvudvigten
ligger på den rent finska patriotism, som lifvar dessa
hjeltar. De äro ej blott män, som med mod stridt
emot Rysslands arméer under ett bestämdt krig, de
äro typer af det finska folket, sådant det uppenbarat
sig och alltid skall uppenbara sig, då det gäller
att värna fosterlandet, Ty huru lojalt de än ansluta
sig till Sveriges kung och det bestående statsskicket,
är dock det finska fosterlandet deras förnämsta
ögnamärke, är den idé, som djupast adlar deras strid.
Så intressant det än vore att försöka en karakteristik
af de skilda sångerna i Fänrik Stål, måste dock på
grund af denna uppsats redan vunna längd hvarje sådant
försök lemnas å sido. Meningen med dessa rader har
ej heller varit någon annan, än att gifva en antydan
om Runebergs betydelse för Finlands uppfattning af
sig sjelft, Det är äfven af samma skäl, vi ej velat
yttra oss om de många arbeten af skalden, som icke
äga Finland till sitt föremål.
Hvad Runeberg som skald uttalade för sitt folk, dröjde
ej att medelbarligen vinna form äfven i det yttre
lifvet; ty den patriotism, som genom hans sånger och
många andra samtida litterära fenomener nyväcktes,
var allt för lefnadsfrisk, att nöja sig med ett
blott estetiskt uttryck. Den finska patriotismen,
en gång vorden medveten om sin rätt att uppfatta
Finland som ett fosterland i ordets högsta betydelse,
blef genom detta medvetande en historisk makt, som
småningom verkat omgestaltande på hela vårt politiska
och sociala lif.
G. L.
Skildringar ur indianernas lif och seder.
i rakten mellan sta-terna Texas, Missouri och Jowa
samt Klippiga Bergen bebos af indianstammar, hvilka
här lefva som jägarefolk. Dessa hafva af de hvita
blifvit beröfvade sina fordna jagt-marker i öster
och årtionde efter årtionde undanträngda längre
mot vester. Kopporna och bränvinet hafva ganska
mycket förminskat de en gång talrika stammarne, ja
åtskilliga hafva derigenom, så väl som genom de ofta
förekommande strider, hvari de sins emellan lefva,
blifvit fullkomligt utrotade. Men emellertid finnes
af dem
Ett besök hos en indianhöfding.
fiender afdraga de hufvudsvålen (skalpen), hvilken
de fästa såsom krigstrofé vid sina kläder och vapen.
Indianerna äro samtliga stora vänner af rökning, och
mången tillbringar hälften af sitt lif vid sin af
askträ förfärdigade och med hvnrje-handa prydnader
försedda pipa, hvilken är utrustad med ett af röd
lera eller sten tillverkadt, vanligen med figurer
prydt hufvud, som fylles med den narkotiska barken
af ett slags pilträd.
Deras begrepp om öf-versinliga ting äro ganska
ofullkomliga, dock tro de flesta på en stor ande,
ännu inemot en half million öfrig inom unionens
område, och Manitu, som har skapat verlden och
åt hvilken de offra, äfvensom derföre kan det’
vara af intresse att få veta åtminstone så j på
onda makter, för hvilka de hysa fruktan. Dessutom
tro de, att mycket om deras seder och bruk,
som utrymmet här tillåter ! menniskor kunna genom
besvärjningar betvinga naturen, t. ex. att meddela.
j framkalla regn och åska. En tradition om en stor
Öfver-
Dessa jägarefolk äro merendels välvuxna, stundom till
j svämning är gängse bland de flesta. Angående deras
här-och med skönbilda de menniskor af brun eller
kopparröd färg. | komst gifves det olika åsigter, i
det några påstå, att en hund De lyda under höfdingar,
men hvilka hafva allenast sin för- i är deras
stamfader, medan andra tro sig ursprungligen hafva
tjenst, icke härkomsten, att tacka för sin värdighet
och endast i kriget samt vid rådplägningar och
religiösa ceremonier gälla som herrskare och ledare.
Qjnnorna skattas nästan öfverallt ringa och anses
som blotta lastdjur. De ombesörja landets odling -
der man nämligen sysselsätter sig härmed -, tillverka
kläder åt männen, bereda födoämnena, uppslå tält
och hyddor och garfva de erhållna hudarne. Mannen
lefver blott för jagt och krig och utvecklar vid den
förra stor skicklighet, vid det sednare oerhörd list,
vighet och grymhet.
bott under jorden och klättrat upp vid en vinranka;
åter andra påstå, att de ursprungligen varit
kräftor, och flera andra egendomliga föreställningar
förekomma. Egendomlig är Tschippiwäernas saga om
verldens skapelse. Jorden var, säga de, en gång
ett ofantligt sammanhängande haf, hvarpå intet
lefvande väsen bodde, utom en stor fågel, hvars
ögon bestodo af eld och blickarne af blixtar, och
hvars vingar voro åska. Då han flög ned och berörde
hafvet, uppsteg jorden och förblef ofvan vattnets
yta. Derefter uppkommo djur och sedan menniskor,
i det genom trollkonst några af de förra förvand-
De flesta stammarne å prärierna äro förträffliga
ryttare; j lades till menniskor. Dessa uppträdde
genast som jägare och sitt förnämsta näringsmedel
erhålla de af buffeln, som i ofant- j förföljde
djuren.
liga hjordar genomströfvar vesterns grässlätter.
I krig angripa
Ännu märkvärdigare äro föreställnmgarne om lifvet
efter
de blott, då de äro fienden öfverlägsna, och
helst störta de j döden. Man tror, att menniskan
har tvenne själar, af hvilka sig i nattliga anfall
öfver sina motståndare. Pä sina dödade i vid
aflidandet den ena flyger till andarnes hem, men
den an-
Sv. Fam.-Journ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
