Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Systrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Se denna hals, dess hvithet och dess rundning; Och
denna sköna arm, som synes danad Till hufvugärd åt
englalika drömmar, Med mantlar utaf morgonrodnans
purpur Och hår af guld och vingar af zafir.
»Se», hviskar Blenda sakta till sin syster, »Se, Alma,
se den lilla blåa blomman, Som ständigt sväfvar för
oss, hvart vi gå. Hon sänkes, höjes, hvirflar om och
föres Af friska morgonvinden fram och åter.»
»Stygga Alma!»
Brast Blenda ut. Men öfver hennes anlet Och hals
och barm en plötslig rodnad spred sig, Så bjert,
som rosens i dess första knoppning. »Jag har ej
sett för djupt i dessa ögon, Som du behagar mena.
Men du sjelf Ju blickat länge nog i tvenne bruna,
Dem jag för ingen del kan finna vackra. De trolska
ögonen ha dig förhexat, Jag vet det nog. Men om nu
jag tog miste På fjäril och på blomma, som går lätt,
Systrarne.
Men Alma ler och skakar med en graties
Hänförande behag sitt vackra hufvud
Och ropar, skälmskt: - »Hur månne det är fatt
Med dig, min lilla syster, som ej längre
Förmår att skilja mellan fjärilar
Och blommor? - Ack, helt säkert har du blickat
För djupt i tvenne underbara Ögon,
Så blå, som denna stackars lilla fjäril,
Som nu får heta blomma.
Då man är närsynt, var det icke bättre j För dig
i går, då du, när Emil kom, Utropte, jublande:
’Nu kommer Bernhard!’»
Dock, se, nu blef det Almas tur att rodna
Och slå ner ögat och förlägen plocka
På fina spetsarna omkring mantiljen.
Men Blenda slog sin arm kring systerns hals
Och kysste henne innerligt och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
