Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den besynnerlige badgästen. Af Sofie Bolander (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
»Ni har lofvat uppmärksamhet för min
berättelse» - | sade Larsson med allvar. -
»Frukta icke, att jag tänker uppehålla er
med anklagelser öfver den trolöshet,
jag erfarit! Nej! Må vi begge lägga handen på
vårt hjerta och fråga do- j maren derinom!
Min har icke varit mig skonsam. Jag lät j mig
berusas af min lycka. Jag skref till Helena,
skickade min ring tillbaka, sade, att jag vid närmare
eftersinnande och j kännedom af mig sjelf, fann
mig icke vara henne värd eller \ kunna göra henne
lycklig; att jag icke ville binda hennes öde j vid
mitt eller beröfva henne friheten att fästa det vid
ett värdigare föremål; med ett ord, jag utgöt
mig i alla dessa ba- i nala fraser, hvarmed vi
män söka ge en färg af ädelmod åt vår ombytlighet
och vårt lättsinne. Jag lefde härefter någon tid
i ett rus af inbillad sällhet. Jag trodde på
försäkringen om verklig kärlek. Den ekonomiska
ställning, hvari jag befann mig eller trodde
mig befinna mig, undanröjde hos min nya flamma
misstankarne om egennyttiga beräkningar, under
den hyllning jag bringade henne - så sade hon mig -
och kärlek, endast kärlek var det, som förenade oss.
»Jag lemnade badorten fjorton dagar före henne. Jag
reste hem till min farbror, för att anförtro honom min
nya förbindelse m. m. Derefter ämnade jag begifva
mig till den egendom, der hon skulle tillbringa
återstoden af sommaren hos sin styfmoder, för att
presentera mig för denna och fira vår för-lofning.
Men innan detta hann verkställas, erhöll jag ett bref
| från den älskade, som lät mig veta, att hon
förändrat tycke j och att jag icke mer borde tänka
på henne. Hon blef sedan grefvinna.
»Jag liknade en sömngångare, som uppklättrat till
spetsen j af ett brant berg och der plötsligen
uppväckes. Jag såg endast afgrunder omkring
mig. Jag beslöt att resa och dertill använda mitt
fädernearf. Jag blef turist. Att förströ mig,
var mitt mål. Efter ett års bortovaro erhöll jag
underrättelse från hemmet, att Helena gift sig,
men att rosorna på hennes kinder bleknat och det
glada lynnet lemnat rum för ett stilla vemod. Äfven
meddelade mig min farbror, att han ernade inträda i
det äktenskapliga ståndet. Han fruktade nämligen för
ålderdomens enslighet och hade funnit ett föremål,
benäget att dela den. Detta blef en vändpunkt i
mitt lif. Min egen lilla förmögenhet hade jag till
det mesta rest bort, och till min farbrors, som jag
hittills betraktat som min, hade jag ej mer någon
rättighet, Ett val af tvenne stod mig åter: uppbjuda
min egen kraft, eller blifva en föraktlig odåga. Jag
valde det förstnämnda. Jag egnade mig åt affärslifvet,
blef reseombud för ett stort fransyskt handelshus med
vidsträckta förbindelser och en betydlig afsättning på
Spanien. Jag fick härigenom tillfälle lära känna detta
och de flesta andra Europas länder. Efter få år blef
jag intagen i firman, förtje-nade mycket pengar, lefde
sparsamt och samlade en god förmögenhet. Nu vaknade
lusten hos mig att återvända till mitt fosterland,
från hvilket jag i tjugo år varit borta. Under tiden
hade Helena dött och qvarlemnat en dotter. Äfven min
farbror hade lemnat denna verlden. Jag uppsökte min
fä-dernetrakt, Norrland, och tillhandiade mig den
för sin naturskönhet bekanta bruksegendomen Sjöbofors.
»Ni har nu hört min lefnadshistoria* - slutade
han. - «Jag torde alltför länge hafva tagit eder
uppmärksamhet i anspråk, men ovanan vid en berättelses
former och mängden af de bilder, som framträda vid
återblicken på det förflutna, hafva framkallat en
mångsidighet, som i annat fall torde kunnat undvikas.»
Grefvinnan, som jemkat sig längst upp i soffhörnet,
satt med handen öfver ögonen och syntes i hög grad
uppskakad.
Den talande betraktade henne.
Efter en stund såg hon upp och sade: »Herr Werner,
brukspatron Werner, borde jag säga - o, jag förstår
nu denna likhet, som stundom frapperat mig!»
Den tilltalade, hvars rätta namn vi nu hört nämnas,
log.
»Ni förkrossar mig, men ni har ju gjort er skyldig
till samma obeständighet? Låtom oss derföre vara
skonsamma och söka vår ursäkt i vår ungdom!»
»För mig ingen ursäkt, endast försoning!»
»Hvilken sympati i känslor! Äfven jag har velat
detta! Någon, som kände till er första älskarinnas
öde, berättade mig detta. Hvad mitt hjerta led! Som
jag tillika fick veta, att hennes dotter, som äfven
förlorat sin far, sökte plats i något främmande hus,
erbjöd jag henne en sådan hos mig. Det är Augusta,
som ni här sett och som nu varit hos mig i tvenne
år. Jag har icke mer kunnat göra. Det har varit en
gärd åt hennes moder, såsom ni bör finna.»
Vid dessa sista ord hade Augusta, som återkommit,
in-trädt genom ett annat rum, hvartill dörren stod
öppen. Af uttrycket i grefvinnans ansigte och ljudet
af hennes röst, fann hon, att något ovanligt var
å färde, och ville återvända, innan hon blifvit
bemärkt. Men innan hon hann verkställa detta beslut,
varseblef henne Werner, hejdade henne, och sade:
«Stanna ett ögonblick! Det förtroende, som nu råder
mellan grefvinnan Liljefalk och mig, och det intresse,
jag vet henne hysa för er, tillåta mig att, i hennes
närvaro, för er öppna mitt hjerta »
Augusta såg bestört ut. Hon betraktade ömsom den
talande, ömsom grefvinnan.
»Har ni någonsin hört er mor omtala någon med namnet
Werner?« frågade den förre.
»Nej, aldrig! Jag var för mycket barn dessutom, då
hon dog, för att jag så noga skulle kunna erinra mig
det; men i ett litet skrin, bland hennes efterlemnade
effekter, fann jag, jemte andra små minnes-saker,
ett konvolut med några vissnade blommor och en
mörk hårlock i, samt namnet Teodor Werner, skrifvet
derjemte.»
« Verkligen? Hon har då icke lärt er hata det
namnet?« »Hata? Hvem skulle jag hata?»
»Mig. Det är jag som bär detta namn. Jag älskade
en gång er moder, vår förening var afgjord, men
jag bröt den. Jag gaf henne ett svårt sår, kanske
dödssåret. Men hon är hämnad! Sedan dess har glädjen
aldrig här funnit rotfäste» - och han lade handen på
sitt hjerta, - »Slå icke edra förebrående blickar
till jorden, låt dem genomborra mig, jag förtjenar
icke bättre!»
»En vackrare .. . skönare än min mor» . .. stammade
Augusta.
»Nej!» - afbröt han - »jag vill icke instämma i den
orättvisa mot ert kön, som är begången, allt sedan den
tid Adam syndade i paradiset! Hvarför skulle vi bära
namnet af de starkare, skulle vi ej äga kraft att
motstå lockelsen af den svagare ? Bort med namnet,
eller låtom oss vara det värdige ! Åtminstone skall
jag icke fördubbla mitt brott genom fegheten att vilja
kasta det på en annan. Som jag sagt, förebråelsen
har följt mig mitt hela lif, tills jag fick se er;
sedan dess har tanken att till er få afbörda någon
gärd af de känslor, jag hyser för er mors minne,
oupphörligen sysselsatt mig. Jag bör icke ifrågasätta
att vinna ert hjerta; ni är ung, och jag är gammal, de
mörka lockarne ha grånat och glesnat, och, hvad värre
är, lynnet och sinnet hafva också grånat. Jag hatar
sällskapslifvet och skyr att vistas i städerna. Jag
kan känna varmt för individen, men jag vämjes vid
massan. Till dess lyten hör att dyrka penningen. Jag
är, hvad man här i landet kallar rik. För att undgå
den uppmärksamhet, jag som sådan skulle väcka,
antog jag, under mitt vistande här förra terminen,
det oansenliga namnet Larsson. Ni och grefvinnan
ankommo hit, i det ögonblick jag skulle begifva
mig ombord till affärd. Jag träffades, vid er åsyn,
af er likhet med er mor. Jag vaktade ut edra saker
och öf-vertygades af påskriften om riktigheten
af min förmodan. Jag fullföljde emellertid min
resa till Stockholm, der min jakt låg ; mig till
möte. Under hela tiden stod er bild oupphörligt för
mitt sinne. Jag måste återvända; jag måste återse
er. Har var enda tillfället att göra det och lära
känna er. Jag tog kanalvägen öfver Göteborg, der
jag på hotellet råkade i kollision med en markis de
Montijo, hvaraf en närmare bekantskap följde, som
bestämde honom för en liten lustsegling på min jakt
utefter vår vestra kust, hvarefter jag här kastade
ankar. Innan det åter lättas och Tärnan vänder sina
vingar från denna strand, måste jag hafva mi räkning
klar med mina
Sv. Fam.-Journ. 1869.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
