Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Leonhard Torstenson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 294
förhållanden jubla öfver folkförtryckets och
despotismens ram- ! lande bålverk, eller uppkasta våra
schema för framtida hand- j lingar i de fredliga
yrkenas och i den andliga utvecklingens j tjenst!
Må vi tillrättavisa våra dagars sjuklige
ironiker, då j han i vårt krigar-panteon, i
Riddarholmskyrkan, ler ät den i »fåfänga», som der
samlat troféer från en förgången storhets j dagar,
hvilka skulle varit till ofantligt mera nytta,
om de förvandlats till klutmattor, för att trygga
dygnets ömtåliga barn mot förkylning! De troféerna
försvara sin plats lika väl som de hedersgärder,
man i vår tid egnar åt en eller annan af
mensklighetens välgörare i fredens yrken.
De kasta båda minnets skimmer öfver grafvar,
hvilka innesluta stoftet af de män, som lefvat
och dött för sitt fosterland. Och skam öfver
detta, om det glömmer sina stora, genom hvars
verk de små kunna nu obehindrade svänga den närsynta
kritikens skalperknif. Nära den egendom, Nygård, som
för närvarande äges och bebos af en af de fredliga
yrkenas främsta män, Nils Ericson, i trakten af
Yenersborg, ligger ett litet gods med bördiga
fält omkring en mindre, nu hvitrappad
manbyggnad, öfver hvars förstugudörr ett
gammalt vapen finnes i sten inhugget. Egendomen heter
Torstena och är militärboställe. Här föddes den i
Sveriges häfder med all rätt högt sfälde krigaren
och fältherren Leonhard (Lennart) Torstenson
af en slägt, som räknade anor fram i medeltiden
och hade till ättefader Hans i Tordene, en mäktig
man i början af fjortonhundratalet. Torstena gård
tillföll sedermera genorn giftermål slägten och blef
dennas stamgods, hvilken hade intet ättenamn,
utan vanligen kallades Torstenaslägten, tills den
store krigaren på Tysklands slätter vunnit och skänkt
den samma sitt verldsberyktade namn, sedermera af en
svensk konung firadt i ett äreminne.
Lennart Torstensons far hette Torsten Lennartsson
och var den, som år 1598 räddade konung Sigismund ur
skeppsbrottet vid Hella. För sin anhängighet till
denne konung blef han landsförvist och tillbragte
aderton år utom fäderneslandets gränser. Hos sin
mor på Torstena hade han emellertid efter-lemnat en
då tre månader gammal son, hvilken var Lennart. Då
farmodren dog, kom gossen till Bo Ribbing och blef
derefter anstäld som page eller, såsom det på den
tideii hette och ännu borde heta, hofsven hos konung
Gustaf II Adolf, hvilken snart med sin skarpa blick -
en för konungar i detta fall synnerligen nödvändig
och värdefull egenskap - upptäckte ynglingens gryende
anlag.
Fryxell omtalar i sina »Berättelser ur svenska
Historien», att konungen under någon skärmytsling
skickade honom med muntliga befallningar till en af
öfverstarne. Torstenson red å stad, men märkte under
tiden, att fienden ändrat ställning, hvarigenom den af
konungen befalda rörelsen skulle blifva skadlig. På
eget bevåg ändrade han derför sitt uppdrag och
gaf i konungens namn öfversten de befallningar,
som Lennart sjelf för tillfället ansåg nyttigast,
samt red derpå tillbaka. Gustaf Adolf ropade mot
honom, att eftersom fienden ändrat ställning, måste
Torstenson rida bort igen med ändrade föreskrifter,
och gaf nu samma befallning, som ynglingen redan
förut af eget beråd utfärdat. Torstenson bad om nåd
och erkände förhållandet. Gustaf Adolf såg på honom
och sade leende: »Du passar bättre till fältherre,
än till hofsven».
Då krigets fackla brinner, är det den militära
dugligheten, som ger befordran. Anciennitetsrullan
hänger då på svärdsspetsen. Det var derför ej
heller underligt, att den unge lefvande krigaren
Torstenson snart steg till öfverste. Hans vapen var
det då nybildade artilleriet, hvaraf Gustaf Adolf
hade så stor fördel gent emot sina motståndare;
han blef derför åtta år derefter general för
artilleriet, motsvarande vår nu varande befattning
af fälttygmästare, och deltog såsom’ sådan i tyska
fälttåget.
Det skulle föra oss för långt, att här närmare
redogöra för de många bevis på militärisk klokhet,
parad med mod och djerfhet, som han under detta
fälttåg lade i dagen. Det må vara nog, att här upprepa
den store hjeltekonungens eget omdöme om mannen,
jemförd med hans kamrater, af hvilka många lemnat
efter sig så frejdade krigarnamn: »Min Lennart är
ändå det bästa ämnet bland dem alla».
Under det så kallade svältkriget vid Nurnberg, då den
blodiga sammanstötningen vid Alte Yeste ägde rum,
hvilken var, såsom konungen yttrade, för mycket
att vara ett pojkstreck, för litet att vara fullt
allvar, blef Torstenson tillfångatagen. Han fördes
till Ingolstadt och instängdes i ett kallt och
fuktigt fängelse, hvars murar voro öfvervitträde
med salpeter. Han klagade häröfver, men det led
ett godt stycke in på vintern, innan han ens kunde
få sitt fängelse eldadt. Härigenom undergräfdes för
alltid hans helsa, i det hans kropp bröts af en svår
gikt, hvilken ej kunde med några medel förjagas ur
den samma.
Först följande året blef Torstenson utvexlad mot
Wallen-steins svåger Harroch. Han begaf sig genast
hem, ty hans älskade konung och herre hade redan
stupat och ljutit hjelte-döden på detta Ltitzens
slagfält, som stod oss så dyrt.
Kejsaren i Österrike trodde sig efter den dagen
åter hafva fritt spel i Europa. Han var mera
högdragen än någonsin och skulle nog veta att qväsa
de stackars protestanterna, enkannerligen det lilla
Sverige. Men var Gustaf Adolf död, lefde deremot ännu
Axel Oxenstjerna, omgifven af en krets af lysande
och utmärkta svenska fältherrar. Han ville ej vika
eller gifva efter, »ty», skref han, »den hund, som
morrar och visar tänderna, får alltid mer än den, som
sticker svansen mellan benen och springer sin väg. Må
vi derför modigt fortsätta kriget, iilldess Sverige
erhåller fullkomlig skadeersättning; men tillika laga
så, att kriget föres under Sveriges namn och ledning,
men med Tysklands blod och mynt. Sverige bör endast
försäkra sig om Östersjökusten och för öfrigt spara
sina krafter till angelägnare tillfällen; det får
af Tyskland ändå aldrig annat än otack till lön.»
Denna plan följdes till punkt och pricka, och »så
blef Tyskland det schackbräde, hvarpå Österrike,
Sverige och Frankrike skulle spela och det med
tyskarne sjelfva till figurer».
En af de två stbrspelarnés lyckligaste chancer var,
att Torstenson kom med på brädet.
Det olyckliga slaget vid Nördlingen
inträffade, hvilket
blef af så menliga följder för de svenska vapnen
i Tyskland
och till fullo bekräftade sanningen af
Oxenstjernas sats om ,
tyskarnes »tacksamhet». Stilleståndet med Polen
gick äfven
samtidigt till ända, och svenskarnes plötsligt
minskade infly- ’
tände i Tyskland kom naturligtvis den polske
konungen Ula-
dislaus att resa kammen. Ehuru rådet i
Stockholm endast
erfor motgångar från Tyskland och hot med
tvetydiga rust-
I ningar från Danmark samt stod i ett spändt
förhållande till
| handelsstaterna, ville det likväl icke böja sig
för de stegrade
l anspråken från Polen, utan beslöt att
utrusta en här om
l 20,000 man, för att under Torstenson som
rikstygmästare och
! Jacob de la Gardie afgå till Preussen;
hvilket skedde vid
j midsommartiden 1635. Denna betydande
truppstyrka kom
| Uladislaus på fogligare tankar, så att ett nytt
stillestånd för
\ 26 år afslöts.
i Eftersom Torstenson således ej behöfdes
på denna punkt,
fick han med hären i stället gå till Tyskland, der
han, såsom närmsta mannen under Johan Baner, deltog
i de flesta af dennes fälttåg, ibland, då Baner
sjelf var förhindrad, handhafvande ! anförareskapet
i stället för denne. Under det Baner ansågs af det
olyckliga Tyskland för sina brandskattningar och
utpressningar för en riktig djefvul, bedömer historien
Torstenson vida mildare. I hög grad besvärad af sin
plågsamma j fotgikt, begärde Torstenson afsked 1640
och återkom om våren 1641 till Sverige, der han ämnade
att i lugn vårda sin helsa. Detta lugn skulle likväl
icke bli långvarigt.
Sorgebudskapet kom nämligen med underrättelse om, att
j svenska hären stod utan fältherre, att
Baner aflidit och på
j dödsbädden tillkännagifvit sin önskan, att
Torstenson skulle
i bli hans efterträdare, hvilken önskan delades
enhälligt af hären.
Mycket hängde nu på slumpens hårstrå. Samma dag
brefvet
’ om Baner ankom, uppsteg Oxenstjerna i rådet och
bad, »att
herr Lennart ville mera se till fäderneslandets
nöd, än sin
egen sjuklighet, och åtaga sig det lediga
öfverbefälet. Rege-
j ringen skulle gerna bevilja alla hans
dervid bifogade önsk-
j ningar. Blefve hans helsotillstånd allt
för svårt, så kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
