Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Leonhard Torstenson - Om svamp och svampfiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 -
det samma vid så god helsa, att han kunde
hela tiden sitta till häst, rida omkring och leda
rörelserna.
Kanondundret vid Jankowitz hade ej väl hunnit tystna,
förr än Torstenson snabbt stod i Mähren, ryckte
fram till Donau, eröfrade vid Wien ena broskansen
öfver floden och började belägra Brunn. Olycklig
i belägringar, måste Torstenson uppge äfven denna,
hvarpå han tågade ännu en gång mot Donau och Wien,
eröfrade återigen förutnämda broskans och hotade den
kejserliga hufvudstaden, men måste draga sig tillbaka,
på grund af att smittosamma sjukdomar utbrutit.
Torstensons tillstånd förvärrades nu så, att han
ifrigt begärde afsked och till sin efterträdare
föreslog Carl Gustaf Wrangel. I början af December
måste han lemna hären och flytta öfver till Leipzig,
för att kunna sköta sig bättre. Wrangel kom snart
med förstärkningar, men med åliggande från regeringen
till Torstenson att ännu stanna qvar någon tid, för
att gå den nye fältherren till hända med råd och dåd,
så att han först om hösten 1646 kunde komma tillbaka
till Sverige.
Här hade under tiden Kristina beträdt som myndig
drottning Sveriges tron. Hon skyndade genast att
besöka den sjuke hjelten, som sjelf hindrades af sina
giktplåger att uppvakta drottningen. Hon erkände
tacksamt de förtjenster, han gjort fäderneslandet,
och upphöjde honom på en enda dag både till friherre
och grefve, i det hon till grefskap gaf honom Ortala
med Lyhundra härad i Roslagen, jemte många gods i
Vestergötland, öfver hvilket landskap med Halland,
Dal och Verm-land han utsågs till generalguvernör.
I rådet uppträdde han på drottningens sida mot
Oxenstjern-ska partiet, men drog sig dock snart ifrån
de allmänna ärendena.
Fryxell säger, att han under de sista åren sällan
nämdes, men likväl var en ibland dem, som talade emot
såväl pfalzgrefven
Carl Gustafs antagande till arfprins som mot
Kristinas af-sägelse. Hans sjuklighet tilltog,
emedan han ej kunde förmås att underkasta sig läkarnes
föreskrifter. Han brukade svara dem: »Jag vill hellre
dö, än öfverlefva mig sjelf.»» Genom sin oregelbundna
diet lades han snart på dödsbädden och afled den 7
April 1651, följd till grafven af pfalzgrefvarne Carl
Gustaf och Adolf Johan.
Hans efterlemnade enka köpte honom plats i
Riddarholms-kyrkan intill sina föregångare så väl på
ärans som dödens fält: konung Gustaf II Adolf och
Johan Baner. Ett vackert graf-kor upprestes öfver
griften, hvilket den genom Carl XI:s reduktion
i fattigdom bragta familjen ej kunde underhålla,
hvarför det förföll. År 1761 återstäldes grafven
genom riksrådet Ture Gabriel Bjelkes försorg,
liksom Johan Baners graf af riksrådet Höpken. Öfver
ingången till Torstensons grafkor läsas, bland annat,
följande rader:
»Leonard Torstensons titlar antyda blott en ringa del
af hans förtjenster. Han fördes som läriing af den
store konungen Gustaf Adolf in på hjeltars bana. Han
kunde sedermera sjelf som läromästare dit införa
den store konungen Carl Gustaf. Hans ätt är utdöd:
men hans många segrar äro en odödlig afkomma.»
Böj, Svea, knä vid griften och erinra dig vid åsynen
af dina närvarande förhållanden, att historiens
gudinna, omutlig såsom det allmänna samvetet, inristar
äfven i dag dina gerningar! Må du kunna en gång,
då man genombläddrar din tidebok, finna månget med
Gustaf Adolfs epok jemforligt blad deri öfver senare
tid, såsom betecknande en ihållande och uppoffrande
kamp för andlig frihet och politiskt oberoende
- de båda elementer för ett folks verkliga lif,
för hvilka Lennart Torstenson stred i tiden som en
hjelte och aktas af efterverlden, för att icke säga
beundras. Axel Krook.
Svamp på hafsbottnen,
Om svamp ocli svampfiske.
vampen är ett naturalster, som hvar och en känner
af det temmeligen allmänna bruk, man gör deraf;
och likväl är han en kropp, öfver hvars väsende
natur-forskarne, till. och med de nyare, icke lyckats
bilda sig en bestämd och klar föreställning.»
Så yttrade sig en forskare under förra århundradet.
Några ville då hafva svampen till ett djur, andra
till en växt; somliga ville hvarken det ena eller
det andra, eller bådadera, i det de ansågo honom
såsom bostad för små varelser, som efter behag der
gingo ut och in. Nu mera är man temmeligen allmänt
ense derom, att förlägga svamparne till djurriket,
hvarest de intaga lägsta trappsteget.
Vid första åsynen urskiljer man hos den lefvande
svampen i det ögonblick, då han blifvit uppdragen ur
vattnet (vi tala allenast om den svamp, som användes
för husliga behof), l - man finner då hos honom,
säga vi, tvenne ganska olika ämnen. Det första är ett
slags slem, som betäcker det hela; det andra, omgifvit
af det förra, är en fibrös och filtaktig väfnad,
genomträngd af en mängd porer och innehållande små
kroppar, än kiselartade, än kalklika, af olika former.
Svampen, beredd för våra husliga behof, har blifvit
befriad från det slem, som omgaf honom, samt från de
kiselartade partiklar, som han innehöll, och utgöres
nu mera allenast af den fibrösa väfnad, hvarom vi
nyss hafva talat.
Det första ämnet är den lefvande delen af
svampen. Det är en samling af polyper, men polyper
af en utomordentlig
enkelhet: inga trefvare utantill, intet
matsmältningsrör innantill, j - en enkel mage med
likartadt innehåll. Näringen utgöres ! af organiska
partiklar, som innehållas i den omgifvande vätskan, j
Dessa elementariska djur förökas på tvenne sätt:
genom håriga och rörliga frön - liksom infusionsdjur -
och genom j ett slags groddkorn jemförliga
med de alstrande kropparne hos de kryptogama
växterna.
Alla svampar lefva i vattnet. Några finnas i hafvet,
andra i sött vatten. De sednare användas icke. De
förra lefva fastade vid kroppar under vattnet
på ett djup af 5 till 25 famnar, hvarest hafvet
alltid är lugnt. Deras former äro ganska olikartade,
hvilket också antydes af de olika benäm-ningarne,
t. ex. Neptuni handske, hafstrumpeter, muffar,
vaxljus o. s. v. Likaledes skilja de sig i afseende
på storlek. Somliga förblifva alltid helt små; andra
uppnå en höjd af ända till 6 fot.
De nyttiga svamparne finnas i Atlantiska Hafvet, i
Mexikanska Viken, i Medelhafvet, i de indiska hafven,
i de australiska hafven samt i Nordsjön. De förekomma
allmänt, äro grofva och stora i de varma vattnen
(Mexikoviken, Röda Hafvet), äro färre och mindre,
men af vida bättre beskaffenhet i de tempererade
regionerna och i synnerhet i Medelhafvet. Deras väfnad
hopdrages, deras gestalt förminskas och deras antal
aftager, i den mån man närmar sig norden. De saknas
helt och hållet inom den kalla zonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
