Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Fjerde afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni skall stå mig till svars, herre, för det ni smugit er in i mitt hem och stulit min husliga frid», fortfor öfversten med af vrede darrande röst.
»Ni hade redan förut rofvät från mig min lefnadslycka», svarade Bernhard, som vid åsynen af sin rival kände sin harm tändas.
»Ni måste slåss med mig», återtog öfversten.
»I afton.»
»Jaså, ni fruktar dagens ljus», utbrast herr Johan Thott hånande. »Är ni rädd, major?»
Bernhard ryckte på axlarne med en föraktlig blick, och det gjorde de öfriga också.
En af Carl den tolftes drabanter rädd! - Det var en löjlig tanke.
»Nej, öfverste», svarade Lindsköld lugnt. »Men i dag tillhör mitt lif fosterlandet. Lefver jag i qväll, så står jag till er tjenst.»
Kanondundret hade emellertid tilltagit i styrka, och Lewenhaupt, som insåg, att hans närvaro i bataljen måhända skulle afgöra dagens öde, forcerade emellertid sina truppers marsch och inträffade på slagfältet i det ögonblick, då venstra flygeln, som börjat striden allt för bittida emot en öfverlägsen fiendtlig styrka, var nära att öfvermannas.
Redan var general-löjtnant Burensköld, sedan han fått sin häst dödskjuten, tillfångatagen och redan började hans trupper vackla för det danska hästgardets och lifdragonernas förenade anfall, då Lewenhaupts sqvadroner som en stormvind brusade ! ned öfver fältet och i ett ögonblick bragte striden i jemnvigt.
I spetsen för den främsta sqvadronen syntes en reslig ryttare i drabantuniform, stående i stigbyglarne och uppmuntrande sin trupp med eldiga tillrop, jaga fram mot det danska rytteriet, som af general Rantzau samt öfverstarne Mörner och Holst fördes i striden.
Med ett väldigt brak stötte ryttarskarorna tillsammans och voro inom ett ögonblick blandade om hvarandra i ett kaos, ur hvilket de slamrande sabelhuggen, de vilda hurraropen,
trumpeternas smattrande och de stupande hästarnes frustningar buro vittne om stridens hetta. j
Hufvudet högre än sin omgifning och alltjemt stående i stigbyglarne, trängde drabanten allt djupare in i fiendens leder och hans tunga värja skref mången blodig runa i fiendebröst.
Hvar ett hugg af hans kraftiga arm drabbade, der stupade en ryttare ur sin sadel. Det syntes, att han lärt sin stridskonst i tolfte Carls skola.
Eldade af hans exempel, trängde Lewenhaupts sqvadroner framåt med oemotståndlig kraft och en vild tapperhet, som slutligen kommo återstoden af det danska rytteriet att rygga.
Det danska hästgardet var nedmejadt såsom säden för skördemännens liar. Omgifven af 10 ryttare, hela återstoden af hans ännu på morgonen så stolta garde, rycktes öfverste Mörner af sin tjenare ur striden i det ögonblick, då Bernhard Lindsköld med ett eröfradt danskt banér i handen störtade fram för att taga honom tillfånga.
Då, midt i segrens famn, fann karolinen hjeltedöden, som han så ifrigt sökt. En dansk kula träffade honom midt i bröstet och frigjorde hans ädla och hårdt profvade ande.
Flyttfåglarne
Jag sitter vid fönstret, som vetter åt sjö,
Och blickar på lönnarnes rad;
Med vemodsfull tystnad på torfvan de strö
De gula, de vissnade blad.
Men högt öfver staden syns fladdra ett band,
Så mörkt mot den silfrade sky:
Det flyttfåglar är, som till sommarens land
Från höstliga nejderna fly.
Snabbt ila de bort öfver fradgande våg
Och öfver den härjade lund;
Jag skönjer ej mera det glänsande tåg
Mot himmelens blånande rund.
I djupet af själen jag känner en lag -
Den samma som flyttfågeln dref -
Skall vingen väl följa hans maning en dag,
Fast fjettrad för stunden han blef?
När hösten är kommen, när lifslunden står
Med vissnade blad på hvar gren;
När sångerna tystnat och grönskan förgår
Ock blekt varder höstsolens sken;
Då, vingade skara, som svinga jag såg
I skyn, likt ett fladdrande band, -
Då svinga jag vill öfver tidshafvets våg
Mot anade sommarens land.
Han längtar, min ande, till grönska och doft,
Der lifsträden blommande stå:
Är vingen väl frigjord? . . O, hämmar ej stoft
Hans flygt mot det eviga blå? -
Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
