Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Fjerde afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
––-317
angår, inser jag nog, att jag inte, såsom jag borde,
fyller min plats som husmoder; men jag kan heller
inte inse, hur jag skall bära mig åt, för att det
skall blifva annorlunda. Och, goda Lennart», tillade
hon dröjande, »kanske du också borde ...»
»Ja, jag vet, hvad du menar, afbröt henne Lennart. Du
vill säga, att jag ingenting gör och ingenting duger
till, och både du och pappa kunna hafva rätt. Men vet
du, det är ingen lätt sak att skapa om sin natur,
och pappa borde aldrig kunna hafva gjort sig några
illusioner om min förmåga för praktiska göromål. Om
ja-g fått följa min böjelse, tror jag, att både hans
och mitt lif blifvit helt annorlunda. Jag hade som
pojke de omisskänneligaste anlag för teckning, min
lärare sade, att jag i ovanlig grad ägde både form-
och färgsinne. Den enda sysselsättning, som var mig
kär, var att rita och måla, och för den försakade
jag alla lekar och nöjen. Nu inser jag nog, att
jag hvarken hade snille eller viljekraft nog för
att kunna blifva någon utmärkt målare; men jag hade
troligen blifvit fullt skicklig nog, för att bereda
mig en lycklig och oberoende framtid. Men pappa
ville aldrig lyssna hvarken till mina böner eller
lärarens föreställningar. För honom var artistlifvet
en styggelse, och han blef så utom sig af vrede,
hvarje gång denna fråga var å bane, att jag slutligen
ledsnade och fogade mig i mitt öde. Då jag slutat
mina studier och hemkom från akademien, skulle jag
börja danas till en blifvande brukspatron. Men du
vet, huru pappa är, han fordrar mycken förmåga, men
tål -inte se någon egen vilja. För det maskinmessiga
skrifve-riet och räkenskapsförandet skulle jag ändå
kunnat få någon ersättning, om jag i ordnandet af park
och trädgårdsanläggningar fått följa min smak; men
öfverallt fick skönhetssinnet vika för begäret efter
materiel vinst, och sedan jag en tid förgäfves sökt
något fält för de konstnärsanlag, som funnos inom mig,
blef jag slutligen liknöjd för allting. Jag erkänner,
att pappa inte har någon nytta af mig och att det
skall vara sorgligt att hafva en i hans ögon så
oduglig son; men jag säger, som du sade om dig sjelf,
jag kan inte inse, huru det skall kunna förändras.»
»Ja, men vet du, Lennart, nu skola vi riktigt försöka
att gå pappas önskningar till mötes. Att börja med,
skall jag hädanefter inte ligga så länge om morgnarne,
hvilket jag vet pappa inte tycker om. Och så skall
jag bjuda till att komma ihåg, huru många kannor
korna mjölka, huru mycket smör som tjernas, och allt
sådant der, som jag hittills inte orkat med. Och du,
Lennart, skall väl också kunna blidka honom genom
att visa mera deltagande för hans affärer. Vi skola
försöka, inte sant, min egen Lennart?» - Och nog
försökte de åtminstone en tid efter detta uppträde;
men gubben Göran var gnatig och fordrande, Lennart
slapp och liknöjd, Fanny maklig och oförståndig. Så
småningom återföll allt i det gamla, och de blefvo så
vanda vid att vara halft missnöjda med sin ställning,
sig sjelfva och hvarandra, att de inte ens bjödo till
att ändra det glädjelösa i sin tillvaro.
Hvarje menniska har någon kär illusion, något drömt
sällhetsideal, som med oemotståndlig tjusning drager
henne framåt och kommer henne att glömma stundens
bitterhet, för den ersättning, hon väntar i det okända
kommande. Förr eller senare måste denna illusion lik
en såpbubbla brista och visa henne, att den lycka hon
drömde blott var en förebild af själens trånad efter
fullkomlighet, som aldrig ernås här på jorden. Ju
mera egoistisk hennes längtan varit, desto hårdare
kännes slaget, desto obotligare blir såret, då hennes
förhoppning slår felt. Lyckliga de, som fått undergå
denna pröfning i ungdomen, medan sinnet är mjukt och
villigt att foga sig i det oundvikliga.
Stackars gubben Göran hade också haft sin illusion,
hvilken först på ålderdomen skulle ramla. Likt en
ljus hägring hade han sett sig sjelf på gamla dagar,
lik en envåldsherrskare styra barn, barnbarn och
underhafvande på det präktiga Sjöstad. Han var en
välvillig despot, som ville göra hvar man rätt
och äfven något godt, men blott efter sitt eget
hufvud. Och se! nu var tiden kommen, då han skulle
skörda, hvad han sått ut, men huru olika var skörden
mot hvad han tänkt sig den. Han kämpade en hård strid,
först för att ändra och sedan
för att finna sig i omständigheterna, men det ville ej
gå. Själ och kropp hade styfnat, de gamla verktygen
läto ej böja sig, derföre brusto de. Frampå nyåret
sjuknade brukspatronen, och den sinnets spänstighet,
som i fordna dagar hade kunnat underhjelpa naturen,
fanns ej mera. Efter några veckors sjukdom dog han,
försonligt stämd mot sin son och verkligt till-gifven
sin sonhustru, som genom sin lugna vänlighet varit
honom en kär sköterska.
Hvem kan undra, om Lennart kände sig andas lätt den
dag, då han kunde säga: »Nu vid 26 år känner jag mig
för första gången en sjelfständig man, jag kan handla
fritt och följa min håg.»
Nu blef det ett annat lif på Sjöstad. Det första
den unge ägaren gjorde, var att skaffa sig en duglig
bruksförvaltare, i hvars händer han lade hela skötseln
af det stora bruket. Med brinnande otålighet gjorde
han sina anordningar, ty hvarje dag, som förgick var
honom en förlust för den resa, han på två månader
ämnade företaga till Dresden. Detta skulle blott
vara en försmak af det årslånga vistandet i utlandet,
om hvilket han alltid drömt. Fanny kunde nu ej vara
honom följaktig, och derföre skulle han skynda sig
ut, för att vara hemma innan sommaren kom och med
den det lilla barn, som nu utgjorde enda föremålet
för Fannys tankar.
En mild, solig majdag, då lärkorna sjöngo högt i skyn
och hela naturen stod i sin härligaste vårfägring,
slöt Fanny sin förstfödde, sin lilla mörkögde gosse,
till sitt hjerta. I detta famntag hade hon velat
innesluta hela verlden, så öfversäll kände hon sig,
och en saknadens suck uppsteg ur hennes hjerta, då hon
tänkte på hvilken hjertefröjd det lilla barnet skulle
varit för gubben Göran, som så innerligt Önskade
sig en sonson. Med modersfröjden och moderspligterna
vaknade många nya tankar och känslor inom Fanny. Nu,
sedan hon sjelf hade ett barn, kunde hon lättare
sätta sig in i sin svärfars känslor, och varma,
brinnande böner uppsände hon till Gud, att Han måtte
förebygga ett sådant förhållande, som det, hvilket
ägt rum mellan hennes man och svärfar. Hon skulle
leda sin son i tid, hoppades att förstå och värdera
äfven sådana egenheter, som ej vore öfverensstämmande
med hans naturs; och hvad Lennart beträffade, menade
hon, att han sjelf allt för mycket lidit af att se
sin sjelfständighet missaktas, för att han någonsin
skulle göra sig saker till samma orättvisa.
Så gingo några månader. Gossen växte och fröjdades,
Fanny lefde blott i och för honom, och Lennart, som
genom sitt vistande i Dresden blott hunnit läppja
på den berusande dryck, som man kallar konstnärslif,
trånade efter att få dricka sig otörstig af detta för
honom nya lifselexir. Fanny kunde inte förmås att
företaga en längre resa med ett så litet barn; och
efter många mer och mindre vänliga öfverläggningar,
beslöt Lennart, att de för denna vinter skulle
nöja sig med att vistas i hufvudstaden, hvars alla
konstskatter han ännu inte fullt kände.
Nu började för de unga makarne ett lefnadssätt, som
gjorde Fanny yr i hufvudet. Hade hon fått njuta deraf
under första året af sitt äktenskap, skulle det kanske
äfven på henne utöfvat något af den tjuskraft, som det
ägde för Lennart; men hon var hvarken liflig eller
entusiastisk, och detta ständiga jägtande efter ett
mål, som hon ej förstod och en njutning, som hon ej
fattade, tröttade och förbryllade henne. Hvarje stund,
hon tog ifrån sia lilla gosses sällskap, syntes henne
en stöld, hvarje gång hon återvände till honom, syntes
henne det stilla hemmet dubbelt kärt: »O, att Lennart
trifdes der så väl som jag!» tänkte hon med en suck.
Under loppet af vintern förbereddes af konstnärer
och artister en maskeradbal, som skulle blifva
glanspunkten af årets lysande nöjen. Lennart, som nu
kommit på rätt förtrolig fot med de förnämsta af denna
lysande skara, ville att Fanny der skulle uppträda på
ett sätt, som både anstod hennes rikedom och hennes
täcka utseende.
Han hade sjelf gjort upp ritning till en kostym,
föreställande gammalrysk nationaldrägt. Det var med
nästan barnslig glädje som han skyndade på Fannys
arbete med den vackra drägten, och ingen var ifrigare
än han med inöfvandet af kadriljen. Att börja med,
var Fanny just ej så benägen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
