Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LVIII. Några data ur Wadstena klosters krönika - En dyr kanna bränvin. Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 323 ––-
vårt kloster, med biskop Kittel och en mängd
riddare i sitt följe, och etc.»
Yi sluta dessa utdrag med en anteckning för den 14
Oktober 1469. Då är skådeplatsen förändrad. Den
fördrifne Carl Knutsson är då för tredje gången
konung, och hans välde upprätthölls af Nils och
Sten Sture. En mängd förnäma herrar voro den nämda
dagen församlade i Wadstena, då plötsligt riddaren
Erik Carlsson (Wasa) kom öfver dem med en stor skara
beväpnade och tog dem alla till fånga samt
förde en del till sitt slott Stäkeholm, som han då
hade i för-läning. De öfriga tvang han att hylla sig
och göra gemensam sak mot konungen och fördrifva
honom ur riket. - Det var visserligen icke första
gången, som klostrets och stadens frid på detta
sätt stördes. Vi hafva anfört denna tilldragelse,
dels såsom ett motstycke till den stora vördnad,
klostret åtnjöt, dels ock emedan den nämde riddaren
såsom tidsbild väl förtjenar sin egen teckning,
hvilken vi ock i ett följande häfte skola lemna.
St.
En dyr kanna bränvin.
Berättelse från Skåne, af Thorborg Vide. I.
. å skogshöjden, som sluttade ned emot sjön,
låg nämde-
1 mansgården, en vacker tegelstensbyggnad på fot af
granit. Fönstren sutto så lågt, att man utanför kunde
varseblifva, huru menniskorna rörde sig om hvarandra
derinne ; en liflig brasa sprakade i köksspiseln, och
från den långa, hvita skorstenen steg röken lodrätt,
lik en lysande pelare, upp mot himlen, från hvars
nattklara blå Augusti-månen blickade ned öfver jorden.
Många röster hördes derinifrån, röster af barn och
af äldre personer. Stundom sjöng en klar stämma half
högt några strofer af en folkvisa. Utanför i dungen
stod en högväxt yngling med ögat stadigt fästadt på
skuggspelet innanför fönstren. Efter en stund hördes
någon komma ut ur byggningen och styra sin kosa åt
det håll, der han befann sig; der var nämligen en
källa, och det var nämdemannens Elna, som kom för
att hämta vatten.
»Allt under himlens fäste, der blänka stjernor små»,
gnolade hon.
»God qväll, Elna!» ljöd det, i det samma hon sänkte
spännen (så kallas ämbar i Skåne).
»Du skrämmer mig, Per. Jag visste icke, att du var
hemkommen. När kom du?»
»Nu. Jag har icke varit hemma.»
»Du skall ju snart bli student nu?»
». Jag skulle blifvit det. Jag är primus i öfversta
klassen, som du vet, och vid nästa termins slut skulle
jag resa till akademien.»
»Och du reser inte?»
»Nej. Man har bommat till min väg här hemma.»
»Jag förstår dig inte.»
»Kan nog hända.» ’
»Har man varit orättvis mot dig, gjort dig något
ondt?»
»Ja, de, som ville göra mig godt.»
»Du talar bara gåtor.»
»De lösa sig snart, men då är jag icke här. Då är
jag ute på det villande blå; det har alltid lockat
min håg, men aldrig trodde jag, att jag skulle komma
dit af sådana skäl.»
»Tala tydligt med mig, Per!»
»Saken skall snart förklara sig sjelf; jag vill icke
underkasta mig förödmjukelsen att omtala den. Helsa
hem från mig några da’r härefter, men inte i qväll!»
»Ämnar du rymma, Per? Är det det der, din stackars
far gjort, som gör dig så ledsen?»
»Såå. Du vet det. Ack, ja hela församligen vet det
väl redan?»
»Men brottet är väl icke så himmelsskriande heller? En
kanna bränvin!»
»Det är icke om bran vinet, frågan blir, utan om den
olofliga tillverkningen af det samma. Det är icke
sjelfva handlingen, utan motivet till den samma,
som stämplar den som god eller ond. På slagfältet
blir min ära större, ju flera fiender jag kan gifva
döden; men dödar jag min nästa i oträngda fall, är
jag en brottsling, en mördare; inom äktenskapet äro
barn en välsignelse för föräldrarne, utom det samma
äro de ett vittne om deras vanära.»
»Ja, ja. Det der är allt sant; men ingen har ju
nå’nsin hört något ondt om dina föräldrar förr, och
derför hoppas jag, att man väl skall glömma detta -
om någon tid.»
»Glömma detta? Sedan min far utstått sitt straff
- jag
ryser vid att uttala detta ord - skall hela
socknen afsky
i honom, ty sådan är Verldens gång, ser du.
Han kan icke
! plikta, han, for han är ^tan medel. Verlden kan
mycket väl
! veta och fördraga, att ften eller den är en
lönnbrännare, be-
j dragare eller tjuf, endast han icke offentligen
framdrages så-
I som en sådan; händer det, så skänker hon honom
sitt förakt;
den rike kan trotsa det, icke så den fattige, som
måste arbeta
för sitt uppehälle; men du väntar här för länge,
Elna.»
»Jag skall gå nu, men hvart går du?»
»Farväl, Elna!»
»Säg mig, Per, hvem är den störste syndaren inför
Gud, antingen baron Drankenfelt på Bränneholm, som
lofligen bränner många tusen kannor om dagen, eller
Bonde Persson, som olofligen tillverkade en kanna,
för att hjelpa . . .?»
»Sin son, som skulle blifvit student, ville du säga?»
»Ja, just det.»
»Ja, jag har ju redan svarat nyss; men derom dömer
i alla fall Han, som du först åberopade.»
»Hvart går du?»
»Jag vet knappt Jag står här ännu en stund och tittar
ut öfver trakten i månljuset; der borta ligger byn,
der kyrkan; tornspiran blänker i kapp med månen
. . . Det är icke många dagar sedan, jag drömde om,
att ... en gång gå här som pastor i församlingen.»
»Ack, vet du, Per, jag har drömt nästan det samma,
vet du! Kommer du ihåg, hur du som liten gosse byggde
din kyrka här på vallen; prqjjikstolen var den stora,
hvita stenen, som nu är trappsteg utanför vår dörr;
åhörarne voro träden, blommorna och gräsen, och jag
och mina syskon ibland ...»
»Ja, nu trampar man på den predikstolen och åhörarne
äro kullhuggna eller vissnade, de flesta; det var ett
framtidstecken, det var alldeles, som det skulle vara,
det. Farväl med dig, Elna! Det kommer att blåsa många
väder, innan vi råkas härnäst.»
»Om jag bara visste, hvart du ginge. Ack, säg mig
det! Jag skall icke yppa det för någon annan.»
»Ut i verlden går jag, långt från hembygden far
jag, ty det kan du väl förstå, att här icke är någon
framtid för lönn-brännarens son; fadrens brott kastar
en skugga af vanära öfver sonens namn, äfven om detta
i sig sjelft är obefläckadt.»
»Jag får då kanske aldrig se dig mer, Per? Jag trodde
ändå, att du höll af mig, fastän du skulle blifva
lärd och jag ingenting fått lära, fastän du hade så
godt hufvud och var så klok på allting och jag bara
en vanlig landtflicka.»
»Ja, Elna, nog trög jag, att du håller af mig, som jag
af dig, fastän du är dotter till rike nämdemannen, som
äger gården der borta och egorna der omkring, och jag
son till den fattige frälsebonden, som gör dagsverke
för den jord, han brukar. Tack för din vänlighet,
Elna! Om jag också här i verlden icke blifver annat
än simpel matros, öfver mina handlingar skall ingen
behöfva blygas, och derför kan du gerna tänka på mig
ibland, när ingen mer i byn minnes eller talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
