Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Familjen Dickman. Prisnovell. Af P. L. S. Femte afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
i engelska, ty han talar intet annat språk, och
jag får nu annat att göra, än att hålla honom
sällskap. Detta kommer att falla på Gabriellas
lott. Farväl dyraste moder! Snart omfamnas du af
din Henrik.»
Magareta hade läst brefvet sakta: då hon slutat föll
det ur hennes hand, hon kunde ej tala, knappt nog
tänka. En enda tanke stod klar: hon var ej mera den
första personen i sin sons hjerta; och ingen må döma
henne, för att hon i första ögonblicket kände mera
smärta än glädje öfver brefvets innehåll.
Gabriella hade med förvåning sett den sinnesrörelse,
som målade sig i hennes moders ansigte; hon tog
upp brefvet från golfvet och frågade sakta: »Får
jag läsa?»
Modren nickade, utan att svara, och Gabriella
skyndade att se, hvad som kunde förorsaka detta
blandade uttryck af sorg och glädje på den älskade
modrens anlete. Systerns känslor vid genomläsandet
af Henriks bref voro naturligtvis af en helt annan
natur, än modrens. Med ungdomens hela lifliga
inbillningskraft såg hon så tydligt framför sig
den främmande svägerskans ankomst i hemmet, huru hon
skulle styra och ställa för de kära syskonens trefnad,
hvar de skulle bo, och sådant mera. Plötsligen afbröt
hon sin egen tankegång med detta utrop:
»En neger!»
Modren vaknade upp ur sina drömmerier. Hon frågade
förvånad: »Hvad menar du, kära Gabriella med en
neger?»
»Åh! mamma lilla», svarade Gabriella skrattande, »jag
tänkte bara på, huru besynnerligt det skall blifva,
när Henrik kommer hit med sin goda vän mr Webster,
och vi här uti vårt djupaste hvardagslag skola sitta
till bords med en korpsvart menniska. Jag tycker,
att innan man blir van dervid skall man hafva svårt
att hålla sig från att skratta.»
»Ja, men det skall blifva bra roligt, att göra
bekantskap med den, som varit så god emot vår Henrik.»
Här afbröts samtalet genom Fannys ankomst. Först
skulle nu de små gossarne taga födelsedagsbordets
alla herrligheter i riktigt skärskådande; och det
dröjde en bra stund, innan Margareta kunde få nog
lugn att berätta för sin dotter om alla de glada
tilldragelser, som så oförmodad t inträffat. Stort
var Fannys deltagande och glädje, och långt inpå
aftonen sutto moder och döttrar och samtalade om både
förflutna och kommande tider.
Två månader efter detta brefs erhållande anlände
Henrik med sin unga maka. O! huru Margaretas
hjerta klappade, då hon ställde sig vid fönstret,
för att uppfånga första skymten af den nya dottrens
ansigte. Skulle hon komma att älska denna främling så
innerligt, som hon önskade? Skulle hon kunna göra full
rättvisa åt hennes egenskaper, oaktadt de utländska
vanorna och det främmande språket, som lade hinder i
vägen för allt förtroligt meddelande? «0! måtte aldrig
Henrik komma att ana, med hvilket beklämdt hjerta jag
väntar hans hustru», suckade Margareta. I det samma
stannade vagnen. I ett nu var Henrik på gatan och
lyftade ned en liten varelse, så fin och späd, att
man kunnat taga henne för ett knappt fullvuxet barn.
Det föll som en sten från Margaretas hjerta, när hon
såg detta barnsliga, milda ansigte, hvilket tycktes
vädja till menniskors godhet och välvilja. Hon gick
ut, för att mottaga sina båda barn, och det var med
oblandad ömhet som hon slöt den nya dottren till
sitt hjerta.
Stor var hennes öfverraskning, då efter de första
om-famningarne Elisa på bruten svenska frågade efter
Fanny och de små gossarne. Henrik skrattade så godt
åt moderns förvånade ansigte och sade, i det han drog
sin hustru intill sig:
»Det väntade du dig inte, moder min, att få höra
min Elisa tala svenska! Är hon inte en liten flitig
lärjunge, som redan kan uttrycka sig så bra? Men så
hafva vi också studerat minst två timmar hvarje dag,
och Elisa har varit ännu ifrigare, än jag, att lära
sig så mycket, för att ej behöfva genera dig med det
främmande spåkets talande.»
Margareta tryckte ömt sin sonhustrus hand. Denna fina
uppmärksamhet för en okänd svärmoder var i hennes
Ögon den
| bästa borgen, för att den unga qvinnan skulle
blifva en huld och kärleksfull maka. Med djup
rörelse tyckte hon sig i Elisas milda bruna ögon
läsa samma beundrande hängifvenhet, med hvilken hon
i sin ungdoms lyckliga dagar blickade upp till sin
oförgätlige Ernst. Bilden af de ungas sällhet kom
henne att i detta ögonblick lifligare, än på många år,
känna den gränslösa tomhet, som hennes makes bortgång
lemnat i hennes hjerta, och det smög sig öfver henne
en längtan att få gå hem till honom, som utgjorde
hälften af hennes eget jag, att ändtligen få hvila ut,
nu sedan hennes kära ej mera behöfde henne.
Några dagar efter Henrik anlände mr Webster. Han hade
gjort en liten utflykt till Norge, för att lemna de
båda unga makarne tid att riktigt göra sig hemmastadda
i det kära modershemmet.
Gabriella hade uttryckligen förbehållit sig,
att Fannys
j små gossar ej fingo vara närvarande, då mr Webster
skulle göra sitt första besök; hon fruktade, att om
barnen blefve allt-för oregerliga vid åsynen af den
svarta menniskan, skulle hon sjelf ej kunna hålla
kontenansen.
Sålunda satt hon och väntade och gjorde upp i sin
inbillning, hvad mr Webster skulle säga och huru hon
skulle svara, och hon var sjelf helt öfverraskad,
huru lätt det gick att tala engelska. I det samma
ringde det på dörren, som Henrik öppnade, hvarefter
han förde in sin vän.
Gabriella steg upp, för att helsa, men kom vid
åsynen af
l mr Webster så totalt ur koncepterna, att hon ej
förmådde säga
! ett ord. Med de mest frågande ögon blickade hon
på sin brors vän och sade slutligen half högt till
Henrik: »Hvarför sade du mig inte detta? Han är ju
inte svart!»
»Svart! hvad menar du dermed? Hvarför skulle han vara
l svart?»
»Du skref ju en gång, att han var en friköpt slaf
?» Nu brast Henrik ut i ett gapskratt. »Det var
kostligt! Tror du, att alla slafvar äro svarta? Nej,
min lilla syster, de
i flesta äro så hvita, som du och jag.»
i Den reslige, vackre ynglingen, som stod
framför dem, hade
! förgäfves sökt uppfatta något af detta
samtal, och när nu
i Henrik skrattande skulle börja att förklara för
honom anledningen till Gabriellas öfverraskning,
blef den stackars flickan
i så förlägen, att hon, djupt rodnande, skyndade
ur rummet.
»Hvilken söt och älsklig flicka», utropade
mr Webster.
»Huru kommer det sig, att du inte talat om för mig,
att du
hade en fullvuxen syster. Då du berättat om henne,
har det
alltid förekommit mig, som hade hon varit ett litet
barn».
»Ja, sanningen att säga, jag blef sjelf öfverraskad,
då jag
j fick se Gabriella. Då jag lemnade hemmet var hon en
liten sjuklig, pjunkig flicka, och till följd af sin
svaghet så litet utbildad, att man alltid höll henne
för många år yngre, än hon var. Hon har märkvärdigt
utvecklat sig under dessa år, och
( ehuru hennes utseende ännu bär prägel af genomgångna
lidanden, ser hon, tyckes mig, ganska behaglig och
intressant ut. Hennes själ och lynne hafva också
behållit sin fulla spänstighet. Mamma oroar sig
för hennes bröst, emedan hon om vintrarna lär hosta
mycket; men mamma har nu en gång blifvit så van att
oroa sig för Gabriella, att jag tror, hon upptäcker
faror der ingen annan skulle göra det.»
»Du skall taga henne med dig ut till Liberia», sade
mr Webster, »så blir hon frisk. Hostan kommer nog
bara af svaghet, och denna skall botas genom vårt
varma, jemna klimat. Du borde tala med din mor om
detta förslag. Jag tror, att ingenting kunde vara
nyttigare för din syster.»
! Veckorna gingo som dagar i det kära hemmet,
och ingen
vågade tänka på, att dessa veckor, sammanräknade,
snart utgjorde de tre månader, som Henrik bestämt
för sin hemmavaro. Elisas milda, men ändå bestämda
karaktär hade tillvunnit sig
; allas sympatier, och hennes många grundliga
kunskaper och vackra talanger gåfvo ett förökadt
behag åt det angenäma familjelif vet. Då, om aftnarne,
Henrik satte sig vid pianot och spelade någon herrlig
komposition, eller ock då han tillsam-
! mans med Elisa och mr Webster stämde upp några af de
bekanta negersångerna, ömsom så melankoliska, ömsom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
