Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. LIX. En riddarsaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 354
de ej skulle hålla stånd mot en riddarehär och hans
öfvade svenner. Och herr Nils Eriksson och Ivar Gren
och hela hären följde. Det blef en häftig strid, men
så stredo »de kolaredränga», att riddarne, oaktadt
all deras tapperhet, ej kunde vinna seger. Herr Nils
Sture drog sig tillbaka till östra Upland att vinna
förstärkning, och sedan dröjde det icke länge, förrän
den stolte erkebiskopen baste fly riket.
Han dog på Borgholms slott, och Carl Knutsson blef
för tredje gången konung. Men mot honom drog riddar
Erik ut i spetsen för sina svenner, sedan han,
som vi här ofvan nämt, sagt nej till alla konungens
anbud om förlikning. Sådan var hans åsigt af saken,
att hans ära skulle hafva lidit, om han lyssnat till
konungen och tagit guld och makt i utbyte mot frände-
och vänneblod. Han måste hämna de sina och den sak,
för hvilken han hittills dragit svärdet, och vore
lyckan honom blid, kunde det nog hända, att äfven han
fördrefve konung Carl och tillsatte en annan konung.
Så samlade den tappre riddaren sina anhängare omkring
sig på sin gård Hof *) vid sjön Tåkern, halfannan mil
söder om Wadstena, och derifrån red han till denna
stad. Hit hade konung Carl sammankallat ett rådsmöte,
och en mängd herrar, äfven konungens dotter, fru
Magdalena, voro der redan samlade. Herr Erik hoppades
i ett slag taga konungen tillfånga med hans förnämsta
män. Hans uppsåt lyckades dock endast till hälften, ty
konungen befann sig på väg till Wadstena och undgick
sålunda faran, men nu var ock striden börjad mellan
honom och Sveriges konung. Denne begaf sig genast till
Stockholm och sände Nils Sture till Dalarne att der
samla folk, medan Sten Sture skulle göra det samma
i Södermanland. Men herr Erik red norr ut med sina
svenner, omgifven af erkebiskopens gamla anhängare
Trötte Carlsson af Eka-slägten, Erik Nilsson och David
Bengtsson (Oxenstjernor). Vid Arboga mötte han konung
Carls folk, stred och segrade. Från det utplundrade
och förstörda Arboga tågade han vidare genom
Westmanland till Upland, der sjelfva Upsala tvangs
att svära honom trohet. Redan innan han sjelf kom
till denna stad, lät han på domkyrkodörren uppspika
ett bref, hvari han förklarade sig för »riksens herre
och höfvidsman», uppsade konung Carl huldskap och
manskap och förklarade honom icke hafva rätt till
riket, efter han det en gång försvurit. Hans eget
och de öfrige herrarnes sigill hängde under brefvet.
Några dagar derefter kom han sjelf med 800 svenner,
i blanka rustningar, ridande till Upsala, och många
tusen bönder slöto sig till honom, synnerligast
från vestra Upland, som aldrig varit konung Carl
rätt tillgifne. Han uppförde sig nu i allo som en
riksföreståndare och uppbar skatten. En ny seger, som
han vann vid Knutby kyrka, några mil öster om Upsala,
gjorde honom ännu modigare, och med friskt mod gick
han att möta Sten Sture, som nu kom antågande med
södermanländingarne från Westerås till Upland. Denna
bondehär hade dock låtit förleda sig att affalla från
konungen, så att herr Sten nödgats fly till Nils Sture
i Dalarne. Denna omständighet, som var att skatta
lika god som en vunnen seger, kom herr Eriks hjerta
att svälla af stolthet och fröjd. »Der kunnen j se,
huru allt går mig väl i händer» - sade han till de
omgifvande herrarne - »och huru lyckan följer mig
åt.» Och så red han tillbaka till Upsala, att der
dricka julöl med sina män. »Nu hafva vi vunnet spel»
- utropade han och slog tillsammans sina händer i
den fulla känslan af sin makt - »nu finnes ingen mer
i Sverige, som vågar oss bida.»
Han stod nu på höjden af sin lycka, och han berusades
af henne och drömde om ingenting mer eller mindre,
än att bemäktiga sig Sveriges konungakrona. Under
inflytandet af dessa förhoppningar skref han till
sin husfru Iliana Nilsdotter (Oxenstjerna): »Yet det,
kära hustru, att allt går mig väl i hand; alla land
falla under mig och alla falla mig till fota. Ty var
vid ett godt mod och fröjda dig med ära och hoppas,
att du skall i Sverige krona bära. Sker det icke
i vår, så sker det innan året. Tre strider hafver
jag bestått och vunnit; men än står mig en igen;
dock hoppas jag att nederslå alla
*) Den nm varande Hofgården. - **) Efter
St. Rimkrönikan.
mina fiender. Var nu vid en god tröst, du ser mig en
stor herre innan höst.» **) Den strid, som stod honom
åter, var den med Nils Sture, hvilken ännu var qvar
i Dalarne, utan att på något sätt hafva låtit höra
af sig.
Det var dock icke riddaresed att länge bida en fara,
och allra minst var den hetlefrade herr Erik af det
sinnelag, att han länge stod och såg på, huru fienden
hötte. Han beslöt att rida upp i Dalarne och bjuda
herr Nils på* en juledans. Berättelserna om det
antal folk äro of ver drifna - hans här uppgifves
till 30,000 man -, man får endast tänka sig, att
hans styrka var ovanligt stor. Med lustigt mod och
med skämtet på läpparne tillryggalades vägen norr
ut. Bönderna, som följde honom, förde med sig ett
oräkneligt antal slädar; de hoppades nämligen under
den lyckosamme riddaren göra ett rikt byte. Allt
andades sålunda lif och mod och hopp, och gladare
stridsmän kunde man ej få se.
"Hedemora är en liten stader,
der var herr Erik mycket gläder’’ -
säger rimkrönikan. I sin känsla af makt och
oemotståndlighet sade han här till några bönder,
som stodo honom helt nära, då den stora hären tågade
fram: »finnes här någon, som kan säga sig minnas,
att någon dragit in i Dala med en här, sådan som
denna?» - En gammal bonde svarade: »det är sant,
som du säger, herr Erik, det skedde ej på hundrade
år och ej på två; se dig dock väl före, huru dig går,
förrän som du rider här neder igen!» Riddaren log åt
bondens varning och fortsatte sitt tåg. Dagen derpå
nalkades han Kopparberget, der en by eller köping
låg, som kallades Falun och i en följande tid fick
stadsrättigheter.
Ungefär två mil söder om Falun stötte han på en
afdelning dalkarlar under Sten Sture. Det var ett
så kalladt »höll» eller en mindre fältvakt. Nils
Sture befann sig längre norr ut och sammandrog
hufvudhären. Herr Eriks hjerta svällde af stridslust,
när han fick se Dalabaneret, och han anföll
genast. Den gången svek honom dock lyckan. Herr
Sten och hans ringa styrka försvarade med mannamod
sin plats och drogo sig endast småningom tillbaka,
medan rundt omkring stormklockorna gingo, kallande
de angränsande socknarnes allmoge till vapen. Denna
samlade sig ock med otrolig skyndsamhet, och snart
såg sig herr Erik och hans folk alldeles omringade,
»som en hop får, der slagtas skulle». Något sådant
hade ej herr Erik beräknat, men det nedslog ej
hans mod. Han sökte genom skickliga vändningar -
»de gjorde vändning, de gjorde två» - få öfverhanden
öfver den lilla skaran under herr Sten. Men allt var
förgäfves; han måste slutligen se sig om, huru han
skulle kunna komma ut ur den blodiga leken. Detta
lyckades med knapp nöd, och han red åter söder ut
ned till Dalelfven, der han vid Upbo åter insamlade
sitt folk och fattade fast fot, oryggligt besluten
att invänta sin fiende och våga ännu en strid, men på
jemnare mark, der hans rytteri bättre kunde röra sig.
Han behöfde icke heller vänta länge, förrän Nils Sture
kom med hufvudhären. Här kämpades en förtviflad strid,
och herr Erik gjorde underverk af tapperhet. Men mot
Nils Sture och dalkarlarne tycktes det, som hans svärd
blifvit förbytt i trä. Han blef i grund besegrad, och
hans folk skingrades åt alla håll. Sjelf red han i ett
sträck sexton mil och hvilade först i Julita. Några
af de andra herrarne, som togo en annan väg, voro
mindre lyckliga. Oxenstjernorna grepos och fördes
till Nyköping, medan herr Erik lyckades komma till
Kalmar och derifrån öfver danska gränsen.
I Danmark lefde han nu den närmast följande tiden,
tills hans på våren 1470 visade sig i Stockholms
skärgård med ett antal folk, för att hindra
tillförseln till Stockholm. Vid den tiden dog konung
Carl, och nu vaknade åter hos den danske konungen
hoppet att vinna Sveriges krona, och herr Erik var
den danske konungens man. »Derpå svor han dyra eder» -
heter det - »och var mycket vreder». när Sten Sture,
hvilken nu styrde Sverige, skref och uppmanade honom
att öfvergifva Christian. Han och en hop af hans gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
