Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. Georg Stjernhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 362
gifvande Lyse, det andra såsom ett sig vid sig sjelf
tändande
Ljus, det tredje såsom en af Lyset och Ljuset
utgående Eld,
i hvilken dessa bekräfta sig såsom
värmande, närande och
älskande en sammanfattning af väsenden, som uppkomma
genom
\ deras egen lifsforms harmoniska skapelselust
och äro af den
i på oändligt sätt delaktiga: då visar sig, om
allt sådant förstås
i sin rätta andliga mening, att denna kunskapslära
är tillika
i en dygdelära; ägande bland sina första
grundvissheter materiens
oväsentlighet och bland sina sista det ondas blott
skenbara makt,
är hon, framför hvarje annan, en sedligt
fruktbärande samt
innerst med det bibliska ordets sanningar
öfverensstämmande.
; Hela denna lära ansåg Stjernhjelm vara
en visdom, som
l verkligen framtränger och ledsagar »ur
mörkret till ljuset,
.! genom skuggorna»?.
i Men Stjernhjelms verksamma ande
inskränkte sig ej blott
| till språkforskning, skaldskap, filosofi,
utan omfattade äfven j lagvetenskapen,
häfdforskningen, statistiken, matematiken och l
naturkunnigheten. Än skref han ett anglosaxiskt
lexikon, utan ! föregångare; än sökte han
quadratura circuli; än kommenterade han isländska
sagor och Sveriges landskapslagar; än utfann han
grunderna för Progressio Musica; än kastade
han sig omedelbart från geometriens, aritmetikens,
algebrans mysterier in i spekulationens,
teosofiens, astrologiens, än tvärtom; än ;
undervisade han i en afhandling »om Trulldom och
Förgöring», huru de lagfarna skulle »deri ransaka
och döma», än i en afhandling om Poesis nova suecana,
huru »sånggudinnorna skulle lära sig dikta och
spela på svenska». Hvilka massor af vetande!
Man kan ej undra öfver, att Stjernhjelm vid
utförandet af mycket häraf stannade vid fragmenter.
Också ägde Stjernhjelm ingen kärare sysselsättning
än att
, genom studier vidga området för sina kunskaper.
»Hur ljuft
att dricka ur vishetens brunn!» var hans svar till
de vänner,
| som förebrådde honom ett allt för träget
arbete. Hans val-
! språk var: Virtutis gloria merces (Dygdens lön
är ära), men
j denna ära, satte han i den erkänsla, som skördas
för en rast-
; lös verksamhet. »Det är en stor lycka, att
genom sitt arbete
kunna gagna många», brukade han ofta säga.
Emellertid dog Stjernhjelms konungslige vän och
gynnare Carl Gustaf i Februari 1660, då Stjernhjelm
måste vända sig till förmyndarestyrelsen om
understöd. Detta lemnades honom .| ock i form af
en plats i reduktionskollegium, hvilken han dock
snart undanbad sig, då man år 1661 utnämde honom till
krigsråd. Hans inkomster voro härunder ringa och kunde
desto mindre räcka till, som han alls icke förstod
konsten att hushålla. Efter hustruns död gick det ock
slarfvigt till i hans hem, der han brukade lägga sin
börs på bordet, så att pigan kunde taga derur efter
behag, utan att behöfva redovisa. Naturligtvis var den
ofta tom, men - säger hans lärjunge, skalden Columbus,
- »om han icke hade mer än en tre-dalers plåt på
fickan, var han dock lika munter; då han hade mycket,
mådde han väl, och då han hade litet, kom han ock ut
dermed.» Hans friska lynne, grundande sig på ett rent
sinnelag, förnekade sig aldrig, och man får ett godt
intryck deraf i det lilla stycket »Helsans pris»,
som han år 1666, således vid nästan fylda 68 år,
diktade »l gröna gräset vid Jakobsdal», då De la
Gardies egendom, nu Ulriksdal, och hvari han sjunger:
"Helsan är allt. Allt, allt är allsintet, der intet
är Helsan."
Samma år stiftades på De la Gardies tillskyndelse
anti-qvitetskollegium, till hvars ordförande
eller president Stjernhjelm utsågs 1667 med ett
särskilt arvode och dessutom 300 daler silfvermynt
årligen, att förena med lönen af sitt bibehållna "
krigsrådsembete. Året derpå (1668) kunde han i en
första upplaga utgifva samlingen af sina qväden med
titeln: »Musoe Suethizantes, thet är Sång-Gudinnor, nu
först lärande dichta och spela på svenska», i hvilken
likväl ej hans dikt »Bröllopsbesvärs ihugkommelse»
fanns intagen, hvarför den samma antages ha diktats
under hans sista år. Den är rik på nordiska idyller
och scenerier. Den är, hvad Orvar Ödd brukade gerna
kalla, »ett landskap med figurer», hvilka sednare här
äro brudparet och gästerna. »Maken till brudskrift
kan, intill Dalins
tid, under ett af slikt kram öfverlastadt århundrade
ej uppvisas» - menar Ätter-b om.
Allt åldrigare blef den gamle skalden till åren, men
han bibehöll dock sin själs och kropps styrka, och
ålderdomen var för honom, såsom Beskow yttrade, med
blicken på sin egen själs helsa, »lifsträdets krona, i
hvars stilla skygd upprullas den stora minnestaflan af
en verksam, gagnelig, hedrande lefnad.» Han kunde till
och med ännu året före sin död, eller 1671, utgifva
sitt frejdade Uphilanska verk, med moeso-götisk text
samt svensk, isländsk och latinsk öfversättning,
glossariurn och ett företal, hvari han för sista
gången sökte bevisa götiskans och fornsvenskans rätt
att gälla såsom jordens urspråk. Den man, som brukade
med förkärlek citera Pindarus’ vers: »Lifvet är blott
drömmen om en skugga», måste dö i lugn och frid. Och
då hans son i dikten, Columbus, sporde honom på
dödsbädden: »Är det ännu något, som j viljen gifva mig
vid handen?» - svarade Stjernhjelm: »Det allra bästa,
som man i verlden kan äga, är ett gladt mod. Hvad
jag kan förmana och råda, är, att icke vidlyftigare
med verlden oph det verldsliga sig inlåta, än med
sinnets rolighet (lugn) kan förlikas. Mitt sinne har
varit starkare, än det af lyckans ostadighet kunnat
omdrifvas. Mitt nöje har bestått i godt hjerta och
god helsa, ärligt och vettigt lefverne samt deraf
flytande gunst och afhåll bland folk, jemte en viss
förtröstan till Gud, som mig slika gåfvor förunnat.»
Härpå sammanknäppte han sina händer och bad: »Gud, som
mig har låtit komma hit i verlden, gör af mig hvad Din
gudomliga vilja behagar! Jag tackar Dig, att Du har
låtit mig födas en menniska, gifvit mig godt förstånd
och andra fullkomliga men-niskogåfvor, en helsosam
kropp, dageligt bröd, förnöjligt sinne och i allt ett
fröjdligt gemöt. Jag vill nu dö, om Du så behagar, och
min sista fröjd är ett godt samvete; menskliga fel och
brister tror jag, att Du mig förlåter.» Den sorgsne
Columbus framstammade sin önskan, att få fira hans
minne i en grafskrift. »Skrif», svarade den döende,
»skrif blott de orden: Vixit, dum viccit, Icetus.»
(Så länge han lefde, lefde han glad.) Stjernhjelm
dog 1672, men blef först två år derefter begrafven,
emedan fattigdomen efter honom var så stor, att man
först då kunde jordfasta honom i enlighet med hans
rang och stånd.
Stjernhjelm var i tiden en lång och reslig man
med friska och harmoniska lemmar. »Hans utseende
var manligt och angenämt; hans sätt värdigt och
otvunget. Ur hans hela väsende framlyste frihet,
glädje, djuptänkthet och redlighet. Klädsel och
prydnad upptogo föga hans omtanka; hans klädnad var
snabb, beqväm, men snygg, om än i hans rock ofta satt
en gammal knapp bredvid en ny. Man har af hans ädla
och kraftfulla anlete flera afbildningar.»
! Han efterlemnade fyra barn, tre
söner och en dotter.
| I Sverige utslocknade ätten 1767 med
sonsonen Carl Otto, ! som varit löjtnant i fransk
tjenst och afled på sin gård Dag-
holm vid Uddevalla.
i Det tacksamma svenska folket vet ej,
hvar denne skalds
j aska finnes, hvilken vi hafva att i så hög grad
tacka för, att l det svenska målet ännu lefver
på Norräna-tunga. En vanda-i lisk reparation
af Sånga kyrka på Svartsjölandet plundrade
l den Stjernhjelmska grafven derstädes på
dess största skatt, | en kopparkista med påskrift:
»Fordom Kongl. Maj:ts Troman Herr Krigs-Rådet
den Ädle och välborne Georg Stjernhjelm född år
1598 den 7 augusti och i Herranom saligen afsomnad
i Stockholm den 22 april J 6 72.» Är den i tiden
store mannens stoft således spridt för alla väder,
lefver dock hans ande qvar i vårt minne, liksom hans
namn städse skall lysa i vår kulturhistoria med
glansen af en stjerna, hvars strålar kasta ljus öfver
de landamären, inom hvilkas gränser det folk lefver
och verkar, hvilket den bortgångne ansåg
det för en lycka att kunna genom sitt arbete gagna!
Hans arbete har hedrat det; vi skola hedra
honom, genom att för våra barn tälja hans minne,
med hvilket vi lära dem att älska sitt fosterland
med en entusiasm, som i våra dagar kan kallas
barnslig, men dock var så äkta svensk och städse
skall lända Georg Stjern-i hjelm till berömmelse.
Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
