Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bastiljen - Några spridda drag ur Jakob Boëthii lefnad. Historisk skiss af Pilgrimen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvar är Bastiljens segrarinna
med blick af eld och korpsvart hår?
Hvar är hon, frihetens gudinna?
Triumfens char re’n förspänd står.»
Hon tycks ej märka jubelskriken;
kanske hon är af striden trött.
Sitt anlet har hon dolt i fliken
utaf sin mantel, sliten, nött....
O, vörda denna stumma smärta,
du folk, hvars stridsbanér hon bar!
Du helar ej ett krossadt hjerta
med lagern och triumfens char.
Hvad sköter hon om ära, rykte?
Sitt värf hon slutat för i qväll.
Hon håller sina läppar tryckte
emot ett namn på murens häll.
En hög förklaring stilla sprider
sitt skimmer kring de bleka drag,
likt solnedgång i Julitider,
som följer på en stormig dag.
På Bastiljplatsen, der förtryckets borg en gång
stod, höjer sig nu Julikolonnen, rest till minne
af barrikadkämparne från Julirevolutionen 1830;
med en bruten kedja i handen står på dess spets
frihetens genius; högt öfver det brusande lifvet på
verldsstadens gator, högt öfver madame Schneiders
lättsinniga kupletter och Cora Pearls fräcka skratt,
högt öfver fotstegen af kejsardömets patruller
ljuder hennes röst: Allons, enfants de la patrie! ...
S.
S.
lifågra spridda drag ur Jakob Boethii lefnad,
Historisk skiss af Pilgrimen.
(Forts. fr. sid. 376.)
är icke vår afsigt, att steg för steg följa den
rättegång, som fördes mot hjelten i vår lilla skiss.
Dels af fruktan för upprorsviglaren, dels af
personligt hat och dels för att höja sig sjelf i
majestätets ögon, samlade hans motståndare alla
de bevis, som voro att tillgå, för att förvärra
hans sak. Men fiendens mäktigaste bundsförvandt var
Boethii egen halsstarrighet. Hans försvarstal voro
många och vidlyftiga.
Lång var den vinter, Boethius tillbringade i sitt
fängelse.
Det var en dag i Februari månad 1698. De med galler
försedda fönsterrutorna voro frusna; de grannaste
bilder, såsom fjädrar, blommor, berg, träd samt andra
ornamenter betäckte dem med en tunn isskorpa. Klockan
var omkring 4 på eftermiddagen. Boethius hade kastat
sig på sin bädd. Hans fordom korpsvarta skägg, som
under dessa månader betydligt grånat, räckte honom
ända till midjan. Hans kinder voro något afmagrade,
men hans ögon bibehöllo sin fordna eld. Hans tankar
och inbillning, hvilka ägde samma rörlighet, som
pendelns i uret, tyglade hvarje försök af ledsnaden
och saknaden att nalkas hans sinne. Visst tyckte sig
hans själs öga någon gång se hustru och barn stå i
bakgrunden af rummet - så äfven i dag.
»Hvad nu?» ropade han högt, »viken tillbaka! J hafven
Gud, hvad behöfven j då mig?»
Plötsligen hördes röster utanför fängelset. Nu
undansköts bommen, och en man vid Boethii ålder,
åtföljd af fångvaktaren, inträdde i detta mörka
rum. Mannen hade ett behagligt utseende, kloka,
tänkande ögon. Fången igenkände i honom biskopen
öfver Wexiö stift, Samuel Wirenius.
»Ja så», sade Boethius icke utan ironi, i det han
reste sig från sin säng, »herr biskopen hedrar en
statsfånge med ett besök.»
»Det är smärtsamt att finna en embetsbroder i denna
sorgliga ställning.»
»Konungen och presterskapet äro beklagansvärdare
än jag.»
»Jag kommer i den bästa afsigt», sade biskopen med en
inställsam ton. »Jag beder eder på det kärligaste:
trotsa icke konungen, icke lagarne! Ännu är det tid
att återtaga edra irrläror och villomeningar. Skriften
säger: Tärer underdånige all mensklig ordning för
Herrans skull.’»
»Kommer ni med Skriftens ord, har jag ock ord ur
samma heliga bok att anföra. Paulus säger: ’Så länge
arfvingen är ett barn, lyder han under förmyndare
tills den tid, fadren honom hafver förelagt.’»
»Broder, käre broder, tänk på hustru och barn!»
»Jag har länge sedan anförtrott hustru och barn i
Guds beskydd. Jag sviker ej min Gud, för att pjollra
med dem.»
»Har ni ej hört, att bland ulfvar måste man tjuta? Det
heter: ’Skicker eder efter tiden - ty tiden är ond.’»
»Det heter också: ’Ingen kan tjena två herrar.’ Ni
och edra embetsbroder, biskoparne, borde vara
presterskapets ljus och goda exempel. Men just derför,
att ’j skicken eder efter tiden’, går det så illa till
i vårt kära fädernesland. Gören j, som eder lyster,
men jag går min egen väg.»
»Skall jag vända från eder med oförrättadt ärende?»
»Ja ... om ni ej har något annat ärende att frambära.»
Den vördige fadren drog en djup suck och lemnade
fängelset.
Med ett hånleende sade Boethius vid sig sjelf:
»Det är en styresman öfver ett stift.
O tempora, o mores!»
Det var sommar. Solen lyste klar öfver Dalarne,
hvars storartade natur lockade troligen äfven den
tiden mer än en resande till ett landskap, kärt för
hvarje fosterländskt sinne.
För familjen i Mora, i synnerhet för den sörjande
makan, voro naturens skiftningar fullt likgiltiga. Hon
förmärkte knappast, om himmelen var klar eller betäckt
af moln, om marken var grön eller grå, Blott någon
gång, när hennes minsta lilla flicka räckte henne en
ängsblomma, då denna var gladare öfver sitt fynd, än
om en silfverpenning fallit i hennes hand, erinrade
hon sig, att jorden ännu bar blomster.
Underrättelser från Stockholm voro sällsporda. Hennes
man skref sällan, och då han skref, voro brefven
fåordiga och, som det föreföll henne, kalla, någon
gång innehållande förmaningar, såsom, till exempel,
att hon skulle erinra sig »att hon var en ringa pr
estfru, som icke, i likhet med stora verldens förnäma
damer, skulle äflas om att följa alla dåraktiga moder,
som kommo från det af laster besmittade Paris».
Hon fann sin tröst deruti, att, äfven då han var
frånvarande, i det minsta som i det största efterkomma
hans vilja.
En dag i medlet af Augusti trädde den vikarierande
pastorn in till henne med ett sorgset utseende. Han
började, såsom vanligt är, då man vill bereda någon
på en stor olycka, med att göra en och annan fråga,
såsom: »Var det länge sedan, som prosten lät höra af
sig?» etc.
»Ja, det var det visst; men jag läser en hel rad med
jobsposter på pastorns ansigte, och hvad det än må
vara, så säg det fort . . . jag vill ej stekas vid
sakta eld ... är Boethius död?»
»Ne-ej, men ...»
»Säg, säg, hvad det är! Jag har mod att höra allt.»
Prestmannen teg.
»Har han förlorat sitt embete?»
»Här är ett bref från honom sjelf till hans maka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
