Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. IX. Esaias Tegnér. Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betyg, att han utsågs till primus vid promotionen. Men
just då han var sysselsatt med att utarbeta sin
disputation till graden: "Om orsakerna, hvarför man
ler", erhöll han den sorgliga underrättelsen, att
hans broder, Lars Gustaf, aflidit. "Då jag skrifver
om orsakerna, hvarför man ler", säger han i slutet
af denna disputation, "har jag största anledning
att ändra ämnet och skrifva öfver orsakerna,
hvarför man gråter." Han utgöt ock sin sorg öfver
den hjertgripande förlusten i sin vackra "Elegi vid
en broders död", hvilket skaldestycke stadgade vid
akademien den nittonårige ynglingens redan erhållna
anseende som lycklig diktare. Det offentliggjordes och
prisbelöntes året derefter af Kongl. Vetenskaps- och
Vitterhets-samhället i Göteborg, i hvars handlingar
det finnes med några ändringar och tillägg intaget.
Tegnér blef nu Lunds och Skånes älsklingsskald,
och såsom sådan skyndade han, med den ännu icke
vissnade lagerkransen, efter promotionshögtiden till
Wermland, för att omfamna sin moder och uppsöka
sin broders graf. Han fann två grafvar. Döden
hade bortryckt äfven hans ena syster. Men lif och
död virka sina trådar samman – vid grafvens kulle
leker ofta kärleksguden och strör hoppets rosor
öfver saknadens cypress. Tegnér besökte bland andra
ställen äfven Rämen, der hans bild stod gömd bakom
barndomens minnen i ett af hemlig bäfvan klappande,
sextonårigt hjerta. "Hans sommar blef en idyll:
den första kärlekens lycka, af ingen med varmare
färger målad, gjöt öfver honom sin sol och sin
förtrollning. Vandraren, som närmar sig Rämen,
finner i barrskogen utmed vägen en enkel sten med
bokstäfverna E. T. & A. M. Vid den svuro hvarandra
en Augustiqväll tvenne hjertan en evig trohet."
Från kärlekens famn drogs Tegnér dock snart af sina
pligter och emottogs som lärare af Lunds akademi,
der han blef docent i estetik. Hans rykte som skald
vann nu än ytterligare fasthet, och han var redan
främste mannen inom den lilla diktarekrets, som då
"slog lyror" på Lundagård. Han flyttade dock redan
i Januari till Stockholm, der han fick kondition
hos öfverdirektören Strübing, gift med en dotter
till då varande "kungen i Landskrona", Gjörloff,
som gaf denna plats stor handelsliflighet, hvaraf
den nu blott täljer minnet.
I hufvudstaden gjorde Tegnér bekantskap med
Choræus, med hvilken han vexlade poetiska försök,
och Byström, som nu vid tjugo år lemnat en salubod i
Filipstad, för att följa sin kallelse. Han förblef
dock fortfarande något frånstötande och folkskygg,
och kände sig ej rätt väl, förrän han på hösten 1804
åter var på det kära Rämen, der han nu för första
gången sammanträffade med den unge Upsalastudenten
Erik Gustaf Geijer, hvilken redan vunnit Svenska
Akademiens pris för sitt äreminne öfver Sten Sture
den äldre. Likasom Schiller och Göthe af idéernas
gemensamhet drogos till hvarandra, men åter skildes
af brist på personlig sympati, så kände Tegnér och
Geijer, hvilka båda skulle göra en så ädel örnflygt,
sig för hvarandra främmande. De skulle gå hvar
sin väg.
Nu ljöd från Tegnérs läppar sången "Till min hembygd"
– en strålande morgonstjerna:
Låt mången veklig bygd de seders prål förljufva,
som blifvit dygdens graf och sannings plågoris!
Det folk, jag föddes bland, vill blott på fädrens vis
sin enfald och sin plog, sin frihet och sin grufva;
dess tjäll hann ej förderfvet, och dess tro
står fast som klippan, der dess skatter bo.
Återkommen till Lund egnade han sig med allvar
åt arbetet på att grundlägga sin framtid, under
det han liksom på lek strödde kring sig poetiska
tillfällighetsstycken. Han blef adjunkt i estetiken
och vice bibliotekarie, i hvilken sednare egenskap
han med jernflit ordnade universitetsbiblioteket. På
"Carolina" förvaras ännu den stora teologiska katalog
in folio, som han till största delen med egen hand
skref, i dag ett föremål för besökandes nyfikenhet.
Han gifte sig omsider den 22 Augusti 1806 och hemförde
sin unga brud till sin anspråkslösa boning. Nu blef
han, såsom man säger, "en annan menniska". Böttiger
skrifver: "Blott inåt hade hans sol förut vändt sina
strålar; nu genomglödgades af dem äfven hans yttre
varelse; den tinade upp som en frusen
alp, sprack ut med alla sina under, och den snillrike
grubblaren var snart i sitt hem den älskligaste värd,
i alla kretsar en efterlängtad gäst för sitt spelande
skämt, sin ljungande qvickhet, sina blixtrande
infall. Aldrig utarbetade, aldrig öfverlästa, aldrig
utslitna, kommo de nästan omedvetet framstörtande,
med en jättes trots och ett barns oskuld. Man förlät
dem deras yra och hann ej såras af deras udd; –
den var ej doppad i gift, men lindad med rosor af
qvickhet. Hans umgänge sprutade eld; men elden var ej
härjande, den var elektrisk: gnistorna flögo omkring,
som de gaddlösa lysflugorna i söderns sommarnätter."
Också var han snart själen i den klubb,
som några akademici bildat och gifvit namnet
"Herberget". Anledningen till denna benämning var
den, att de träffades på samma ställe och att detta
derigenom kom att herbergera icke så få personer,
tillhörande den talangfulla och kunskapsrika delen
af det då varande "unga Lund".
Herberget utgjordes af tvenne rum, som en
professor Bolmeer bebodde i ett hus med utsigt åt
Lundagård. Sedan Tegnér klockan 3 på eftermiddagen
slutat sina föreläsningar öfver Homeros, Pindaros
eller Thukydides, gick han vanligen från katedern
upp på Herberget. Under det han passerade Lundagård,
sprang hans favorithund Atis, en liten gulbrun mops,
som troget följde sin herre, i förväg, viftande
med svansen, upp för trappan till Herberget, der
hans herre vanligen sammanträffade med den väldige
latinaren Lindfors, den rörlige Heurlin, sedan biskop
i Wexiö, den artige Bolmeer sjelf, eller den klassiskt
bildade akademisekreteraren Palm, eller "snillet"
C. A. Agardh eller C. P. Hagberg. Dit anlände först
de politiska tidningarne, om hvilka kannstöptes. "Här
voro", säger en tecknare af den tiden, "personer af
alla politiska färger, rojalister och republikaner,
konservativa och liberala, kanske äfven några
af den tidens socialister och kommunister. Hvarje
politisk sympati urladdade sig, hvarje åsigt gaf sig
luft. Här vunnos segrar och ledos nederlag, liksom
vid Austerlitz och Jena, vid Leipzig och Waterloo
... Napoleon och Alexander, England och Frankrike,
Elba och Helena, heliga alliansen och påfven voro
på den tiden föremålen för det Tegnérska skämtet
och allvaret, liksom riddarhuset, aftonbladisterna
och oppositionen i Sverige under en sednare tid
blefvo det." Tegnér sjelf tecknar "Herberget" så:
"Ehuru flera bland oss voro husfäder och män, var dock
det hela ett gladt studentlif: man kastade boll med
idéer och infall, ögonblickets barn, som väl kunde
förtjent att blifva allmännare bekanta."
Tegnér, som hade lyckan i sitt hem, hade emellertid
blifvit universitetets afgud, och blef äfven svensk
nationalskald från den dag i November 1808, som han
sjöng sitt qväde "för det skånska landtvärnet". "Denna
krigiska dityramb ljöd som en stormklocka genom alla
fosterländska bröst. Toner, på en gång så trotsiga
och så sköna, hade man förr ej hört från den svenska
lyran. Genom land och rike gick som en löpeld denna
elektriserande sång, vittnande, att norden ägde en
Tyrthæus, fullt jemförlig med den, som fordom sjöng
seger åt Spartas söner."
Med folkets uppmärksamhet följde äfven regeringens,
som i December 1810 utnämde honom till professor, och
året derpå diktade han, i det jernmängda Wermland,
poemet "Svea", som Svenska Akademien belönade med
sitt stora pris – "denna mäktiga skapelse", säger
Sturtzenbecker, "der han, ömsom bannande, ömsom
uppeggande, väpnar sin samtid mot en veklig modlöshet
och med en profets hänryckning griper efter framtidens
hopp". Följande året finna vi Tegnér i Stockholm,
der han under namn af Bodwar Bjarke ingick i Götiska
Förbundet, som ville åter häfda nordisk sång och
saga. Han utgaf nu, bland annat, sitt herrliga stycke:
"Elden", och erhöll kongl. fullmakt på grekiska
professionen i Lund.
Återkommen till den gamla lärdomsstaden, tillbragte
han der nu tolf år, under hvilka hans skalderykte
mer och mer höjde sig likt en glänsande stjernbild på
nordens firmament. Det var under dessa år, som, 1820,
"Nattvardsbarnen" framträdde, åtföljda året derpå
af poemet "Axel", diktadt inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
