Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Våra folknöjen. (Parallel af Onkel Adam.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föregår på botten af deras själ – ett omedvetet
erkännande af hvad de känna, om de få bestämma sig
sjelfva.
*
Jag minnes från min barndom dessa Walborgsmessoaftnar,
då vi hade samlat ris, vindfällen och torra enbuskar i
stora förråder – huru vi, sedan det mörknat, försedda
med elddon, begåfvo oss åstad på den slingrande
gångstigen genom skogen, uppför backar och utmed
bergklintar, mellan otaliga stenhopar och busksnår,
"snodde" oss fram till en hög bergklint, der man,
som gamle oxdrängen påstod, men som ingen annan
sett, kunde räkna sex kyrkor. Der uppe skulle vår
Walborgsmessoeld brinna. Under våra fötter låg sjön
med sina många skogsbeklädda uddar, fastän vi sågo
ganska litet af allt detta.
Och nu tändes elden – det blef ett bål, det, som
flammade upp mot skyn, under det att den gnistrande
röken långsamt strök fram öfver qvällhimlen och
belyste skyarne med ett rödt sken.
Vi kände oss på intet sätt "ensamma i skapelsen",
ty vi voro rätt många, både gossar och flickor –
snälla småjäntor, med uppstruket hår, och dugtiga
drängpojkar, rundklippta gulhåringar med hvit
skjortkrage.
Somliga af oss voro, så att säga, "fyrmästare", som
icke tilläto det väldiga bålet att slockna. Så snart
det började se sömnigt ut, kastade vi dit ett par
torra enbuskar, och genast fladdrade elden upp igen
och gnistorna flögo som gullglänsande myggsvärmar
öfver våra hufvuden.
En fiol och en, som kunde traktera instrumentet, voro
med, och så dansade vi och rumlade, alldeles fasligt,
med svagdricka och hoplagda smörgåsar. Om jag säger,
att detta kalas var bättre, än om man fått äta vid
"sjelfva kungens bord", så säger jag för litet. Vi
åto ej vid kungens bord – nej, bättre upp! vi voro
kungar allihop.
Men se, der flammade det upp en annan eld på någon af
uddarne, och så en och så en annan allt längre bort.
Öfverallt fanns det ungdom, som gladde sig åt att
täfla med ståtliga Walborgsmessoeldar, eller några
barn, som tyckte sig hafva gjort storverk, då de
dragit fram några fattiga enbuskar eller annat skräp,
som blott brann några ögonblick; men dessa inneburo
mera fröjd än många illuminationer och galaspektakler.
När vår sista grantopp brann, så var det sent på
natten, och vi skulle hem igen. Sjung Petter! ty
Petter var en rödlätt pojke, med en röst, klar
som en klarinett, och var vår storsångare. – Sjung
Petter! Gossen hoppade upp på en sten och sjöng,
så att det klang i mörka skogen:
"Der sitter en dufva på liljoqvist
I midsommarstider.
Hon sjunger så fagert om Jesu Christ’
I himmelen är en stor glädje."
När sången tystnat, glödde blott några kol af den
ståtliga Walborgsmessoelden, – och vi troppade af,
bärande vår tomma korg; ty – på samvete, han var
riktigt tom. Det gick litet knaggligt utföre, ty
vi hade så länge sett i den flammande elden, att vi
blifvit ljusblinda; men Petter han sjöng:
"Tu, lu! sofver han än?
Ja, ja, gör han så.
Björken blåser och Lullan går!
Den lilla hon sofver i skogen."
Och så omtalades alldeles förskräckliga historier om
röfvare och snapphanar, om troll, spöken och bergtagna
jungfrur och om hur man vid alla farligheter hulpit
sig fram, om man blott nämt Frälsarens namn.
Det låg ej just så litet skrock i allt detta; men der
låg fantasi – och sjelfva skrocket och sagan hade det
med sig, att man beständigt hade en djup känsla af,
att vårt öde ligger i Guds hand.
Jag vet ej, huru det kom sig; men som den klara
bakgrunden i alla våra sagor framlyste en fast tillit
till Honom, utan hvars vilja ej en sparf faller
till jorden.
*
Vid midsommar skulle den gamla majstången sedan i fjol
nedtagas och omklädas med eklöf och tjärblommor
och blåklintkransar och granna pioner. Det var ej litet
besvär med den saken. Alla traktens gossar och
flickor samlade materialier till den ståtliga
majstången. Flaggan ommålades, nya vimplar tillagades,
kransar med namn förfärdigades af ståltråd och
lingonris – och midsommarsafton restes den, under
allmänt jubel. Äntligen stod hon der, den väldiga
stången, och svigtade fram och åter, innan hon hunnit
få riktigt fäste.
Det var åter en folkfest, eller en barnfest, hvilket
man vill; men roligt var det ändå att se sina kransar
och flaggor och blommor hvifta i vinden – oåtkomliga
för allt, utom det klara solskenet eller regnet,
då himmelens fönster öppnades.
Det ligger något för fantasien i att se
dessa alla präktiga småting, oåtkomliga för
menniskohanden. Korset på tornspiran är kär för
fantasien derför, att den sitter så ensam, så
oåtkomlig på sin höjd. Man dansade åter och solen
gick ner på en stund, men strax derpå glimmade hon
igen i öster, som en guldsköld på en purpurmantel.
Vid det laget bjöds det kaffe. Vi hade "salat" ihop
till hela kalaset, men morgonkaffet klockan half tre,
hvilket dracks i en löfsal, som vi byggt, smakade
ändå allra bäst.
Man dansade, sjöng, talade om äfventyr och skrattade
– om ej åt annat, åtminstone åt skratten. Men sedan
återstod att blifva allvarsam och arbeta bra; ty nu
kom ingen folkfest förr än jul.
Man arbetade långa tider och gladde sig några
ögonblick, men begge delarne på fullt allvar. Dessa
begge, arbete och lek, voro ej sammanblandade – de
voro hvar för sig och icke sammanrörda till en enda
likartad massa af tråkighet.
*
Den fordna julglädjen var verklig glädje för fattigman
och bonden och barnen – alla firade sin jul, så
godt det ville gå. Hästarne fingo ärthalm, och en
hafrekärfve sattes upp åt sparfvarne, och Maja, Märta
och Lillkajsan fingo nya lifstycken, ja, till och med
hela nya starka, en smula styfva och oviga klädningar,
hvilka just genom sin styfhet och ohandterlighet i
början beständigt påminte om, att de voro nya.
Julen var den största högtiden, egnad åt glädje
och frid.
När man dukade julbordet, fingo mor och pigorna
hjelpas åt, och ungdomen putsade upp sig – alla
sysslor afslutades mycket tidigt: man ville på julens
qväll icke hafva något verldsligt bestyr på samvetet;
man skulle med lugn och frid äta sin lutfisk, sin
gröt och kakan, och glamma, skratta och dricka julöl.
Det var en präktig måltid, der en liten julgran
intog samma plats, som krokanen intager vid ett
bröllop. Julklappar vankades äfven, och det dröjde
långt ut på natten, innan barnen gingo till ro. Men
lilla Maja hade en svår kamp med sömnen, fastän
hon omöjligen ville gå till hvila. Hela året hade
nämligen mor sagt: "Ja, det säger jag rent ut, att
Maja är så snäll, att hon gerna kan få följa med till
ottan i jul."
"Ja, bara hon håller sig vaken", svarade alltid far
med ett tviflande smålöje.
Nu var stunden inne att visa far, att Maja kunde hålla
sig vaken, och derföre satt hon der och tittade
med sina blå barnögon på ljusen och sträfvade
emot, så godt hon kunde. Det var så förargligt,
att hon måste blinka; ty hvar gång, som ögonlocket
föll igen, var det så svårt att åter lyfta upp det,
Det var sina goda fem fjerdingsväg till kyrkan; men
till ottan skulle man, och derföre spände man för
släddonen midt i natten. Maja, som hållit sig vaken,
var den första, som blef "inpajad" i mors stora,
grå harullsschal, ett plagg, som då var vanligt,
men nu mera icke brukas. Orsaken är svår att utleta;
ty en harullsschal var bättre och varmare, än något
fabrikat af vanlig ull.
Och så bar det af öfver vägar och stigar, genom
ängar och skogar och öfver gärden, som ej tycktes
vilja taga slut. Men på meden stod en pojke med
sitt bloss, som han då och då snoppade, genom
att i förbifarten slå det mot en trädstam eller en
undanflygande sten. Dombjellrorna klingade i skogen,
och då man kom ned på stora kyrkvägen, hvimlade den
af slädar och bloss, samt vandrande menniskor, med
näsdukar och psalmböcker under armen. Men der borta
på kullen glindrade den gamla, mörka träkyrkans alla
små, dunkla rutor af ljus, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0015.html
