Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Inledning. - "Vor Frelsers Kirke" i Köpenhamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jo, nu är jag här igen! Låt se, är sjuan ledig? Godt. Jag stannar väl här en fjorton dagar eller så; när man har fordringar att indrifva får man inte ha ondt om tid." Och han skrattade, som om han sagt en qvickhet.
"Se der", sade den andre, som hade mörkare hår och ett blekt, allvarligt ansigte, "tag min nattsäck och mina reseffekter in i något rum; jag kommer senare", och han kastade brådskande af sig pels och resskärp och ilade bort.
"Time is money! Den der hade brådtom." Och den blonde herrn såg ännu skrattande efter honom, der han med snabba steg gick Hamngatan framåt; och det dröjde ej länge, innan han stod framför en dörr med messingsplåt, på hvilken var graveradt "Comptoir". Han lade handen på låset och steg in.
Öfver tre timmar blef han derinne och skymningen hade inbrutit, när han kom ut igen och de mattflammande oljelamporna, som här och der tindrade fram på den långa raka gatan, kastade ett obestämdt sken öfver honom. Det hade börjat småregna och vinden for i stötar fram vid gathörnen, dansade rundt omkring och sökte släcka ut lyktorna. – Den resande hade nu hunnit in i hotellets förstuga igen, och uppassaren, som just kom rusande ned för trapporna, vände tillbaka, för att visa honom hans rum.
"Nej, hitåt herre", sade uppassaren, då den främmande öppnade en dörr och höll på att gå in i ett rum, der den blonde resanden redan gjort sig hemmastadd och nu satt vid ett bord, som var öfverhöljdt af papper och sedelbuntar. "Ert rum ligger här till höger. Var god och stig in. Befaller ni något?"
"Låt mig få hästar tills i morgon bittida klockan fyra."
"Godt. Befalles inte något annat?" Och han tände ett af ljusen på nattduksbordet.
Den resande svarade icke.
"Ursäkta ... är allt bra härinne? Befaller ni något?"
"Nej!"
Tjensteanden drog sig tillbaka med en halft föraktlig blick på den bleke, tväre, ordkarge herrn, af hvilken han säkerligen inte hade några drickspengar att förvänta.
Iklädd den våta ytterrocken och stöflarne, kastade den resande sig på sängen, och der han så i timvis låg, tyckte han sig hvarken kunna röra hand eller fot. Ljuset på nattduksbordet dansade som ett irrbloss omkring honom, det ringde för hans öron – det var en själaringning, det var förbi med honom! – Hade han arbetat, för att blifva bedragen? Hade han älskat, för att blifva föraktad? Hade han lefvat, för att dö som en usling?
Han tryckte båda händerna för pannan, det fanns ingen reda derinne. När han väl fått fatt i en tanke, kom en annan och jagade den bort, och de jagade hvarandra till oändlighet, så att han skalf i hela kroppen. Än stötte han tillsammans med den resande i förstugan, och hans lätta skratt ljöd efter honom; än stod han inne på kontoret, och hörde, att det inte fanns någon räddning för huset Helmers & Komp., som ungefärligen kunde vara liktydigt med hans egen dödsdom; än såg han uppassaren stå och stirra på sig, och än huru den blonde herrn räknade penningar i rummet på andra sidan korridoren, och han började sjelf räkna med, räkna i tusental, tills det svindlade för hans ögon och han uttröttad tillslöt dem.
Hans tankegång öfvergick nu helt och hållet till denne främling, och han sysselsatte sig med gissningar rörande hans närvarande och förflutna lif. Säkert hade han alltid varit en lyckans gunstling, hade aldrig haft några svårigheter att kämpa emot, och han var rik, rik som en Crœsus. – Det hördes då ett fräsande ljud, han såg upp, ljuset brann nere i pipan, det flammade till och dog bort, flammade åter till med en stark, envis låga, och det blef plötsligen mörkt. Så låg han en qvalfull halftimma, medan de oroliga tankarne blefvo som jättefantomer och lägrade sig omkring honom. Han rusade häftigt upp, ryckte till sig en svafvelsticka, strök den på väggen och såg på ljuslågan med en suck af lättnad.
Det var honom omöjligt att ligga längre, han började gå fram och tillbaka, stötte då och då till en stol eller ett bord och spratt till vid det buller han sjelf gjorde. Men han blef snart trött vid att höra sina egna steg; sjönk ner i ett soffhörn och stödde hufvudet i handen, medan han stirrade på sin tomma säng.
Den andre, den lycklige, han sof säkert godt, han drömde om sina penningar, som i hopade buntar kanske tjenade honom till hufvudkudde.
"Om jag skulle gå in till honom", tänkte han, "säga, att jag är ruinerad, men att jag kanske kunde räddas, om jag nu på ögonblicket fick hjelp, det vill säga åtskilliga af hans lumpna tusenriksdalerssedlar; om jag sade det, så skulle denne Crœsus likgiltigt vända mig ryggen, han skulle med kallt blod låta mig begå ett sjelfmord midt för hans ögon, utan att han ens skulle kasta ut ett halmstrå för att rädda mig." Kallsvetten rann öfver hans panna och han erfor en känsla, som ville han springa bort, långt bort från sig sjelf.
Ja, om han skulle taga, hvad ingen ville gifva honom – om han sjelf skulle taga sig ett lån, som han efter en fjorton dagar kanske med hundratals procent kunde återgälda? Crœsus skulle icke blifva fattigare för det, han skulle möjligtvis röra upp himmel och jord, men när han på ett hemlighetsfullt sätt skulle återfinna sina penningar, skulle han skratta med samma lätta, obekymrade skratt, som ännu återljöd i hans öron.
Han tog ljuset i sin skälfvande hand; sjelfbevarelseinstinkten dref honom framåt, och om någon skulle hafva mött honom i korridoren, då han försigtigt profvade en nyckel i dörrlåset, som sakta gaf vika och ropat: "tag fast tjufven!" så skulle han inte trott, att det ropet gällt honom, utan lugnt, likasom nu, gått in i den främmandes rum.
När han åter stod i sitt eget rum, ryggade han tillbaka för den bleke mannen med de stirrande ögonen, som trädde emot honom. Han sansade sig – det var ju blott hans egen spegelbild; han blåste ut ljuset och gömde något innanför sin rock.
Några minuter härefter ljöd uppassarens röst: "Klockan är fyra, skjutsen är här."
Ett sömnigt "godt", en knarrning och en gäspning hördes från sängen. Tio minuter derefter satt den resande i vagnen.
"Jag hade rätt, icke en tolfskilling en gång", mumlade uppassaren efter honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
