Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. Adam Simers.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick genom salen, för att säga farväl till barnet
och kasta en föraktfull blick på Tina.
"Sannerligen tror jag, du står och ser efter den
der enfaldige Simers!" Fru Forsner gaf till ett lätt skratt.
"Åh, bevars! jag ser efter en häst, som stegrade sig."
"Nå ja, ett sådant murmeldjur kan naturligtvis ingen
tycka om", – och fru Forsner började tänka på sin
man och sitt flicktycke för honom.
Forsners utseende hade frapperat henne, derför att
han bland alla dem, hon kände, bäst passade till
hjelten i en roman. Han hade ett vackert ansigte
och en präktig hållning, och när han höll händerna
i fickorna eller hade handskar på sig, att man inte
såg hans rödfrusna händer, kunde man taga honom för
hvilken förnäm man som helst. Väl fann hon – efter
bröllopet –, att han höjde rösten något öfver det
romaneskas fordringar och att han kanske icke helt
och hållet förstod, hvad kärlek ville säga; men i
huru många romaner hade hon inte läst om hjältinnor,
som slutligen lärde männen att älska sig, och detta
blef härefter fru Forsners lifsuppgift. Så kunde hon
i sitt hjerta emellanåt kalla honom för en "död sten"
och säga för sig sjelf, "att han inte förstod kärlek
mer, än ett nyfödt barn a, b, c, d"; men hon kunde
också, för omvexlings skull, kalla honom för en "don
Juan" och anse sig sjelf för en förbisedd "Elvira".
När fru Forsner kom ner på gatan, såg hon tillbaka
på deras hus och in genom boddörren, der bodpojken
stod och gräfde i en russinlåda, och höjde en lätt
suck öfver, att ödet kastat henne in i en atmosfer
af torkad fisk, kryddneglikor och tobak, – ett lif,
som många behagade anse som en lycka för henne, i
det de framkastade sådana förmodanden, som att hon
skulle känna sig nöjd öfver att vara gift med just en
så driftig och omtänksam man, som herr Forsner. Ja,
hon skulle icke velat motsäga en sådan förmodan,
om han hade förstått att uppskatta hennes värde –
det vill säga, om han emellanåt skulle fallit på
knä för henne och kysst hennes händer, eller öppnat
oinskränkt kredit för henne i någon modehandel,
eller seglat i båt med henne och de drifvit ut till
sjös och lidit skeppsbrott, eller att hon åtminstone
fallit i vattnet och han dragit upp henne; med ett
ord, om hon funnit den minsta romantik och ombyte
i sitt äktenskap, och hon sluppit att endast höra
talas om det fallande eller stegrade priset på
kaffe och socker, sjöskadade varor och härsk lax,
och förebråelser, att hon försummade sitt hus,
midt under en spännande intrig mellan en bof och
en hederlig karl, der bofven segrade i två delar,
för att duka under i den tredje. O ja, om den minsta
omvexling varit i hennes lif! Hon såg gatan framåt,
denna evigt långa och soliga småstadsgata, der
ingenting tilldrog sig och der menniskorna tyckas
vara petrificerade. Satt icke Adam Simers der, som
vanligt, med förstoringsglaset för ögat, stod icke
der apotekaren och syntes få inspirationer för en
tillblandning pulver med att se på skomakaren, som
lagade ett par vända kängor med att se på modisten,
hvilken åter syntes hämta sina moder med att se
upp till den unge doktorn, som tycktes sköta sin
praktik med att kika bort till baronens. Ack ja,
baronens! det var just någonting för fru Forsner,
och der stod friherrinnan sjelf i förstugan och
lockade till sig Minny och Julius, frågade, om de icke
ville leka med hennes lilla Ebba, och sade, att de då
skulle springa hem och bedja om lof dertill. Och när
de nu ilade ner åt gatan, såg hon friherrinnan småle
med egen hög mun och läspa: "för söta barn! de der
barnen, som fru Forsner förbjudit lillan att ens se
åt, och för hvilket förbuds uraktlåtenhet hon en gång
hållit på att jaga Tina ur huset. Nå ja, fru Forsner
ville inte vara så sträng. Ja, hon skulle till och
med sträcka sin godhet så långt, att hon någon gång
skulle bjuda dem till sig; de vore kanske rätt täcka
och älskliga barn, fastän ett rykte gått, fullt af
fula saker, om deras föräldrar; hvad rådde väl barnen
för föräldrarnes fel? Och hon sade till sin man, att
menniskorna gjorde väl, om de inte dömde förhastadt.
"Se på fru Forsner, der", sade Marie Sophie, som
satt vid bodkammarfönstret och såg efter henne;
"hon vore bra, om hon vore gift med någon, som bara
behöfde ha sin hustru
i ett glasskåp; ty hon har förr behof af, att någon
ser efter henne, än hon kan se efter andra. Se,
der blåser hennes flor bort och hatten har kommit på
nacken! Jo, det är just ett skönt hus, Tina Envall
har kommit uti; der lefves nog inte för glada dagar,
om allt skall vara sant, som man säger; jag tycker,
hvad hon skall få för en arbetstakt och ordentlighet i
sig!" Och hon lät sömmen hvila och såg på sin broder,
hvad verkan hennes ord gjorde på honom, samt återtog
derefter:
"Jag förstår inte, huru herr Forsner kan få allt att
gå ihop för sig? Ja, jag har inte att göra dermed;
men du har aldrig glaset från ögat på hela Guds långa
dagen, och ändå tycker jag, det är knappt nog med
förtjensten. Jag vet heller inte, hvarför du drog
de välsignade barnen på oss; det kostar vackert
... ja, sannerligen jag ens vet, hvar jag skall få
ett skålpund såpa ifrån, och nu har jag lagat allt
för tvätten!" Och hon slängde arbetet ifrån sig och
önskade, att fjedrarne på alla stadens urverk måtte
springa sönder, eller att vår Herre åtminstone skulle
vara så barmhertig och taga till sig Julius och Minny.
Adam satt med förstoringsglaset för ögat; men derför
bör man icke vara säker på, att han just såg något
kugghjul, som gick på diamanter; det var nästan att
befara, att han hade en af sina vanliga synvillor
och såg ett par bruna ögon, fulla af tårar, ett par
så klara och tilltalande diamanter, som trots några
andra, ty han mumlade: "jag har länge misstänkt, att
hon inte har för glada dagar"; och så tillade han:
"jag skall tala med Tina". Men så hade han sagt
för sig sjelf otaliga gånger under tre års tid,
eller allt ifrån den tid, Tina blifvit konfirmerad,
och så skulle han kanske säga, tills vår Herre gömde
Tina under en grön torfva, eller någon annan mindre
mäktig herre förde henne under ett högre, om ej så
lugnt, tak, och i hvilket fall som helst kunde det
ungefär komma på ett ut för Adam.
I det samma kommo barnen inspringande och berättade,
andtrutna, att de voro bortbjudna.
Bjudna att leka med friherrinnans lilla Ebba! –
och Marie Sophie log vid denna utmärkelse och drog
barnen in i den lilla kammaren, blötte svampen i
en skål vatten och for öfver deras ansigten; ty nu
gällde det att visa, från hvilket hus, de kommo,
och huru väl hon, mamsell Simers, skötte barn,
som till på köpet icke voro hennes egna. Det var en
ifver och en villervalla i den lilla kammaren, och
Marie Sophie erkände sig vara alldeles hufvudyr af
den timade tilldragelsen och flög på dörren, för att
hämta renstärkta förkläden, men störtade just öfver
samma balja, som så ofta stått på lur utanför någon
dörr och lagt ut sitt giller för Adam.
Ett skrik och en hård duns väckte Adam, som kastade
bort glas, klocka och fantasier, rusade upp samt höll
på, att hufvudstupa falla öfver systern.
"Jag tror, din mening är att qväfva mig, Adam?" sade
Marie Sophie, som icke förmådde resa sig upp; men
Adam lyfte henne varsamt från golfvet och bar henne
in i rummet. Marie Sophie blef lagd på en säng och
doktorn fick icke längre sköta sin praktik med att
kika öfver gatan till baronens och hålla händerna
i kors, utan de fingo uppbjuda all sin skicklighet,
för att söka foga tillhopa ett brutet ben.
"Nu kommer allt att gå upp och ner på, när jag får
ligga så här spjelkad. Minny, Gud förlåte mig! stod
inte flickan på hufvudet från soffan. Det var för
hennes skull, jag fick det här. Det var i en olycklig
stund, du tog de barnen hit i huset."
Adam skötte emellertid sin syster, som var
grälaktigare, än någonsin, och han hade kanske aldrig
satt större värde på henne, än nu, då han saknade
henne i hvarje stund. I solnedgången hade hon någon
ro, och han smög sig som vanligt ut i trädgården,
för att röka sin pipa. Han hade icke gått der länge,
innan han såg en viss blå klädning; men den qvällen
behöfde han icke göra något buller, för att få se ett
rundt ansigte, ty Tina kom direkte fram till staketet,
der Adam stod och stödde sig, och frågade ifrigt,
huru det stod till med Marie Sophie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
