Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Våra folknöjen. (Parallel af Onkel Adam.) (Forts. fr. sid. 12.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då vi icke sjunga: "Jungfrun, hon skulle
sig i ottesången gå" eller "Der sitter en dufva
på liljoqvist", så äro vi dock ej alldeles utan
musikaliska njutningar. Der finnas minst sex drängar i
socknen, som köpt sig dragklavér och kunna spela "Den
tappre landssoldat", det vill säga en i marschtakt
satt variation på "Gubben Noach", eller Nikanders
"Gondoliersånger"; men ej nog med detta. Den gamla,
dumma folkvisan slipper man att höra; men vi äga
nya, dels sådana, som kunna tryckas, dels sådana,
som blott passa i glada ungkarlsgillen, – alla mera
konstnärliga och poetiska, i hvilka skalden vanligen
på slutet åt sig reserverar äran i följande ord:
”Och viljen j veta, hvem visan diktat har,
Så är det Petter Sjölöf i Lilla Krampa qvarn;
Han är en rasker gosse, som ej är rädder alls;
Den rädder är för ryssen, är just en syndapalt.”
Fantasien är väl icke synnerligen anlitad, men
deremot röjer sig en oemotsäglig lust att skildra
verkligheter. Det är ett realismens tidehvarf, som
nu år efter år stryker vår näsa förbi, – och Petter
Sjölöf finner sig ej vid att försvinna, liksom dessa
fordna stackare, som sjöngo om jungfrur och tappra
riddare. Petter Sjölöf går till efterverlden, som,
då den vill teckna vår tid, ovilkorligen måste minnas
Petter Sjölöf i Lilla Krampa qvarn. Något för något,
intet för intet!
Folkvisan var fordom en folkets tillhörighet, som nu
ligger och sofver den sista sömnen i några böcker och
nothäften. Den är balsamerad med musikaliska kryddor,
som kallas "ackompanjemanger", och "klädd" med
spetsar och band af fioriturer. Dessa visor voro
aldrig "komponerade"; de hade helt enkelt helgjutna
sprungit fram ur något hjerta, som för hundratal af
år sedan upphört att slå.
Men ibland hafver man fram den stackars folkvisan. Hon
kominer som en vålnad upp på någon konsert,
utklädd, inmängd i något poutpurri, och stirrar med
glasartade ögon in i en tid, som icke är hennes, –
men hon ackompanjeras af ett fortepiano. Nej! det
var ej dertill, hon föddes. Tallskogens eko var det
ackompanjemang, som passade för henne. Död är hon
och död förblifver hon.
Det är ett intressant försök, att återväcka utdöda
tankar och känslor. Det finnes beskedligt folk, som
tro sig åter kunna lifva upp den försvunna andan. De
använda snillets hela galvaniska batteri och lyckas
så, att den gamla, döda tiden rycker på sig, gör
grimaser och bär sig temmeligen lefvande åt, ända
tilldess ledningen brytes. Då ligger den aflidna der,
lika afliden, som förut. Det såg ut som lif, men var
dock intet lefvande lif.
Julfröjd – hvad är det? Det händer en gång om året,
att en hel rad helgdagar och helgdagsaftnar komma
nära tillsammans.
Julklappar! Det var fråga om dylika. Mormor, som
ingenting duger till, annat än repa ull, ville,
att barnen skulle få. Barnen! – "hvad nyttar
det?" – de hafva kläder och föda och behöfva intet
mera. "Dessutom", säger Ola Månsson, hvars meningar
om ett och annat vi här nedan få erfara, "har jag
icke hin råd att skänka julklappar – Stina-Kajsa
är inne i staden och lär sig spela ’pörtefiano’ och
läsa engelska, och Måns går i läroverket och lär sig
latin och historia, så att han läser sig grönögd och
blir blek som en vattenlagd sill; för si – allmogen
måste skaffa sig ’bildning’.
"Visst är det, som mormor säger, litet svårt, att
Stina-Kajsa, när hon har slutat derinne, inte kan
koka en ärlig gröt eller väfva ett förklä’tyg; men
det hon behöfver, om hon gifter sig, är tids nog att
lära sig sedan – och pojken kan väl ta’ emot hemmanet,
men vet inte skilnad mellan råg och hvete – (fast det
är sant – det har han i sitt ’harborium’) och tror,
att maltet växer färdigt; men si! jag har slagit mig
i backen på, att pojken skall ha’ bildning och kunna
bli’ riksdagsman och slå ’herrarne’ i halsen med både
latin och grekiska och hela subberten.
"J, mormor, har just ingenting att göra. Prata inte
persilja om Guds ord, som j skulle lära barnen. Betalar
jag inte hvart år pengar, så att skolläraren får
sin lön? Bor han inte, den lathunden! som en prins,
i skolhuset och har potatisland
der intill? Har han annat att göra, än att lära
barnen Guds ord och katekesen? Hvarför skola de annars
drifva till skolan, i stället att hjelpa till här
hemma? Nej, mormor! j är tjenstledig och behöfver
inte gå här och fnaska med er lärdom. Olapojken
säger, att j läser innan som en kråka, mormor; för,
si! han har lärt sig ’klamera’ hvart ord så, att
det låter så, som om meningarne, som ett granris,
hackades på en huggkubb. Si det, säger Olapojken,
kommer sig af komma och punkt. Mormor! begriper j det?
"J pratar om, att lilla Anna behöfde en klädning –
jaså – nåh, så släng åt’na en bit kattun, som är
styf som papper och se’n blir slankig som en våt
nottrasa. Väfva hemma? Hvad är det, mormor? Ja, det
var i eran tid; men det är dyrare – och – bastantare,
sa’ j. Den sista lappen, sa’ j, kunde bli’ lifstycke
åt någon tiggarunge – ja, det är galant! men då
vi ha’ en ordnad fattigvård, så bör den enskilte
vara fri från insocknes och köra utsocknes på
dörren. Jaså! det går inte an midt i vintern, sa’
j. Jaså! hvarför begifva de sig ut midt i vintern;
hvem ber dem komma? Vi betala så bra, att vi bli’
tiggare allihop, innan det slutar. Nej, mormor! om
allt går väl, så säljer jag rubb och stubb och flyttar
till "Armerika", fastän jag inte är mormon; men här
hemma räcker ingenting till och är ingen välsignelse
med något.
"Skomakar Björn, som här i socknen är bönepresident
för mormonerna, har nu, säger man, blifvit ’kallad’,
och far, till våren, ut till Zion.
"Det är dock ett klokt folk, de der mormonerna, fastän
jag inte begriper sjelfva läran. Vet j, mormor, de
tänka sig före så, att de skicka kyrkans oxar emot
en i Köpenhamn, för att dra’ kistorna ut ända till
Zion, der man, som Björn sade i sista bönestunden hos
Garpmanskan (som är helig, fastän hon nyss fick plikta
för bränvinsutskänkning till ’hedningarne’, förstås,
– det vill säga oss andra, som icke har den rätta
tron) – han sade, att i Zion var man icke hemfallen
åt den lekamliga döden, sa’ han, utan bevarades från
all skada af profeten, som har sextiosex hustrur och
trehundrasextiofem välskapade barn, som alla lefva i
en Gudi behaglig endrägt och kärlek tillsammans. Det
sa’ Björn, som inte är dum, han.
"Ja, korsa er, mor, det må ni väl göra; men fara vi
ut till Amerika (och det blir väl af, fastän hustru
min spänner emot), så får ni flytta till fattighuset;
ty ingen kan hålla ut med kronoskatter, soldaten
och kommunalen och presten, och så köpa ’pörtefiano’
och låta döttrarne läsa engelska och pojkarne gå
i läroverket och köpa böcker för femton riksdaler
i termin och hålla sig sjelf tidningar – och så få
lof att äta rågbröd – ja, mor, till och med hafre
der nere i Småland; men si, i Armerika får man inte
annat än hvetebröd – bara hvetebrödskakor, skref
häromsistens Fredrik Pettersson hem till bror sin,
som han vill ha till dräng på sitt ’sättlement’, som
de kalla jorden. Der växer det, mormor, så att det
både ses och hörs. Så mycket bättre, som hvetebröd
är bättre än rågbröd, är Armerika mot Sverget –
det är säkert, det."
Ett, och det är det förnämsta af våra folknöjen,
är att vara missnöjd med det gamla hemmet. Den
enda fantasibild, vi ännu älska, är, att måla den
aflägsna vestern i alla prismats färger. Det vi
förstå är, att lyssna hvarken till upplysningar eller
erfarenhet. Midt i "upplysningens" tidehvarf vandra
vi ut, lika omedvetna, som någonsin fjäll-lemlarne
göra sina tåg mot hafvet. Hemmet är oss för trångt,
liksom fjällen blifva det för lemlarne; men detta är
dock öfverdrift – vi hafva verkligen folknöjen. Vi
hafva, som vi veta, dragklavér, för att förljufva
det stilla hemmet med dess sköna, långsläpiga toner;
vi hafva Petter Sjölöfs visor – vi hafva positiver
på alla marknader och oxmöten, som det nu kallas,
då menniskor komma tillsammans för att sälja grisar
och utbyta politiska och sociala idéer.
Landet öfversvämmas af akrobater och djurförare,
taskspelare och konstmakare. De äro för roliga
att åskåda.
En akrobat uppträder. Folket samlas; hvem vill icke
betala 50 öre, för att se honom genomgå vådliga
prof? När han hänger på sin "trapets" femton alnar
från backen och allt beror på ett rep eller en skorem,
som brister eller lossnar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0046.html
