Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. V. Den bestraffade äfventyraren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min husbonde, eller rättare vän, ty såsom sådan
behandlades jag alltid af markis de Pontchateau,
hade i och för det nit och den utmärkta skicklighet,
hvarmed han ledt befästandet af Brest, af kejsar
Napoleon blifvit utnämd till general och kommendant
i Cherbourg. Markisen undanbad sig denna ära, men
kunde icke undandraga sig, då kejsaren svarade honom:
"Fäderneslandet behöfver er." I följd deraf voro
vi sommaren 1812 bosatte i sistnämda sjöstad.
M:r de Pontchateau hade en skrifvare, som hette
Vefour, och, ehuru han var betydligt äldre än jag
(han var nämligen trettiofem och jag nitton år),
så voro vi dock ganska goda vänner, i synnerhet som
Vefour, på markisens begäran, gaf mig lektioner i
hvarjehanda nyttiga ämnen. Vefour var en bildad och
hygglig man, och då han dertill var utomordentligt
noggrann, ägde han, hvilket han också förtjenade,
sin herres förtroende. En afton på eftersommaren hade
jag och min vän Vefour, som vi ibland brukade, gått
ut ur staden och, följande stranden, närmat oss det
lilla värdshuset "Gyldene ankaret", hvars förtjusande
läge mer än dess vin lockade oss att derstädes göra
ett besök.
Vädret är herrligt,
Fåglarnes skara
Sjunga så glädtigt i aftonens stund,
Kuttrande kärligt,
Qvittra och svara
Muntert hvarandra i träd och i lund.
Sakta sig sänker
Strålande bruden
Ned emot hafvets purprade rand.
Småfisken stänker
I silfverskruden
Kring sina perlor på sten och på sand.
Innan vi kommo till värdshuset, stannade vi på en
slät gräsplan och åskådade, huru flere matroser
och ungdom från trakten roade sig med åtskilliga
lekar. En liflig brottning höll just nu på att taga de
omgifvandes intresse i anspråk. Tvenne unga matroser
arbetade af alla krafter på att helt vänskapligt
lägga ikull hvarandra. Segern tycktes ännu vara
helt oviss, och de brottande hade redan för tredje
gången drabbat tillsamman, då sällskapet ökades af en
snuskigt klädd karl af en herkulisk kroppsbyggnad,
hvars tofviga hår, lömska blick och lurfviga skägg
ännu mer ökade det obehagliga i hans utseende. Knappt
hade den sistkomne trängt sig fram emellan åskådarne,
förrän han sprang fram och slog omkull den ene af
de brottande. Ett allmänt sorl af ogillande hördes
från de kringstående, och den kullslagne frågade
med förtrytelse: "Hvarför anfaller ni mig?"
"För att det roar mig", svarade jätten hånande.
"Ja, men det roar inte mig, och jag anhåller att få
vara i fred", genmälte matrosen.
"Roar det er inte?" frågade öfversittaren, på samma
gång han med foten slog undan benen för den talande,
så att denne åter föll omkull.
Jag blef ganska förvånad, då jag såg, att flere
af de närvarande hindrade den unge matrosen att,
som han ville, rusa på sin fiende samt bortförde
honom med våld; och vändande mig till Vefour, sade
jag temmeligen högt: "det är besynnerligt, att det
beskedliga folket icke kör bort den der oförskämde
öfversittaren."
"Tyst, för all del", hviskade sakta en på andra sidan
om mig stående person. "Den der karlen är orimligt
stark, och för resten är han i stånd att när som helst
sticka knifven i er; – han har hört, hvad ni yttrade,
och kommer nu till er; – akta er!"
Varningen var ej öfverflödig, ty i det samma närmade
sig grälmakaren och röt: "Hvad är det, ni säger,
tuppkyckling?" Derefter sparkade han till med foten,
för att slå undan benen på mig; men, då jag hastigt
hoppade öfver hans fot, snurrade han sjelf ett halft
hvarf omkring och föll omkull. En hastig tystnad
blef rådande omkring oss. Glödande af raseri,
sprang den fallne upp och rusade på mig. Jag har
förut berättat er, att jag den tiden, ehuru ung,
ägde nästan öfvernaturliga krafter,
och detta var verkligen min lycka vid nämda
tillfälle. Utan att vackla, motstod jag hans anfall,
och fattande karlen i bröstet, slog jag honom till
marken. Ännu en gång sprang öfversittaren på mig
och emottogs på samma sätt. Nu utbröt stort jubel
af de kringstående, och då jätten hörde detta, blef
han alldeles ursinnig, steg upp, drog fram en knif
och skulle dermed anfalla mig, men denna gång blef
det jag, som anföll, i det jag sprang på honom och
fattade om hans handlofve samt gaf honom med högra
knytnäfven ett slag i ansigtet och ett för bröstet,
så att han stupade. Vi aflägsnade oss derefter,
åtföljda af hela sällskapet, som icke ville höra
någon vägran, utan med mildt våld bar mig upp till
värdshuset, "Gyldene ankaret". Man upplyste mig nu,
att min motståndare för sin styrka allmänt kallades
"Jernarmen" samt ansågs som en af de farligaste af
äventyrarne på kusten.
I bästa vin här dracks min skål,
Och det med hjertans fröjd.
Med muntert glam, förutan skrål,
Snart glädjen når sin höjd.
Vefour och jag suto qvar en lång stund, sedan de andre
aflägsnat sig. Utsigten från det lilla värdshusets
balkong var förtjusande. Solen hade gått ned, och
det lugna hafvet med sina hundradetals seglare å ena
sidan om oss samt de vackra dalarne på den andra,
tillika med Cherbourgs torn och hamn i fonden, var
en panorama, som vi med beundran njöto utaf. Vefour
omtalade nu, att han för markisens räkning dagen
derpå skulle afhämta hundrafemtiotusen francs i den
lilla staden Tourlaville.
"Markis de Ponchateau måste vara ofantligt rik",
sade jag.
"Ja, det är han verkligen", svarade Vefour, "och
bra är det, ty han använder sin förmögenhet väl;
få personer göra så mycket godt, som han."
Jag hann ej yttra mig vidare för Vefour, emedan denne
hastigt ropade: "Tyst! det smög sig bestämdt en person
i de der buskarne der nere, och om jag ej såg miste,
var det samme man, som anföll dig i afton. Pass’
på och var på din vakt, ty den der figuren ser mig
riktigt ut som en erkebof. Det är så godt, att vi
nu återvända till staden."
"Sagdt!" och vi gingo hemåt nu båda;
Månen uppstigit så glänsande full;
Hafvet var underbart skönt att beskåda:
Öster var silfver, vester var gull.
Stilla sig sänkte aftonen neder,
Bredde sitt dok öfver berg, öfver dal;
Strålande stjernor i glimmande leder
Blickade ned i tusendetal.
Då vi hemkommit, togo vi godnatt af hvarandra och
åtskildes. Mitt rum låg intill markisens sängkammare,
förenadt med denna genom en tapetdörr till garderoben;
men då markisen oftast satt uppe och skref i ett
litet kabinett utanför sängkammaren, brukade jag,
för att icke störa honom, alltid gå upp till mig genom
trädgården. Tätt invid uppgången till mitt rum fanns
en liten gallergrind i muren till trädgården, och just
då jag skulle öppna den, hörde jag tvenne förbigående
samtala och en röst säga: ... "vid gula stenen",
hvarpå en annan svarade någonting om ... "blifva
qvar med fåglarne på ’Gyldene ankaret’"; derefter
blef allt tyst. Den ena rösten tycktes mig bekant,
men förgäfves forskade jag i mitt minne, hvar jag
hört den. Snart glömde jag dock hela samtalet och
gick till sängs.
På förmiddagen dagen derefter sade markisen till mig,
att säga till konstapel Martial och fyra matroser,
att komma upp till honom vid middagstiden. På varfvet
fann jag snart den, jag sökte.
Henry Martial var en munter själ
Och konstapel uti franska flottan;
Omtyckt var han utaf sitt befäl
Och var alltid lustig öfver måttan.
När som daggen eller kulan hven,
Då var Martial uti sitt esse;
Till att slå och skjuta icke sen,
Vid kanon han var en riktig bjesse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
