Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. V. Den bestraffade äfventyraren.
- "Morgonrodnaden" på "Hôtel de Suède". Svante.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till marken. Jag sprang på honom och höll honom
fast. Några ögonblick derefter var platsen upplyst
af lanternor; värdshusvärden och hans folk omgaf
oss. Snart ankom äfven Martial med matroserna, en
förklaring ägde rum och om en stund återvände vi
till "Gyldene ankaret". "Jernarmen" bars på en bår,
och Martial bevakade "kusinen", hvilken han sjelf
på det omsorgsfullaste bundit och, som han sade,
"af ren slägtkärlek" ledde vid en snara, som han
bundit om bofvens hals. Vi anlände sålunda, efter ett
kort uppehåll på värdshuset, till staden, hvarest
"Jernarmen" fördes till hospitalet och "kusinen"
till fängelset.
Och Martial kröp i arrest
Med sina fyra vänner.
Hur här de roade sig bäst,
Historien icke känner.
Men medan minnet än var färskt,
Gaf Martial sura miner
Och sade: "Slägten, den är värst,
Men allra värst kusiner."
Efter omkring en vecka var "Jernarmen" så återställd,
att förhöret kunde börja; och ehuru både han
och "kusinen", hvilken sednare befanns vara en
nyligen förrymd galerslaf, nekade, blefvo de dock
öfverbevista. Den sednare återskickades till
galererna, men den förre, hvilkens arm blifvit af
åskstrålen krossad och förbränd, blef lam i hela
högra sidan och såsom obotlig förpassad till ett
sjukhus för brottslingar, hvarest han, enligt ryktet,
afled några år efteråt.
Så gick det till vid "Gula stenen"
En stormig natt i Normandie;
Och aldrig glömmer jag den scenen,
Hur gammal jag än skulle bli.
"Morgonrodnaden" på "Hôtel de Suède".
Hvilken stockholmare känner ej "Hôtel de Suède"? Såsom
beläget vid en af vår hufvudstads förnämsta pulsådror,
Drottninggatan, har dess öfver ingångsporten i gyllene
skrift ristade namnschiffer väl åtminstone
tillvunnit sig den
allmännaste uppmärksamhet. Många af våra läsare
i Stockholm hafva ock helt
säkert gjort en närmare bekantskap med den celebra
restaurations-lokalens "turkiska" café, eller
dess praktfulla, med ornamenter i hvitt och guld
dekorerade festivitetssal. Men mången, som skådat
den takmålning, hvilken utgör nämde sals förnämsta
prydnad, har måhända likväl icke gjort sig rätt reda
för denna taflas allegoriska
– så händer ofta med allegorier –
och mytologiska innehåll, eller ens erfarit, hvilken
som är den tilltalande kompositionens ursprunglige
upphofsman. Detta är ett skäl, men vi hafva ännu ett
större, hvarföre vi inför vår omfattande läsekrets
egna en närmare uppmärksamhet åt detta ämne. Taflan
utgör nämligen en kopia efter den store italienske
mästaren Guido Renis berömda plafondmålning "Aurora",
eller morgonrodnaden, i palatset Rospigliosi, i Rom.
Guido Renis "Aurora" i palatset Rospigliosi i Rom.
Kopian i hotellet är utförd af den för ett par år
sedan bortgångne historiemålaren Plageman, hvilken
under ett längre vistande i Italien hade förvärfvat
sig en synnerlig skicklighet i att kopiera de
gamla italienska mästarnes arbeten; och detta med
en sådan virtuositet, att kopiorna, så väl i fel
som förtjenster, i den särskilda härjningen af
tidens tand o. s. v., fullkomligt noga återgåfvo
sina originaler. Huruvida ifrågavarande kopia till
samma grad af trohet återgifver sin förebild, vilja
vi dock icke garantera. I det följande komma vi också
endast att beröra Guido och hans verk, liksom ock vår
afbildning, utförd af fransk gravör, står i direkt
förhållande till det romerska originalet.
*
Om vi, vid en blick tillbaka, för skulpturen finna
den bildande konstens mest glänsande anor i den
grekiska forntiden, för arkitekturen dersammastädes –
ehuru för denna sednare otvifvelaktigt äfven under
den dunkla medeltiden, der
vårt öga mötes af en storartad och underbar syn:
en drömmande verklighet i de jättelika former, som
den kristna arkitektoniken skickar mot himlens vida
rymd –, så är det dock först med den nyare tiden,
sedan medeltidens töcken allt mer och mer skingrats,
som målarekonsten når sin skönaste utveckling.
Att närmare följa gången af denna utveckling skulle
föra oss för vidt ut från ämnet för denna uppsats,
hvarföre vi blott påminna om att "la bella Italia",
"landet, hvarest orangerna glöda", är måleriets
egentliga fosterland, och att under dess blåa himmel
framstodo de berömda målareskolor, som tillhöra
denna konsts blomstrings-period,
en period sträckande sig till vid pass sextonde
seklets slut: vi se den Florentinska skolan
med Leonardo da Vinci, Michel Angelo Buonarotti
m. fl. utmärka sig genom teckningens korrekthet och
uttryckets styrka, den romerska skolan med Rafael
Sanzio, "den gudomlige", beteckna konstens högsta
spets; den venetianska genom Tizian, Tintoretto
och Paolo Veronese förnämligast genom koloritens
tjusningsmakt vinna lagern, hvilken deremot i den
Lombardiska skolan eröfras genom "den graciöse"
Antonio da Correggio’s tilltalande clair-obscur
o. s. v.
Vid senare hälften af sextonde seklet börjar
en förfallets tid, yttrande sig genom en tilltagande
manierism, eller en råare naturhärmning. Åtskilliga
konstnärer motsätta sig dessa missriktningar genom att
studera och sålunda söka förena de särskilta skolornas
förtjenster; dessa, de så kallade "eklektikerna" –
"manieristernas" (i förnekande mening äfven kallade
"idealister") och "naturalisternas" motståndare –
lyckades äfven att tillegna sig många af sina
store föregångares utmärktare egenskaper och
bereda sig en fullkomlig seger öfver sina samtida. I
synnerhet skedde detta genom de trenne Caracciernas,
(Lodovico, Agostino och Annibale) i Bologna inrättade
akademi, hvarest den grundsatsen gjordes gällande,
"att af de bästa taga det bästa, utan att vårdslösa
efterhärmningen af naturen".
Såsom de utmärktaste
eleverna ur Caracciernes skola framstodo Guido Reni
och Domenichino Zampieri, äfven hvarandras rivaler
i täflandet om konstens pris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0053.html
