Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vän, det gör mig ondt, men jag måste erkänna,
att detta var förhållandet, – och, som sagdt, att
öfvertaga ett så vårdslösadt hushåll, som detta,
härtill fordras mera mod, än jag kan beskrifva."
"Tänk på de gamla spartanerna", bad mamsell Brus och
såg utmanande på sin väninna.
"Du har rätt", sade fru Kalm, som icke kände
någon benägenhet att tvifla på, det ju de stackars
spartanerna också kunnat haft sina lidanden att
bekämpa. "Jag sökte också tåligt bära, hvad jag
åtagit mig ... Vänd för all del inte upp och ned
på gossen. Kanske det är så godt, att Christina tar
honom igen", tillade hon, då den lille icke ville
gifva sig till tåls, hvarken med mamsell Dorotheas
örhängen eller den lilla medaljong i hjertform,
som hon bar i en svart snodd kring halsen.
"Se der är den lilla Guds engeln", sade mamsell
Brus och for med en stormby af kyssar öfver honom,
hvarvid han skrek och vände två ullsockar i vädret,
hvilka flögo som qvarnvingar.
"Om jag visste, huru jag skulle få klippt och sydt
det hvita öfverdraget till förmaksmöblerna?"
"Jag skall hjelpa dig", sade mamsell Brus, som under
de sista månaderna, eller allt sedan herr Dunkert blef
enkling och fru Kalm kommit i hans hus, varit hennes
tjenstvilliga biträde i alla förefallande göromål,
delat hennes sympatier för hennes bror och antipatier
för fru Forsner, en ung enka, som nyligen flyttat
till Stockholm och som nu anförtrott förmynderskapet
öfver sina barn till herr Dunkert.
"Du vill hjelpa mig, Dorothea? nej, min sötaste!" sade
fru Kalm och syntes så undfallande, som om hon
icke för hela sitt lif vågade taga en handräckning
af henne.
Mamsell Brus såg helt bönfallande ut.
"Nej, nej, Dorothea, det går aldrig an!"
"För att få slut på striden, går jag genast efter en
sax ... tag blott fram tyget!"
"Ja, Dorothea, du gör alldeles med mig, som du vill
... jag är en svag stackare ... tycker du, jag
besvärar för mycket, så skyll’ dig sjelf."
Härpå började mamsell Brus rifva i shirting, så att
amman nervöst bet ihop sina tänder och gick sin väg.
"Jag arbetar som en slafvinna från morgon till qväll
... Det minsta, jag kan säga, är, att salig Carolina
inte hade reda på sina nycklar", och fru Kalm skakade
på en stor nyckelknippa, som hon bar på en krok,
hängande vid sitt skärp, – ett åtgörande, som hon
räknade sig sjelf till stor förtjenst och sin döda
svägerska till evinnerlig skam.
"I hvad fall tror du, att din svägerska inte gjorde
herr Dunkert lycklig?" Denna fråga hade hela dagen
och många dagar förut sväfvat på mamsell Dorotheas
läppar, och hon lutade sig intresserad fram.
"I mer än ett, min söta! Jag var aldrig stämd för
hans giftermål med henne."
"Och han kunde likväl göra det!" Mamsell Brus höjde
ögon och sax mot himlen i ett högsta stadium af
förvåning.
"Men jag tror, han fick ångra sig?"
"Jo, jo, men!"
"Bittert ångra", upprepade fru Kalm med eftertryck.
"Har han talat härom med dig?"
"Talat? Min bror talar inte mycket."
"Ack nej, han är en allvarlig man."
"Men jag vet, hvad jag vet."
"Det gör du verkligen, Bertha!"
"Och sedan sitt äktenskap tror jag inte, att han haft
en enda glädjedag. När en karl så der ursinnigt
älskar ett fruntimmer, blir det aldrig någon
lycka."
"Han var då så förälskad?"
"Som en galning."
"Var han det också i sin första fru?"
"Åh, inte öfver höfvan, tror jag; men under
hennes tid var jag inte två gånger i deras hus. Jag var
gift häruppe, och Gottfrid bodde då ännu qvar i ....köping.
Han var enkling i hela fem års tid, innan han lärde
känna Carolina.
Det var på balen han först såg henne, och jag tror,
att det blott behöfdes en vals, för att sätta båda
i eld och låga."
"Nå, söta du?"
"Ja, det dröjde heller inte länge, innan han bad
henne blifva sin hustru och mor till Ferdinand,
sonen i första giftet, som då var en tio år. Strax
efter förlofningen spred sig emellertid ett rykte,
att Gottfrids affärer voro förtviflade och att
han blifvit dragen i olyckan af några handelshus,
som gjort cession. Carolinas föräldrar, som voro ett
stolt och högmodigt herrskap, ville tvinga dottern att
gifva ringen tillbaka; – hon skulle i tid och evighet
aldrig få gifta sig med en bankrutterad köpman. Det
lär hafva varit mer än ett allvarligt uppträde mellan
svärföräldrarne och Gottfrid.
"Jo, det finns strider i lifvet!"
"Jag förmodar, att min bror bevisade för dem, att
ryktet var ogrundadt, eller lofvat bevisa, att så var,
ty han reste hals öfver hufvud bort", fortfor fru
Kalm. "Detta var en svår tid för Carolina, det har
hon ofta sagt; ty ett rykte gick så den ena dagen och
motsades den andra, och Gottfrid skref inte ett ord om
sina affärer. På detta sätt dröjde det ett par månader
eller kanske ännu längre, innan han kom tillbaka;
han hade då bosatt sig i Stockholm. Ryktet om hans
bankrutt var emellertid fullkomligt ogrundadt."
"Ja, herr Dunkert är mycket rik!"
"Ja, han har gudskelof så han bergar sig", sade fru
Kalm och såg på förgyllningarne i rummet.
"Nå, så blef han då gift?" sade mamsell Brus, för att
åter få henne på det för sig så intressanta kapitlet.
"Han var i en verklig feber, innan han blef det. Alla
sjukdomar, som inte bli döden, hafva en öfvergång,
och han fick aldrig recidiv – febern var öfver med
prestens välsignelse och, jag fruktar, kärleken
med. Nå ja, utom ett vackert ansigte, fast det var
grufligt blekt, hade Carolina ingenting särdeles
tilldragande."
"Jag såg henne aldrig."
"Hon är alldeles lik porträttet, som hänger i
Gottfrids rum. Hvar i all verlden är vaxet igen?"
"Och hon försummade sitt hus?" framkastade mamsell
Brus, för att återfå sin väninna på rätta stråten.
"Jo, det må du tro!" Kalaser dag ut och dag in,
och regementet i pigornas hand. Hon låtsade ofta
för mig, att det var Gottfrid, som tyckte om ett så
der bullersamt lif; men då skulle han väl en enda
gång varit lifvad deraf och inte gått omkring som en
likbjudare. Gud förlåte mig! det var nog hon, som hade
smak för de der nöjena, fast hon skyllde på honom;
och hur det var med kärleken, så var han väl för svag
att kunna neka henne något. Carolina ville väl många
gånger låta mig förstå, att det gjorde henne ondt,
att hon var så mycket ute och borta från hemmet,
att hon inte hade stor tid att se om sitt hus och
sina barn, som vår Herre tog bort, ett efter annat,
utom de två sista. Men till råga på allt, så hade
Carolina det förskräckligaste lynne. Jag vet, att hon
i timmar kunde sitta inne hos min bror, och när hon
kom ut, var hon alldeles förgråten. Jag förmodar,
han då nekat henne något diamantsmycke eller någon
annan dårskap, och hon var väl inte nöjd, fast han
klädde henne som en prinsessa. Nå, Gottfrids lynne
blef också småningom egnare för hvart år; han tålde
knappast någon i sin närhet, sjelfva Carolina inte
undantagen. Det gick till och med så långt, att,
då Gottfrid blef sjuk i gastrisk nervfeber, du vet,
just vid den tiden, lille Carl blef född, han förbjöd,
att någon fick sitta inne hos honom, inte ens om han
skulle yra. Men Carolina – det berömmet måste jag
gifva henne, att hon alltid var rädd om Gottfrid,
så snart det felades honom något – hade inte någon
ro i sin själ, utan gick in till honom, så fort hon
kunde röra på sig. Den ansträngningen kostade henne
också lifvet. Hon blef förd ifrån hans säng och hade
inte ett ögonblicks sans ifrån den stunden. Hon yrade
förfärligt, och Gud vet, hvarom hon fantiserade,
ty hon ropade oupphörligen:
"Det var, som jag anat!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
