Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Skogsdufvan.
- Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skogsdufvan.
Bland de hos oss förekommande vildt lefvande dufvor
är skogsdufvan (Columba oenas) den allmännaste. Hon
utmärker sig genom ganska täcka färgnyanser. Hufvudet,
halsen, öfvervingen, underryggen och gumpen äro
vallmoblå; vingpennorna och ändarne af stjertpennorna
hafva skifferblå färg; öfver vingarna drager sig ett
ofullkomligt mörkt band. Ögat är djupbrunt, näbben
blekgul, vid roten mörkt köttröd, foten matt mörkröd.
Liksom den så kallade ringdufvan finnes skogsdufvan
hos oss i stort antal; men om sommaren vistas de
merendels i olika trakter. I allmänhet bebor
ringdufvan mer de nordliga, skogsdufvan mer de
sydligare trakterna af halfön. I det södra och
mellersta Sverige är hon på vissa ställen ganska
talrik; men i norr torde hon näppeligen anträffas
högre upp än till 60:de eller 61:sta breddgraden. Som
flyttfågel anländer hon till oss i slutet af Mars och
början af April, samt qvarstannar till i Oktober. Hon
tyckes föredraga glesa ekskogar med stora, till en
del torra träd, i hvilkas ihåliga stammar hon kläcker
och på hvilkas grenar hon helst hvilar. Skogsdufvan
är mindre snabb och vild än ringdufvan, men mera
otvungen i sina rörelser, går med större färdighet
och bär kroppen vanligen något mer upprätt, flyger
ledigt, i början med klatschande ljud, sedan med
högt och gällt pipande och vid nedsänkningen, som
sker jemt sväfvande, utan något ljud. Hennes stämma,
d. v. s. hennes kuttrande, ljuder helt enkelt som "Hu,
hu, hu". Härvid uppblåser hon sin hals och håller
honom i rörelse, men sitter för öfrigt stilla på
samma gren. Från April till September hör man ofta
enskilta skogsdufvor kuttra; dock svarar stundom
en hane den andre, och der, hvarest många höga träd
finnas på ringa afstånd från hvarandra, täfla flera
dufvor sins emellan.
Skogsdufvan röjer en stor kärlek för den af henne
valda vistelseorten, vid hvilken hon visserligen
är bunden för de der befintliga ihåliga trädens
skull. Uppskrämmes hon, så sänker hon sig ned ej
långt från sin förra plats och återvänder till denna,
så snart hon icke mer fruktar någon fara.
Näringen består af hvarjehanda slags frön. Omkring
klockan åtta om morgnarne och fyra om aftnarne flyger
hon ut för att proviantera; vid middagstiden och om
aftonen söker hon vatten. Skogsdufvoparet är en bild
af trogen äktenskaplig kärlek. Hanen är innerligt
fästad vid sin maka, är vanligen i hennes närhet,
underhåller henne med kuttrande, under det hon rufvar,
och beledsagar henne, då hon jagas från äggen. Genast
efter ankomsten om våren väljer sig paret ett passande
nästehål, och redan i April lägger honan den första
kullen; i Juni lägger hon den andra.
Skogsdufvorna äro icke blott ömma makar, utan äfven
trogna föräldrar. De röja en hög grad af tillgifvenhet
för sin afkomma. De sitta icke blott ganska fast på
äggen, så fast, att man stundom kan gripa den rufvande
dufvan, utan de uppsöka, äfven med fara för lifvet,
åter sitt näste; ja, man kan till och med skjuta
efter dufvan, utan att hon lemnar sina ägg.
Skogsdufvan jagas för det fina och möra köttets
skull. Utom menniskan har hon också åtskilliga andra
fiender att frukta, hvaribland må nämnas höken,
ugglan, trädmården och hermelinen, hvilka angripa
henne och afkomman, då det är dem möjligt att intränga
i nästet.
Fångade skogsdufvor blifva snart tama och kunna
flera år hållas i bur. Att sörja för deras underhåll
är en lätt sak, då de förtära så väl säd som andra
frön. Skogsdufvan blandar sig stundom frivilligt
bland klippdufvorna, och det förekommer till och med,
att hon parar sig med dessa.
Skogsdufvan.
Ett fosterländskt Bildergalleri.
XI.
Thomas Thorild.
(En bit svensk litteraturhistoria.)
Det var var på andens, på litteraturens område ett
rörligt lif under Gustaf III:s dagar. Det var för
vännerna af svenska snillelekar en tid med sol i,
till hvilken man också gerna i tanken återvänder.
De andliga krafter, som här voro i verksamhet,
söndra sig för granskaren i fyra grupper,
hvardera framträdande i sin egendomlighet.
Här möta vi först Creutz, Gyllenborg och Oxenstjerna,
hvilkas dikter äro uttryck för en aristokratisk
finbildning, idylliska eller episka, någon
gång sväfvande med en litet sipp tournure in
på epigrammets fält, hvilket dock ännu är mildt
till sin natur och nöjer sig med en fyndig point
i älskogsmanér till Dafne eller Chloë. Denna
grupp tillhörde väl egentligen frihetstiden,
hvars litterära blomkrona den var; men den
var dock konung Gustaf III och de genom hans
revolution skapade nya förhållandena tillgifven.
En andra grupp af unga män, lifliga,
qvicka och af Voltairiansk sinnesart, utgjordes
af Kellgren, Leopold, Schröderheim. Med sin
afgud Voltaire ropade de: "Alla sätt äro bra –
utom det tråkiga", och drefvo denna sats till den
ytterlighet, att de gjorde sig i början halft till
pulicums clowns, för
att roa. Deras styrka var skämtet, satiren och
en frivol sinlighet, som då ogement roade en
förnäm verld, hvilken för sminkets skull glömt
att rodna och enligt en ordlek höljt la pudeur
med la poudre. Gruppen hade i Kellgrens tidning
"Stockholms-Posten" ett organ, hvilket för visso
representerade en helt annan journalistisk verksamhet,
än den, som utmärker vår tid.
Men se derborta, hvilka fängslande gestalter! Deras
sånger gå ej inom hvarken den ena eller den andra
skolans marginaler. De äro foster af ögonblickets
inspiration och bära dennas prägel, tecknad med
snillets hand. Du känner väl igen dem, ty du har
lärt att älska dem, företrädesvis de tvenne: Bellman,
Lidner – den sednare ett sprakande fyrverkeri, som,
under det att det utkastar diktens mångskimrande
ljusglimtar, förbränner sig sjelft; den förre,
"skaparen af en ny, en förut ej anad poetisk verld
af outsläckligt löje och otröstlig sorg", der det
bacchanaliska ruset genom diktarens hand uppgår i
en humor af outsäglig skönhet och allvar. – Vidare
i kretsen: Wallenberg, Hallman, Kexél.
Men midt emot den andra gruppen reser sig en titanisk
gestalt med en väldig Thorsklubba i sin hand. Hans
blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0072.html
