Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drömmarnes land. Sagor af Richard Gustafsson. II. Svalorna. - Moderskärleken. Claës Joh. Ljungström.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de rödaste rosor grå och de skönaste frukter blifva vämjeliga.
Nu har hemlängtan rört vid ditt hjerta, och om du icke får
vända åter till granskogen, så skall du dö."

"Ack ja, jag vill hem!" ropade Sven och omfamnade Dröm-Jan
häftigt. "Hej och fallej! Så låt det gå." Och de höjde sig
båda på sina vingar, med blicken mot norden. Tio gånger
fortare än svalorna flögo de, men fastän Sven
knappt kunde draga andan, så tyckte han, att
det gick för sakta.

"Du vill fram fortare?" frågade Dröm-Jan.

Sven nickade, ty tala kunde han icke för fartens skull.

"Då kan du just vakna nu, din sjusofvare!"
skrek Dröm-Jan och klippte vingarne
af Sven, så att han föll med en förfärlig
hastighet mot jorden.

"Nu är det förbi med mig", tänkte Sven, och
hjertat bultade, så att han trodde bröstet
skulle sprängas. Och i det samma vaknade
han och blef så innerligen glad, ty han
låg i sin säng. Utanför fönstret stod den
välbekanta syrenbusken, och mellan löfven såg
Sven dufslaget och de hvita fåglarne, som voro
hans glädje. Sven steg upp och gick till
fönstret. Han såg, hur solen höjde sig öfver
granskogen och speglade sig i daggen, som
ännu låg qvar i trädgårdens blommor. Han
hörde hästarne stampa i stallet, och ljudet af
en koskälla nere vid vägen talade om, att
kreaturen drefvos ut på bete. Aldrig hade
Sven tyckt, att skogen, trädgården och ängarne
varit så vackra som nu, och han drog ett
djupt andedrag och sade: "Gud ske lof, att
jag är hemma!"

Moderskärleken.

Djupa grundton, du, som igenomströmmar
Hvarje väsen, hvaruti lifvets gnista
Blifvit tänd af Honom, som ensam lifvar
                Tingen, Han skapat;

Du, som evigt höres i harmonien
Af serafers harpor i himlars rymder,
Du, som hörs af lyssnande känslans öra
                Dallra i blomman;

Kärlek, du, som utgör all salighetens
Evigt, evigt klingande, ljufva stämma,
Hvar på jorden lifligast, starkast, klarast
                Blir du förnummen? –

Är det väl, der hänryckt en yngling sluter
I sin famn den flicka, han svär att älska,
Under det han på hennes läppar trycker
                Glödande kyssar?

Är det väl, der lifvet för fosterlandet
Och för älskad drott och för hem och maka
Gladt och modigt, midt uti stridens tummel,
                Offras af krigarn?

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1870/0084.html

		Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 80 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|