Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Rjukandforsen. (Ett vandringsminne af Esther.) - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans friska kind, molnhöljt hans öppna panna samt
förstummat hans glada, vänliga röst; och en klagan
hade ändå aldrig gått öfver hans läppar, han hade
icke ens gifvit mig en förebrående blick.

"Och nu, då jag velat fullborda stölden af hans lycka;
nu, då han kanske såg, huru jag tryckte hans barndoms
käraste till mitt hjerta; då han kanske hörde, huru
jag tiggde kärlek af hans ungdoms brud: nu hade han
spillt sitt unga, sitt ädla lif för mig! Min ånger
var så mycket bittrare, som den var för sen. Hvartill
båtade nu de löften, jag gjorde att icke mer använda
de vapen, som samhällsställning och uppfostran gåfvo
mig framför Ola, och med hvilka jag med honom velat
täfla om Gertruds kärlek? Hvartill tjenade nu min
fasta föresats, att göra alla tänkbara uppoffringar
för Olas framtida lycka? Han hade ju ingen framtid
mer, stackars gosse, hans liflösa kropp låg ju ännu
alltjemt lika orörlig utsträckt framför mig.

"Men Gud ville icke belasta mig med en så tung
samvetsskuld; han ville i sin nåd gifva mig tillfälle
att till någon del godtgöra, hvad jag i mitt lättsinne
hade brutit. Ola uppslog ännu sina ögon mot dagens
ljus, hans lif var ännu sparadt för lyckligare dagar.

"Den till döden dömde kan knappast med girigare öron
höra benådningsdomen, än jag lyssnade till den första
ur Olas bröst framträngande suckan. Och Gertrud, som
förut betraktat honom under tårlösa qval, utbrast nu
i den häftigaste gråt.

"’Gertrud’, hviskade Ola, ’hvarför gråter du så? Den
du har kär, lefver ju? Ser du inte, Gertrud, ser
du inte, att han står der bredvid dig? Hu, hvad det
brusade der nere! Strömmen hade redan fattat honom;
jag var så rädd, att du skulle förlora honom, då hade
ditt hjerta säkert brustit af sorg.’

"’O nej, tala icke så, Ola, gör mig icke ledsen. Nu
är jag så glad, fast jag gråter. Nyss ville mitt hjerta brista,
men det var för din skull, Ola. Ser du, jag trodde, du var
död, och då ville inte heller jag lefva.’

"’Skulle du vilja dö med mig? Åh nej, Gertrud, du hade
allt velat lefva, fast det gjorde dig ondt om
barndomsvännen, och du kände, att du ändå höll af
honom litet, när du trodde dig hafva mistat honom.’

"’Goda Ola, jag har alltid hållit af dig, fastän jag
lekte med en grann såpbubbla, tills dess skimmer höll
på att förblända mig. Men nu har bubblan brustit, och
nu står du åter för min syn som den gode, redlige,
trofaste Ola, den ende jag i lif och död skall
hålla kär.’

"’Nu är jag så lycklig, nu ville jag dö’, hviskade
Ola matt, i det han åter tillslöt sina ögon. Men det
var icke i dödens känslolösa sömn, utan blott för att
bibehålla den sköna drömmen. Och liksom den blinde
känner sig omsväfvas af vårens ljumma fläktar, så
kände sig Ola smekas af strålarne från Gertruds öga;
och när deras blickar snart åter möttes, då fanns
ingen skymt af tvifvel mer i dem, då lyste de af ren,
ömsesidig sällhet.

"Och jag såg icke mera någon skugga af sorg på de
goda unga menniskornas ansigten, förrän den dag
jag, öfverhopad med välsignelser för det lilla
bidrag, jag lemnat till deras bosättning, återtog
min vandringsstaf, för att lemna deras aflägsna
bygder. När jag i afskedets stund tryckte den redlige
Olas hand, märkte jag en konvulsivisk ryckning
kring hans mungipor; tårar dallrade i Gertruds
ögonfransar, och Kersti påtrugade mig snyftande sin
lilla fullplockade bärkorg, hvaruti jag sedan troget
förvarat Gertruds räddade blommor. Vännerna vinkade
ännu ett sista sorgset farväl, då jag i skogsbrynet
vände mig om, för att ännu en gång kasta en lång,
saknadsfull blick på hyddan vid Rjukandforsen."

Ett nattstycke.

(Ram kring fyra taflor.)

Prisnovell af Sylvia.

II.

Minny.

5.

Minny satt, fördjupad i sin bok, i Julius’
rum. Qvällskuggorna föllo allt längre och tätare; men
den ifriga läsarinnan blef allt ifrigare, i samma mån
som ljuset aftog: hon befarade i hvarje ögonblick ett
kallelserop från fru Forsner, att det skulle finnas
någon ny modjournal att rådgöra om, eller att hon
skulle vara hågad för ett sväfvande skymningsprat vid
brasan. Men något rop störde henne icke den qvällen,
och hon lade först bort boken, då den ena stjernan
steg fram efter den andra på natthimlen. Minny lutade
då hufvudet mot fönsterrutan och såg utåt den långa
gaslysta gatan, der folkhvimlet och de rullande
vagnarne i ett evigt enahanda korsade hvarandra. Det
låg något drömgifvande i gatubullret, som, likt bruset
hos en fors, steg och sjönk. Hon lät tankarne flyga
vida omkring, än stanna vid någon skimrande fest, med
bullrande musik och doftande blommor, än vid det tysta
lifvet hos fosterföräldrarne med helgdagskammaren
och de brokiga porslinsfigurerna och taflan från
fönstret, då de lätta skeppen lyfte sina segel, än på
hvardagslifvet hos fru Forsner, som hade två sidor,
en enskilt och en offentlig, – den offentliga full af
älskvärda leenden, exemplarisk flit och uppoffrande
moderskärlek, – den enskilta en grälaktig småaktighet,
en vårdslös abandon och köld för hela sin omgifning.

Hon började jemföra fru Forsner med sin fostermoder
– huru olika! Tina Simers kunde låta se sig hvilken
timma på dagen som helst och i hvad göromål som helst;
det felades henne aldrig ett rent förkläde och ett
gladt leende. Och ändock var hon aldrig utan husliga
göromål; man kunde gerna att hon framlefde sina dagar
från tvättbaljan till
baktråget, från tråget till skurtrasan, från trasan
till strykjernet och från jernet till stoppnålen, och
likväl hann hon sällskapa med sin man och passa upp
och vårda sin sjukliga svägerska, samt hade ändock
alltid till öfvers ett gladt ord och ett godt råd
för grannarne.

Minny började tänka på, huru mycket som var sant eller
falskt i denna verlden, och det kom en längtan öfver
henne efter det enkla hem, der hon var fostrad och
uppfödd. För första gången smög sig en tanke öfver
henne, hurudant hennes eget öde skulle blifva:
det dunkla och förgångna trädde i bakgrunden;
de hjeltar, hon dyrkade, ströko på foten, och hon
började fundera på framtiden och det lif, hon förde;
men hur hon än måtte vända det, så förmådde hon icke
locka den ringaste romantik derur, att gå från den
ena bjudningen på den andra, att samtala om toaletten
eller någonting lika vigtigt, att gå i butikerna,
för att se på grannlåt och bjeffs; – att lefva fram
sitt lif utan någon bestämmelse, likt ett fladdrande
sken eller en nyckfull vind, det var hennes lott.

Då steg en svag skugga af ett vänligt, men sorgset
ansigte till henne – den skuggan var henne välbekant,
den bar på en sorg, som ryckt henne bort med sig i
sin hvirfvel, bort från allt, hvad hon möjligtvis
ännu hade kärt i verlden, och Minny kom ihåg de
första orden, hon hört om sin mor, då hon som helt
liten frågat, hvaraf hon dött. "Bättre för dig,
stackars barn, att inte veta det; bäst för dig,
om du aldrig får veta det!" De orden hade hon burit
på, tills mindre ömma läppar fällt än hårdare ord,
hvilka hon laggt tillsammans, tills hon visste,
att hon kunnat tacka sin Gud, om den

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/famijour/1870/0097.html

		Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 93 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|