Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. II. Minny. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solskensdagarne", sade Gunstorp. Han hade upplefvat
åtminstone tillstymmelsen till en olycklig
kärlek. Minny såg intresserad på honom.
"Se här sitten j som två kuttrande dufvor", sade
fru Forsner och kom och tog plats bredvid dem. "Jag
har just talat om dig, Minny, med herr Dunkert;
han kan inte nog förvåna sig öfver din och Julius’
olikhet. A propos de der rika köpmännen, en sådan
stolthet, sannerligen jag rätt kan fatta den!"
"Då måste den vara mycket tillkrånglad!"
"Elake! Det var för resten inte mot mig, han visade
sitt högmod", sade fru Fersner och skakade skälmskt
på hufvudet, "utan jag uttrycker min förvåning å
en annans vägnar, som just gjorde mig uppmärksam
derpå. Julius, kom hit och bevittna mina ord!"
"Mig förvånar inte herr Dunkert mera", sade Julius
skrattande.
"Men att så der vända herr Simers ryggen!"
"Jag slår vad", sade den unge mannen gladt, "att han
så hastigt klagade öfver illamående, blott för att
slippa supera med en af sina kontorister!"
"Jag tror på Dunkerts illamående som ett godt barn",
sade herr Gunstorp; "jag har i två års tid varit
lärare för hans son, Ferdinand, och jag känner
Dunkert för väl, att tro på ett så dumt högmod."
"Emellertid är han borta nu", sade fru Forsner och
drog med en nervös retlighet i lampskärmen, men
tillade strax helt muntert: "Lyckligtvis hafva inte
alla mina gäster blifvit illamående. Hvad sägs om
ett litet parti preferens, herr Gunstorp?" Och den
älskvärda värdinnan lade för det öfriga af qvällen
beslag på honom.
*
6.
Häradshöfding Gunstorp sökte efter denna afton
allt ifrigare upp Minny, än i fru Forsners hem,
än ute i societetslifvet. Han talade till henne
om sitt förgångna lif, sina ungdomsdrömmar och
det närvarandes tomhet, och hon hörde på honom och
syntes så intresserad, som vore hans tal uppslaget
på en ny bok. Fru Forsner trädde nu mera sällan
störande emellan; kanske fann hon ett visst behag i
att, när hon såg, att hon inte sjelf kunde vara den
handlande älskarinnan, hon åtminstone kunde vara den
skyddsgudinna, under hvilkens hägn gryende sympatier
uppspirade och fingo sitt fäste, och hon föresatte
sig, att Minny och herr Gunstorp skulle hafva henne
att tacka för sin lycka. Det var denna tankeföljd,
herr Gunstorp hade att tacka för små trefliga
bjudningar vid skymningsbrasan med åtföljande stekta
äpplen och spökhistorier.
En sådan qväll satt Minny med det flammande eldskenet
öfver sin ljusklädda gestalt och det bleka ansigtet
stödt mot handen.
Fru Forsner svärmade för spökscener, och målade just
en sådan med en troendes hela lif för sina åhörare.
"Jag slår vad, att Minny inte hört ett ord", sade
fru Forsner, plötsligen skrattande.
"Jo, det var vid kyrkdörren ..."
"Det var inne i kyrkan och ute igen; historien är nu
slut, min söta! Nej, dina tankar göra långa ströftåg,
och hade jag inte häradshöfding Gunstorp, så kunde
jag så godt sätta mig och berätta för brasan der. Gå
och lägg upp litet sylt till oss, Minny, det skall
väcka dig, eller nej, vänta, slumra ännu en stund;
jag får gå sjelf, när jag rätt tänker efter", och
fru Forsner försvann ur rummet.
"Jag satt just och tänkte på en qväll för många,
många år sedan", sade Minny; "jag var liten, kanske
på sin höjd fyra år ... det var just framför en sådan
här flammande brasa, och eldskenet har likasom lockat
fram hågkomsten om den. Jag satt på en pall och stödde
mig mot någons knän; jag var halfsofvande, men kände
en mjuk hand stryka tillbaka mitt hår. Då väcktes
jag plötsligen af ett skrik. Julius och jag stodo
midt på golfvet och någon låg utsträckt framför mig
på mattan. Det var bestämdt den qvällen, då det kom
underrättelse om min fars död."
Minny talade långsamt, liksom påminde hon sig
småningom en och en sak i sender. Hennes ena hand
hvilade på stolskarmen och Gunstorp hade fattat den
med en sakta tryckning.
"Sedan hörde jag min moder tala mellan snyftningar,
och hon sade, i det hon tog mig om hufvudet: ’Din
fars oskuld skall komma i dagen!’"
"Jag har ofta tänkt att tala med herr Gunstorp om
mina föräldrar", återtog hon efter en stunds tystnad
och ett tankspridt stirrande i elden. "Jag vet,
att de voro lyckligt gifta, att de icke lefde öfver
sina tillgångar, att de icke hade några bekymmer
om dagligt bröd. Likväl begick min fader ett
sjelfmord i något förtvifladt ögonblick ... det
var en balans ... omkring tiotusen riksdaler,
tror jag, som felades i några åt honom anförtrodda
medel." Hon teg ett ögonblick; derpå återtog hon:
"Då Adam Simers följde Julius hit, frågade jag honom
om de närmaste omständigheterna vid ... vid min
faders död. En morgon – han hade inte länge varit i
Göteborg, högst en dag eller så – låg han badande i
sitt blod, när uppassaren kom in. Ett bref, börjadt
till min moder föregående afton, der han gladt
omtalar sin resa och sitt hopp att snart återse
henne, var lemnadt på ett bord; dertill hade han
lagt några osammanhängande rader, tydligt talande om
sinnesförvirring – en förvirring, under hvilken han
afhändt sig lifvet. Till hvad bruk han användt den
bristande penningesumman, har aldrig blifvit klart
för oss och skall väl aldrig blifva det."
Minny tystnade och lutade sig ännu närmare mot elden.
"Jag skall en gång tala med Adam Simers", sade
Gunstorp; "kanske det kan finnas någon ledtråd,
som kan upplysa, hvartill han användt penningarne."
"Ja, Gud gifve! Jag vet inte, – det är kanhända mycket
dåraktigt – men jag tror, likasom min moder och Adam
Simers, att om man kunde få reda härpå, så skulle
min fader måhända inte vara fullt så brottslig,
som man trott. Jag har ofta tänkt, att om man hade
följt alla min faders företag steg efter steg, alla
hans handlingar, huru obetydliga de än måtte vara,
så skulle man kanske kunnat få något ljus. Men ingen
har naturligtvis så kunnat intressera sig derför,
och om man nu skulle söka göra det, så är det så
många år sedan den olyckliga tilldragelsen, att de
flesta spår efter honom äro alldeles igensopade."
"Minns mamsell Simers inte något enda yttrande från
sin mor, som kunde gifva den ringaste ledning."
"Allt hvad jag minns från den tiden, är, att jag ofta
hörde min mor gråta, tills hon en dag låg blek och
orörlig och man klädde henne i hvitt och vi fingo
kyssa hennes kalla händer och man bar bort henne och
sade oss, att vi voro föräldralösa. Och Julius gret
och drog mig intill sig, och vi satte oss båda i en
vrå att leka med några granrisqvistar, som lågo på
golfvet. I det samma lyfte en stor främmande man upp
oss, kallade oss kusiner och tryckte oss i sin famn,
och strax derefter sutto vi i en skakande trilla
bredvid samma person, som nyss kallat oss kusiner, men
nu endast kallade oss: ’små bleka stackare’. Så bar
det af för oss en hel dag, och när vi ändtligen för
sista gången på den dagen lyftades ur vagnen, stodo
vi i Adam Simers hem och här kallade han oss sina
’barn’, och det namnet hafva vi sedan fått behålla."
Minny satt med nedslagna ögon under det hon talade;
då och då darrade hennes läppar, likasom när ett barn
håller sig från att gråta.
Herr Gunstorp såg fortfarande på henne, och nu, när
hon slutat tala, smektes hans öra ännu af den känsla,
som röjdes i hennes ord.
"Ja, vi stackars öfvergifna", och Minny slog upp de
långa ögonfransarne, och den glödheta brasan speglade
sig i några klara kristaller, som lågo darrande på
hennes ljusa klädning, "vi fingo nu huld och skydd. De
sista dagarne af sitt lif hade min mor skrifvit och
bedt Adam härom."
"Mamsell Simers fick således ett hem, för att kanske
en dag välja ett annat", sade herr Gunstorp. "Och om
nu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0099.html
