Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. XI. Thomas Thorild. (En bit svensk litteraturhistoria.) (Forts. från föreg. häfte, sid. 74.) Axel Krook.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvertygelse först göra mensklighetens olyckor
... dem tillsäger denna Domens bok, att skottet är
laddadt, att det hämnande svärdet är osynligen öfver
deras hufvud. – Efter denna citation, andra graden:
varning. Så domen: Feriendus! il
est à frapper! (Han skall förgöras.)
"– – Hittills hafva nationerna sins emellan mördat och
krigat (på sina styresmäns bud): beggederas lika dårar
och oskyldiga. Nu är tid, att mensklighetens krig
utbrister: icke mot sig sjelf och sitt egna sköte,
utan mot sina styrande (andliga och verldsliga)
skälmar. Detta är stort och decisift! Och tillika
ärligt och rättfärdigt: som förkunnadt af Jehovah.
"När första skräcken af denna osynliga makt är gifven:
då låter man de ’stormäktiga’ dårarne accordera af med
sina komedier af högfärd och vansinnigt öfvermod. Man
låter dem nedstiga till den rena menskligheten; till
det simpla majestät – af förstånd och ära. Vilja de
gå in derpå: väl! de vinna då sjelfva, med oss alla.
"Derefter – men småningom – brännas städerna:
dessa nästen för galenskapen och tyranniet, dessa
yppighetens och eländets skolor; der man efter
system förvandlar all jordens herlighet och
välsignelse till – en stenhop! Fria samhällen
af enskilda hushåll, – rörda dödliga, som ur det
yppiga eländets och förtryckets Babel gå ut i Naturen,
– upplifvas efter hand; enligt gyllene åldrens
(eller primitiva verldens) förebild, på öar, i
bergstrakter, hos vildar, på köpta öde-ställen,
och så vidare; under skygd af en allmän tolerans
och milda sekters frihet. Egentligen dock
– Ny Religion! inga pöbel-gudar! ingen
oändliggjord menniskodåre på Himmelens tron!
utan helt enkelt Gud (den Gud, som är);
alla väsendens Väsende, det all-lefvande och
all-lifvande; Gud, välgörande i den evigt
uppenbara Naturen; dyrkad i bilder af solen,
menniskokärleken, barmhertigheten – genom hans sanna
heliga: genier och hjeltar.
"Nya lagar – Naturens rätt! Nya seder, nytt
lefnadssätt – frihetens och glädjens! Gemensamma
arbets- och skörd-fester, hvar och en ständigt i
form af en Naturens högtid o. s. v. Med ett
ord: gyllne åldern – den rena menskligheten
– realiserad.
"Af allt detta vill jag, med offret af mitt lif,
gifva – lära och exempel! – –"
Utopier! utropar helt säkert läsaren och vi
med honom. Men för Thorild var brefvet med denna
verldsomskapande revolutionsplan, enligt hans egen
utsago, "det märkvärdigaste papper i Europa".
Då Thorild disputerade pro exercitio till sin
juridiskt filosofiska examen med en kritik öfver
Montesquieu, var Gustaf III i Upsala och bevistade,
jemte ett lysande auditorium, disputationen. Denna
var, genom Thorilds glänsande försvar mot sådana
opponenter som, bland andra, Schröderheim, öfverste
Hastfer, Leopold – och 12 andra –, ypperlig. "Kungen
var liksom utom sig. Erkebiskopen, crachanerad och
skrattande, satt på trappsteget af katedern." På
eftermiddagen fick Thorild besök af Armfelt,
general Mörner, öfverste-kammarjunkaren Wrede,
Essen, i kungens vagn, hvilka alla försäkrade honom
om Gustafs synnerliga belåtenhet. – Ett par månader
derefter (i Maj 1788) var Thorild i Stockholm, mött
med "ett oändligt cajolerande och förekommande af
herrarne" och bjuden af Schröderheim i hans loge
på teatern. Gustaf III, som gerna älskade att draga
snillena till sig, skulle helt visst emottagit med
gunst den eldige naturalisten; men han ville sökas,
ej söka. Det samma var förhållandet med Thorild,
som äfven ville sökas, ej söka. Derför stodo de båda
"genierna", Gustaf och Thorild, främmande midt emot
hvarandra, utan att kunna ömsesidigt närma sig. De
skulle båda gå hvardera sin väg.
Thorild tog i Upsala blott examen som juris utriusque
candidat och afreste i Augusti 1788 derifrån till
Stockholm, för att taga afsked af dervarande vänner,
och, efter några dagars uppehåll hos Tham på Dagsnäs,
vidare till Göteborg, hvarifrån han i September samma
år seglade till sitt förlofvade land, England.
Här upplöste sig dock, såsom så ofta sker här i
verlden, inbillningens tjusande hägringar snart i
missräkningarnes sorgsna
töcken. Till denna skiftning i omdömet behöfdes blott
en tid af halftannat år.
Ett visst dunkel hvilar öfver Thorilds förhållanden
i England, der han, oaktadt sitt armod, kunde låta
trycka sin bok: "Predikningarnes Predikan", hvilken
var riktad mot allt det presterskap, som äfven under
kristliga benämningar fortfar att vara hedniskt,
men särskilt lämpad mot de engelska presterna, – och
sin svedenborgianska skrift om den sanna religionen
(True Heavenly Religion restored). Genom dessa
båda arbeten kom han på god fot med qväkarne och
svedenborgianarne; men engelsmännen äro ett praktiskt
och klokt folk, hvilket ej kunde vara emottagligt för
Thorilds utopier. Han lyckades ej, såsom han önskade,
att, mera i England än i Sverige, samla omkring sig
ett förbund af fria män, redobogna att, om England
sjelft ej ville ingå på deras lagstiftning, draga
med honom ut öfver oceanen, för att på andra sidan
grundlägga en Thorildisk-Platonisk republik. Sjelfva
hans fragmentariska sång: "Cromwell", som dock "andas
poesien och kraften af all helvetets harm och all
himmelens hämd", kunde ej hänföra hans otacksamma
auditorium, fastän den franska revolutionens åskor
lågo i luften. Redan i Februari 1789, då han skref
ett outgifvet arbete: "The Royal Moon. or on Insanity
in Politics", var han misslynt med England, hvars
"skrytsamma storhet låg i att kunna stolt uttala
de betydelsefulla stafvelserna i Con-sti-tu-tion –
ett ord lika mystiskt som Abracadabra".
Ehuru han sålunda jemväl här möttes af den gäckelse,
verkligheten alltid uppställer som gränspåle för den
ande, hvilken vill i sig se verldarne afspeglade,
i stället för att foga sin skapande kraft efter
möjligheterna, skördade han dock en frukt af sitt
vistande i England, nämligen ett närmare studium af
Bibeln och af Svedenborg, hvilket framdeles skulle
blifva för honom af betydelse.
Det var naturligt, att Thorild under sådana
förhållanden återvände till fäderneslandet, dit han
äfven ankom vid slutet af våren 1790. Mycket hade
både i Europa i allmänhet och i Sverige förändrats,
sedan han afreste. Den franska revolutionen var
börjad, och Gustaf III:s finska krig stod i full
låga, men äfven denne konungs krig med sina inhemska
motståndare, hvilka undergräfde tronen i Sverige och
lade minor, hvilka skulle blodstänka den furstliga
dominon. Konungen befann sig i Finland, under det
hans hemmavarande snillen diktade krigiska kupletter
mot den östra grannen.
Thorild, som nu kunde skrifva: "Jag har lärt att
göra rätt åt svenskarne. Deras ringa tanke om sig
sjelfva är jemt upp så mycket lögn, som deras höga
tanke om andra folk. Svenskarne äro den enda nation
under solen, som föraktar sig sjelf. Och likväl, huru
ädel är vår historia, emot andra folks!" – Thorild
afvaktade ej utan otålighet Gustafs hemkomst, hos
hvilken han ville anhålla om en akademisk anställning
eller åtminstone om rättighet att få gifva privata
föreläsningar i filosofien; men konungen var då så
upptagen med både den ut- och inländska politikens
alla härfvor, att Thorilds anhållan, då den ändtligen
emottogs, blef bortglömd.
Under tiden hade Thorild riktat sin uppmärksamhet på
den inhemska litteraturen, der Kellgren och Leopold
ännu förde spiran och föreskrefvo smaken reglor,
ehuru de båda gjort stora eftergifter för en nyare
tids åsigter. Thorild, som ännu närde inom sin barm
hatet till Kellgren, beslöt att våga sig i en ny dust
med denne, hufvudsakligen för att skaffa rum åt en
bättre kritik, än den hittills gällande. Frukten af
detta beslut blef hans i häften utkommande bok: "En
Kritik öfver Kritiker. Med utkast till en Lagstiftning
i Snillets verld", hvaraf de två första häftena
utkommo under hösten 1791 och det tredje i början
af 1792. Denna bok innehåller Thorilds estetiska
åskådning. Att kunna i största korthet sammanfatta
denna är en svår uppgift, och vi nästan tveka inför
problemet, men anse oss likväl böra bjuda till, för
att äfven den stora allmänheten må uppfånga yttringen
af en i detta afseende verkligen stor ande.
Han lärde:
Man bör vädja till naturens eviga, allmänna lagar
af sanning och skönhet. Man skall ej utesluta någon
skönhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
