Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VI. Pehr Seeman och "Hafstrollet".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
engelska kusten. Här vände vi samt utkastade våra nät,
för att för syns skull hafva någon sysselsättning.
Flera stolta örlogsmän gingo förbi; men som vår
gamla skuta endast uppväckte deras förakt, fingo vi
vara oantastade. Mot solnedgången mulnade himmelen
till och tillkännagaf för det erfarna sjömansögat,
att brisen säkert skulle öka sig på natten. Flera
fiskarebåtar och jakter visade sig akter om oss, och
vi firade nu i pik- och klyfvertfall, för att låta
dem hinna fatt oss. Den ene af dessa jakter befanns,
på närmare håll, vara en liten engelsk kustjakt,
som höll rätt ned på oss. Då den närmat sig inom
anropningsafstånd, prejade den och begärde att få
köpa fisk. Lyckligtvis hade vi, medan vi väntade,
erhållit något af det begärda, och under det gamle
Martial, härmande holländska och rådbråkande engelska,
prutade och sålde, gick jag ombord på lustjakten samt
presenterade mig for jaktens ägare, m:r Aldelbert,
såsom svensk, vid namn Nordenborg, och talade om, att
jag, efter en resa kring kontinenten, ämnade mig öfver
till England, för att bese mig och bland annat köpa
en lustjakt, emedan jag var mycket road åt sjön m. m.
M:r Aldelbert betraktade mig mycket flegmatiskt en
stund, hvarefter han helt oväntadt tilltalade mig på
bruten svenska med följande ord:
"Jag varit in Sweden; mycket vackert land in sommar
time; varit in Gothenburg and Trollhättan."
Ehuru jag blef mindre angenämt öfverraskad, låtsade
jag dock vara förtjust öfver att höra mitt modersmål
och började genast tala svenska, Min värd öfvergick
dock snart till engelska språket, lofvade mig
att medfölja, och då jag, liksom af en händelse,
tappade min plånbok, full med engelska banknoter,
hvilka Vefour skaffat mig, tycktes alla misstankar
om min personlighet försvinna.
Artigt min värd bjöd mig dela salongen;
Snart på dess däck åts en präktig supé.
Sirlig och nätt var hans jakt under gången,
Sväfvande framåt liksom en fe.
Dansande öfver de solstänkta vågor,
Ilar hon hemåt med "segel i kant".
Solen, som nedgår i gyllene lågor,
Purpurströr masten, segel och vant.
M:r Aldelbert berättade mig, att det nu troligen
var sista gången, som han begagnade sin lustjakt,
"Hafstrollet", ty han hade låtit bygga sig en ny,
som var större; men att "han var säker på att förlora
på bytet, åtminstone hvad hastighet beträffade,
emedan intet fartyg fanns, hvarken af yachtklubbens
eller marinens, som i snabbhet kunde jemföras med
"Hafstrollet". Hon var dock nu för liten, – rymde ej
mer än två personer i salongen, och – slutade han –
"ombyte förnöjer".
"Jag skulle hafva lust att köpa er jakt, om ni först
och främst vill sälja den och jag finge profsegla
den några gånger samt blifva nöjd med den", sade jag
temmeligen likgiltigt. "Hvarför inte? Ni kan få låna
både jakt och besättning ett par dagar, så kan ni
pröfva den", svarade m:r Aldelbert vänligt, hvarefter
samtalet vände sig kring segling i allmänhet, tills
vi önskade hvarandra god natt.
Tidigt på morgonen sköto vi för en frisk bris in
i Portsmouths hamn. Sedan jag erhållit min värds
adress, tog jag in på det förnämsta hotellet och
började att öfva mig uti att spela förnäm. Då jag
sett åtskilliga gentlemän af olika rang och sätt,
härmade jag temmeligen snart deras later och vinlade
mig i synnerhet att kunna, om behofvet så kräfde,
apa efter deras fel, väl vetande, att man oftast
dermed dårar mängden. Då ett par dagar gått förbi,
besökte jag mr Aldelbert och blef af honom inviterad
att intaga middag på en liten villa, han ägde på ön
Wight. Då jag hade ett par dagar på mig, fortsatte
jag min edukation och
Snart en "dandy" väl "blaserad"
Och med fallenhet för "spleen",
Blef jag lätt helt "ogenerad"
Och för "sports" ej minsta sen.
Nu bland "gräddan" "presenterad"
Af min värd vid "déjeunern",
Slår jag vad, blir "observerad"
Håller – tio emot en.
Att jag tappade mina tio pund med förtjusning till
en ung sjöofficer, var helt naturligt.
På eftermiddagen lät jag presentera mig för en
emigrant, baronessan de Lacombe, och var snart med
den gamla damen sysselsatt att på franska språket
öfverhölja f. d. franska republiken och "odjuret"
Bonaparte med alla möjliga beskyllningar. Bäst vi
samtalade, yttrade baronessan: "Vet ni, min bäste,
att här om dagen blef jag verkligen altererad, då
jag fick höra, att en aflägsen slägting, markis
de Pontchateau, blifvit tillfångatagen af mina
vänner, engelsmännen. På mina enträgna böner har
kommendanten för fängelset, major Marshall, lemnat
mig ett inträdeskort, hvarigenom jag kan få träffa
min slägting i morgon förmiddag."
Ömsom rodnande och bleknande, afhörde jag den gamla
damens meddelande, och nästan ur stånd att fortsätta
samtalet, gick jag ut på en veranda. Framtagande
en bit papper, skref jag i hast följande biljett,
hvilken jag i värdens rum lyckades försegla med en
oblat: "M:r! Gör er färdig att fly; – förvåna er ej
öfver något, och känn icke igen er tillgifne tjenare
Pehr Seeman".
Nu vände jag åter till baronessan, och snart var hon
inne i skildringen af den gamla goda tiden, då jag vid
ett tillfälle, när vi voro allena, hastigt hviskade
till henne: "Markis de Pontchateaus lif är i fara;
vill ni rädda honom från en vanärande död genom att
lemna honom detta papper?" I det samma stoppade jag
biljetten i hennes hand.
Den gamla damen ämnade troligtvis ställa till en
scen af öfverraskning m. m., då vår värd i det
samma nalkades; men då stoppade min följeslagerska
helt lugnt papperet i sin ficka och sade med en
artig böjning på hufvudet, i det hon fattade m:r
Aldelberts arm: "Jag hoppas, ni gör mig ett besök
med det snaraste, min herre, så kunna vi fortsätta
vårt anatema öfver "odjuret" Bonaparte".
Vid hemkomsten klädde jag om mig och lät ro mig öfver
till Gosport. Här fann jag snart, hvad jag ville
hafva, ty på en af krogarne, som jag besökte, hörde
jag mitt modersmål och var inom ett par ögonblick
inbjuden af några svenska matroser att sällskapa
med dem och hade snart gjort mitt val.
Tvenne ljushåriga blåögda gotländingar, som sågo
ordentliga ut, gaf jag ett tecken och lät dem
förstå, att jag ville tala med dem. Efter en kort
stund följde de mig ut på gatan och ned till båten,
der jag frågade dem, om de ville förtjena penningar.
"Hvarför inte, om det kan ske på hederligt vis",
svarade den ene af dem.
"Följ mig då, men tala icke ett ord i båten. Vi gå
öfver till Portsmouth; der skolen j få höra, hvad
jag vill er. Framför allt tro mig, att meningen är
god, och j kunnen förtjena flera hundra pund på ett
par dagar."
De båda matroserna nickade bifall, och tysta läto vi
ro oss öfver. Natten var mörk och ruskig; ett par
vaktbåtar prejade oss, snart uppnådde vi staden,
der jag betalade roddaren och tog in på ett af de
mindre hotellerna tillsammans med mina nya vänner
samt begärde ett ensamt rum. Här förklarade jag
för mina båda landsmän, hvarom frågan var; de svuro
heligt att hjelpa och lyda mig, och jag lofvade dem
ett hundra pund hvardera. Härpå gingo de med glädje
in, erhöllo sina order samt fem pund hvar i förskott.
Dagen derpå jag besökte
Aldelbert. När jag kom in,
Låg han på soffan och rökte,
Insvept i nattrocken sin.
"Säg, om ni låter mig pröfva
’Hafstrollet’ edert i dag?
Sen jag vill det er beröfva,
Om det är mig till behag."
"Gerna, var god", hörs han svara,
"Pröfva ni ’trollet’, min vän;
Det finnes, hvarthän ni vill fara,
Ej snabbare lustjakt än den."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
