Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Åh, han känner mig nog och vet, att vi äro ett par
glada kamrater", sade Clara. "Det var sant, Julius,
det felades ännu en blomma i min bukett; jag tror,
vi då helt enkelt sätta dit en förgät-mig-ej."
"Det drar litet från sjön, tror jag; törs jag bedja
herr Simers hämta hit min schal. Ja, du tröttar
alldeles ut herr Simers, min flicka", tillade fru
Forsner och strök leende hennes ljusa hår, under det
hon fattade det oryggliga beslutet, att skilja de båda
unga från hvarandra. Hade hon sjelf icke gjort något
lysande giftermålsparti, så skulle hennes dotter
göra det. Detta var ett allt för heligt beslut,
för att kunna ändras.
"Nu kommer ångbåten", signalerade Julius, "den lägger
till här, Gunstorp är med."
Det lilla sällskapet begaf sig nu ned till
landgångsbryggan, och Minny stod der längst framme
i sin lätta halmhatt och ljusa släpande klädning,
uppmärksammande sin man med ett leende, och hon
rodnade vackert, då hon bakom hans rygg mötte ett
par klara, blå ögon, så olika all annan blå färg.
"Jag mötte Ferdinand just nere vid skeppsbron och
fångade honom", sade Gunstorp.
"Man lägger inte gerna ut något giller för mig, utan
att jag störtar mig deri", sade han. "En så herrlig
qväll! Var inte rädd för min hund, fru Forsner,
det är bara vänskapsbetygelser", och han hvisslade
på en brunfläckig fågelhund, som fjeskade omkring
henne. "Den här lilla stugan är näpen nog, eller
huru, fru Gunstorp? Hur känns det att vara borta
från stadsbullret? Ensamheten, delad af jungfru Mina
eller Stina, hvad hon heter, är idyllisk nog, skulle
jag tro!"
"Så många frågor på en gång", sade fru Forsner och
vände sig om och såg skrattande på honom. "Stackars
lilla Minny får väl nicka hufvudet ur led på sig,
för att nöjaktigt besvara dem."
"Jag gör inga anspråk på, att fru Forsner skall höra
på mig. När jag är uppsluppen och glad, har jag ibland
den ovanan, att pladdra som en papegoja."
"Och hvarföre är herr Dunkert så glad?"
"Inte vet jag. Glada och dystra stunder smyga sig
stundom öfver oss, som tjufven om natten."
"Det är sant", sade Minny, "åtminstone sker det så
med mig."
"Låt oss sätta oss på verandan! Se här, mitt
sympatiserande herrskap, är plats för er", sade
fru Forsner och sköt fram två stolar för Minny och
Ferdinand. "Och nu hafva vi de gnistrande punschglasen
framför oss och den rodnande himlen öfver oss, jag
skulle tro, jag kan tala romantiskt!" och den vackra
enkan klingade med Minny och började språka så gladt,
än med den ena, än med den andra, att den unga frun
icke behöfde anstränga sig, för att hålla samtalet
vid makt. Hon satt tyst, som hon så ofta brukade,
då och då smekande Dunkerts hund, som halfsofvande
låg mellan henne och sin herre, under det han mellanåt
kastade ett uppmärksamt öga på honom eller oförmodadt
rusade upp och snappade efter någon fluga.
*
4.
"Här är mycket sjukt", sade med halfhög röst fru
Kalm, i det hon gick på tå, för att följa fru
Forsner till förmaket. "Båda gossarne hålla på att
få skarlakansfeber."
"Så ledsamt .... i fjol, då Hannibal hade denna
sjukdom, höll han på att stryka med .... en liten
pust i den här sommarvärmen är vådlig nog."
"Jag försöker sköta barnen så, att om deras egen mor
kom tillbaka på jorden igen, så skulle hon vara nöjd."
"O, det tror jag!" sade fru Forsner med en liten
erkänsam suck.
"Att sitta vid sjuksängen och hafva ett vaksamt öga
med öfverallt, det är ingen lätt sak, men nycklarne
slippa ändå inte ur min hand, så länge min bror vill
låta mig bära dem."
"Han är lycklig, som har fru Kalm ..."
"Jag tror inte heller, han funderar på att gifta om
sig", och midt i bedröfvelsen flög ett litet leende
öfver henne i det hon såg på fru Forsner.
"Ack, med den kärlek, han hyste för sin sista fru,
är sådant inte möjligt! En lycklig kärlek, den glömmer
man aldrig, det vet jag bäst. Min stackars oförgätlige
Josef! ... Kanske, jag vill visst inte säga det
för visshet, men kanske att också jag kunnat gifta
om mig, men" ... hon skakade på hufvudet och såg
obeveklig ut.
"Ja, hvem vet inte det, och ännu kan den kanske komma,
som kan ..."
"Nej, nej, tala inte till mig om sådant! Men sitt
för all del inte längre här, utan gå in till de små
... jag har bara en liten enskild angelägenhet att
tala om med herr Dunkert och går sedan strax."
Om det gällt fru Kalms lif, så skulle hon för några år
sedan inte godvilligt lemnat fru Forsner på tumanna
hand med sin bror; men tiderna äro föränderliga, och
fru Kalm visste nu, att han inte hade ögon för någon
qvinna, sedan hans sista hustru dog, och hon gick in
i barnkammaren igen och lät, utan den ringaste oro,
underrätta sin bror om det väntande besöket.
"Grosshandlaren påminner sig kanske, att det var
genom mig unga Simers fick plats på kontoret", sade
fru Forsner efter några utbytta höflighetsfraser och
skrufvade på ett litet granatarmband.
"En ordentligare och arbetsammare yngling kunde fru
Forsner inte rekommendera."
"Jag tror det, men ... och, jag får vara alldeles
uppriktig! ... Herr Dunkert vet, han har varit
inackorderad hos mig i öfver två års tid. Dessa år ha
förvandlat min lilla Clara från ett barn till en ung
flicka; jag fruktar, att den dagliga sammanvaron kan
göra ... har redan gjort, att Clara och Julius
fästat sig för mycket vid hvarandra. Jag kunde
visserligen låta honom flytta och föregifva att
vi äro så trångbodda, eller något annat skäl, men
det skulle inte hindra dem att träffas än här och
än der. Ack, min Gud, jag är verkligen i ett stort
bryderi! Må vara, att Simers är en bra och hederlig
yngling, så ser jag, om allt får gå sin jemna gång,
i perspektiv med honom blott en lång förlofning
och kanske ett slutligt giftermål med fattigdom
och bekymmer i släptåg. Dessutom, ur hvilken dålig
familj är han inte, ja, rent ut sagdt, dålig! Endast
för denna orsaks skull ville jag inte ha honom till
svärson. ’Äpplet faller icke långt från trädet’,
säger man, och man kan ingen dag veta ... hu, det
ryser i mig, bara jag tänker på något sådant. Min
mening är derföre att hindra de båda barnen från att
helt och hållet se hvarandra ... med ett ord att
Julius kommer från Stockholm."
"Jag kan först och främst inte skilja honom från
mitt kontor utan hans egen önskan ... och om jag
också kunde det, hvad hindrade det honom att söka
nytt engagement i en annan handelsfirma här i staden."
"Det är sant, och jag har derföre tänkt, om herr
Dunkert, på samma gång han förklaras öfverflödig
här, kunde rekommendera honom en plats på ett kontor
i Göteborg."
"I Göteborg har jag inga relationer", sade herr
Dunkert kort och kallt.
"Eller om grosshandlaren åtminstone på en tid kunde
skicka honom till England?"
Detta var ett förslag, som till och med tycktes behaga
herr Dunkert. "Detta är förr en möjlighet", sade han,
"ty någon från kontoret måste ändå resa till Hull i
sommar, och Simers skall få detta uppdrag, som kommer
att hålla honom borta på obestämd tid ... kanske till
och med ett år."
"En stor tyngd faller från mitt hjerta, o, herr
Dunkert, jag kan inte nog uttrycka, hur tacksam
jag är!" Och den lilla enkan fattade med sina
händer hans ena hand och tryckte den varmt.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0131.html
