Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografier från "de tusen sjöars land". Af Felix. III. Åbo domkyrka. - Olika smak i folkens industri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låtom oss, innan vi inträda i helgedomen, skåda
omkring och se, hvad det gamla minnesrika Åbo från
denna punkt kan visa oss. Vi se en nybyggd stad
med prydliga i hus, breda gator, men föga lif och
rörelse. Det fordras en liflig inbillning, för att i
tanken omgestalta denna syn till någon af de scener,
hvilka dessa samma höjder och stränder invid den
väldiga kyrkan bevittnat. Henriks-messan i det
mäktiga Åbo framställde fordom ett skådespel, som
lockade folket och främlingar från långt aflägsna
bygder. Intet spår finnes af det i gamla skrifter
beskrifna, högst besynnerliga universitetshuset,
som sedermera efterträddes af det nu varande
hofrättshuset. Intet spår synes af Åbos rika och
märkvärdiga kloster mer än namnet klosterbacken,
der det samma en gång reste sina murar, inom hvilka
lärdom och dygd, fåfänglighet och mensklig dårskap
gömdes i former, som vi icke mera till full tydlighet
kunna ens föreställa oss.
Låtom oss nu inträda i kyrkan, för att se, hvilka
minnen inom dess öfver ett halft årtusende gamla
murar blifvit bevarade. Vi mötas ej af den dyrbara
prakt, hvarmed de gamla krönikorna omtala, att de
ståtlystna kyrkofurstarne Hemming eller Magnus
Tavast, fordom prydde detta tempel. De hvitmenade
höga hvalfven resa sig liksom i en förklarad gestalt,
i sin ädla storhet föraktande alla prydnader. Ingen
rökelse, inga aflatskrämande munkar i de många koren,
inga i dyrbara metaller infattade helgonbilder, –
med ett ord, intet af allt, som under den katolska
tiden gjorde detta tempel ryktbart och rikt, möter
vårt öga; och likväl bidrager ändå det närvarande
till denna underbara stämning, som på en gång riktar
vår tanke tillbaka i tiden och framåt i evigheten.
Orgelns toner tystna och den andäktiga församlingen
sänker sina hufvuden till en tyst bön. Gudstjensten är
slut; men vi låta de öfriga i långsamt tåg utträda ur
kyrkan och qvarstanna sjelfva, för att en stund dröja
bland de talrika minnen, hvilka helt visst finnas i
denna gamla helgedom, ehuru vi ej varsnade dem, der vi
sutto upptagne af våra tankar och mäktigt berörda af
det gudomliga majestät, som fyller den herrliga dômen.
Vi veta, att de flesta af Finlands katolska biskopar
hvila under våra fötter. Vi känna af historia och
krönika, att stora skatter varit samlade inom dessa
murar; men nästan alla
minnesmärken, från den tiden, äro försvunna, plundrade
af elden eller den barbariska fienden i öster.
I dessa många kor funnos fordom altaren resta till
de heligas åkallande. Messor voro stiftade att
hållas intill domen, men vår tids menniskor hafva
nog att bära på egna synder och att tänka på sin egen
salighet, hvarföre dessa messor, stiftade att hållas
intill den sista dagen, länge sedan tystnat. Vi leta
förgäfves efter de dyrbara kyrkokärl och de heliga
ting, som fordom utmärkte S:t Henriks domkyrka; icke
en gång har man der bevarat hans egna ben, som i en
lysande procession hämtades flera mil från Nousis,
der den helige mannen föll i kampen för Kristi läras
spridning bland de hedna folken.
Många i en sednare tid ryktbara namn kunna vi läsa på
de praktfulla grifter, som nu pryda dessa många kor,
hvilka i de första protestantiska tiderna inköptes
till begrafningsplatser åt de mäktiga ätterna,
som ännu vid skilsmessan från denna verlden, der
de ofta voro den stora hopens hårda herrar, älskade
att i praktfull ståt intaga sina platser i det eviga
hvilorummet.
Med ledning af dessa namn kunna vi följa många ärorika
bragder, tecknade på historiens blad. Så hvilar i ett
af dessa kor, fordom rikt på vapen och troféer från
det trettioåriga kriget, i en kostbar minnesvård af
svart marmor Gustaf Adolfs krigshöfding, den tappre
finnen Thorsten Stålhandske jemte hans ädla maka
Kristina Horn. Med största intresse stanna vi dock
i den mäktiga, med Wasa-ätten befryndade, familjen
Totts grafkor, der den tålmodiga och kärleksrika
Katarina Månsdotter, Erik XIV:s olyckliga enka,
nedlades i en enkel kista under kyrkans golf. Hon dog,
som vi veta, efter ett långt lif i sorg, försakelse
och välgörenhet, på sitt enkesäte Ljuxala gård i
Tavastland. För några år sedan flyttades hennes stoft
i en vacker sarkofag af marmor ofvan kyrkans golf.
Åbo domkyrka är ovedersägligen en af nordens
vackraste, äldsta och minnesrikaste kyrkor och
skall ännu i många sekler, för kommande slägten,
bära vittne om tiden för kristendomens seger samt
genom den protestantiska lärans förkunnande fortvara
som en helgedom, der det säkraste skyddet mot det
österländska barbariet, det finska folkets religiösa
och sedliga karakter, vårdas och stärkes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
