Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Mäster Håkan. Berättelse af Richard Gustafsson. (Forts. från sid. 148.) 2. Slutet på kärlekshistorien.
- Wisby från norra batteriet. A. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hvar skall jag träffa honom?"
"Ställ dig vid kyrkdörren i morgon bittida, då han
kommer från morgonbönen."
"Men jag känner icke igen honom."
"Fråga kyrkvaktarn efter adjunkten Blom. Och gå nu
in till dig, Håkan; du kan behöfva hvila ... Jag
vill också sofva ... om jag kan ... jag är så matt
... och trött."
Kjerstin slöt sina ögon; men i stället för att gå in i
sin kammare, satte sig Håkan på den skinnklädda stolen
och somnade. Han sof tungt, ty han var uttröttad af
de föregående nätternas vakande. När han ändtligen
slog upp ögonen, var det ljusan dag och solen stod
högt på himmelen. Hans första blick föll på Kjerstin,
som fortfor att sofva, så lugn och
stilla, att icke andedragen hördes. Håkan steg upp
och lutade sig öfver henne; men huru han än lyssnade,
hörde han ingenting. Då rörde han sakta vid hennes
hand, och den var stel och kall. Det var, som om Håkan
från sin febervärme blifvit förflyttad till en iskyla,
och hans lemmar skälfde som af en frossa.
"Död! – ja, hon är död!" sade han sakta och knäppte
sina händer tillsamman. Länge stod han sedan orörlig och
betraktade den döda. Derpå böjde han sig ned och kysste henne
på pannan, och då han reste sig upp, rullade några tårar från
hans ögon och stannade i fårorna på hans kinder.
Håkan tog ett hvitt skynke och höljde öfver
likets ansigte, hvarefter han gick ut och stängde
dörren.
(Forts.)
Wisby från norra batteriet.
På ingen plats annorstädes i vårt land finner
man en så rik samling af minnesmärken från
långt aflägsna tider, som inom Wisby stads murar.
Den sällsamma tafla, denna stad företer och
till hvilken knappast något motstycke gifves –
så öfvervägande är ännu dess medeltids-tycke –,
gör äfven på besökaren det lifligaste intryck.
Man går der både i en lefvande och en död stad, mer
kanske det sednare, ty våra dagars Wisby är ej annat
än en matt skugga af det Wisby, hvarom häfderna tala.
Forntidens och nutidens möte derstädes är dock ej mera
sällsamt, än anblicken af den mäktiga hansestaden
måtte hafva varit, då den utgjorde mötesplatsen och
centralpunkten för halfva Europas affärsverksamhet,
för det lifliga utbytet af idéer och varor mellan
många nationer under loppet af ett par sekel. Hade
medeltiden ej så mycket, som vore egnadt att väcka
nutidens förundran, skulle man förvåna sig öfver, huru
den långt ut i Östersjön utkastade, på naturprodukter
fattiga och af föga kultiverade länder omgifna ön
kunde utses till en sådan centralpunkt och huru
den inom kort förmådde uppsvinga sig till en af de
förnämsta intressenterna i det bolag (Hanseförbundet),
som förstod att snart underkasta sig handeln i
halfva vår verldsdel. Men äfven med undran häröfver
få vi dock ej bedöma den tidens storhet efter vår,
ej dess affärsverksamhet efter måttstocken af vår
tids förhållanden. Det är afståndet, som förstorar och
hindrar oss att se de verkliga dimensionerna. Må det
vara den gotländska stadens storhet, att hafva varit
stor för sin tid. Detta är ära nog. Beskaffenheten
af de effekter, som bestämde affärsrörelsen inom de
olika hufvudorterna för Hanseförbundet, antydes i
följande tänkespråk från 1200-talet, hvilket här må
anföras, såsom i möjligaste korthet karakteriserande
den tidens mäktigaste handelsstäder:
"Lübeck är ett köphus, Köln ett vinhus, Braunschweig
ett tyghus, Danzig ett våghus, Hamburg ett brygghus,
Magdeburg ett bakhus, Rostock ett malthus, Lüneburg
ett salthus, Stettin ett fiskhus, Riga ett hamp-
och smörhus, Reval ett vax- och linhus, Krakau ett
kopparhus, Wisby ett tjär- och beckhus."
Wisby var dock icke endast en stor stapelplats
för varor, det var äfven i följd deraf en stor
gästgifvaregård för den tidens vidt kringströfvande
och äfventyrsökande "turister", åt hvilket väderstreck
deras föresatta mål än låg. På de trånga gatorna
hvimlade vid sidan af den talrika befolkningen – som
utom svenskar utgjordes af tyskar, danskar, ryssar,
ja, till och med fransmän, engelsmän, spaniorer och
greker, – köpmän af alla nationer, pråliga riddersmän,
trasiga pilgrimer, stadda på vandring från eller till
"kyrkans fader" i Rom eller kristendomens vagga,
det heliga landet, stridsmän, hvilka som Väringar
ville söka lyckan och få mandomsdopet i Miklagård,
proselyter och prester, skälmar i munkkåpor och
äfventyrare af alla slag; och i gillestugorna, kring
de fyllda stånkorna, diskuterades dagens frågor på
alla möjliga tungomål.
Och hvilken tafla företedde ej hamnen och det
därutanför böljande hafvet! Hvarifrån vinden än
blåste, förde den till Wisby lasttyngda kölar,
bärande rika laddningar dels af
nödvändighetsvaror, dels af Orientens och Indiens
mera för lyx och vällefnad afsedda produkter.
Wisby stod på höjden af makt och anseende; men den
ljusa sidan af dess saga var fullskrifven. Bladet
vände sig.
Den idoga stadens uppblomstring och undergång
utgöra trogna motstycken till både äldre och nyare
illustrationer till en gammal historia, hvilken som
en röd tråd genomgår mensklighetens. Väl anlagda
och lyckligt utförda affärer skapade välmåga, med
välmågan kom öfvermodet, med öfvermodet tvedrägten,
afundsjukan och sveket, och – fallet var nära.
Det var Danmarks konung, Valdemar III, som gaf Wisby
dödsstöten, genom plundringen 1361. Staden hade
då 12,000 förmögne borgare, utom handtverkare och
arbetsfolk, som bodde utom murarna, i förstäderna,
hvilka sägas hafva sträckt sig ända till en half
mil från den egentliga staden; i 18 kyrkor prisade
de fromma Gud för den lycka, de njöto, den välmåga,
hvaraf de voro i besittning, de arbetets frukter, de
skördat. Om den då i Wisby rådande rikedomen sjunges
i en visa från denna tid:
"Svinen de äta ur silfvertråg,
På guldten hustrurna spinna."
Den sunda lifskraft, som ännu fanns qvar, qväfdes
under Kalmar-unionen, hvilken, rik på olyckor och
förödmjukelser för Sverige i allmänhet, blef det i
ännu högre grad för Gotland och Wisby. Ön gick som
en handelsvara från den ene "ägaren" till den andre,
hvar och en efter största förmåga utsugande dess
näringskällor, och staden förvandlades från ett hem
för det fria varubytets fredliga värf till ett näste
för sjöröfvare, i spetsen för hvilka svenskarne
hade den stora fägnaden att se en af sina konungar,
– visserligen fördrifven, men hvilken nu högg in på
sina förre undersåters egendom och lif, ostraffad,
emedan, såsom det hette, "väl äfven han skulle hafva
någonting att lefva af"! –
Med nya tider tog verldshandeln nya vägar, och Wisby
blef aldrig mer hvad det varit. Dess gator blefvo allt
mer öde, dess hus öfvergifna, och i dess kyrkor höjdes
ej mer några lofsånger. Sjelfva platsen för några af
de sednare söker man nu mera förgäfves, af några andra
stå dock ruinerna qvar, talande om forntids pomp och
ståt, och endast i en förkunnas ännu himmelens läror.
Det är den, S:t Maria, byggd af lübeckarne åren
1190-1225, som med sina tre torn intager midtelpartiet i
den vy öfver Wisby, som i detta häfte meddelas. Till
höger ser man ruinen af S:t Lars’ kyrka och till
venster kyrkan S:t Drottens ruin. Förgrunden utgöres
af de så kallade Strandträdgårdarne, mellan stadsmuren
och stranden, på hvilken det norra batteriet med dess
"skyddande eldgap" är uppfördt.
Sedd en sommardag från detta håll, isynnerhet från
redden, företer staden en särdeles täck och egendomlig
anblick. Ur lundernas täta löfmassor, hvilkas friska
grönska ger intrycket af behagfull trefnad och lif,
resa sig ruinerna, dessa forntidsrunor, hvilka tala om
sekler, som flytt, och om slägten, som länge sedan
försjunkit i "den sömn, der man drömmer minst".
A. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0157.html
