Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. III. En ung fru. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett nattstycke.
(Ram kring fyra taflor.)
Prisnovell af Sylvia.
III.
En ung fru.
5.
Minny hade valt ett litet lungt ställe under några
löfträd till sin favoritplats; det låg mellan
tvenne kullar, med fri utsigt öfver Brunnsviken,
och der kunde hon sitta bittida och sent med ett
handarbete eller en bok i handen. Vid den första
veckans slut hade arbetet, som var en virkning,
icke växt öfver det qvarter det innehade vid veckans
början, och märket i boken, som stått vid sextonde
sidan, skred icke heller stort framåt. Minny hade
full sysselsättning att lyssna på det klarglänsande
vattnet, som i afmätta repriser stänkte mot stranden,
under det hon på dessa solljusa dagar sökte tänka
på puddingar, hackningar och inläggningar, för att
öfverraska sin man med om qvällarne, då de intogo
små glada måltider ute på verandan. Det var med en
sorts ängslig ifver hon sökte hålla sig fast vid sin
huslighet, men midt under föreställningen om en lyckad
anrättning af kräftstjertar eller stufvad sparris,
föll tanken på ett par blåa ögon, och distraherade
henne från dessa köksspisfantasier. Blåa ögon –
hon hade aldrig förut svärmat för den färgen, hennes
hjeltar hade varit mörkhyade och svartögda herrar
och hon hade på sin höjd godkänt några sällsamma,
melerade ögon. Hade då hennes smak undergått
en hel revolution vid första försjunkandet i dessa
blåa ögon af en obestämd färg? Hon gjorde sig icke
sjelf denna fråga, men ertappade sig en dag med att
hennes Rochester drag för drag liknade Ferdinand
Dunkert. Huru mycket tänkte hon icke under dessa
ljusa sommardagar på den sysslolöse, rike, förnämt
uppfostrade unge mannen utan någon ledstjerna under
sin lefnads irrfärder. Hon funderade ofta på, hvad det
skulle blifvit af honom, om han varit fattig eller om
han, som sakerna nu stodo, slutligen skulle haka sig
fast vid den räddningsplanka, hennes man ansåg för
hans enda hjelp från ett förloradt lif; hon undrade,
om han någonsin skulle kunna älska en qvinna och om
han i sin tur skulle göra henne lycklig. Hon talade
ofta om honom och tänkte på honom under ensliga
stunder, såsom man grubblar på en oklar gåta, utan
tanke på att hon dermed kunde förnärma sin man, som
ibland om qvällarne tog Ferdinand ut med sig. O, dessa
qvällar, hvilket gladt tycke fann hon icke att de hade
med de fräsande perlorna i ett glas champagne! Hvad
betydde det väl, om hon berusades en smula? Intet
medvetande om något ondt eller någon fara fick plats
i hennes själ. Hon talade ju öppet om sina intryck
för sin man, och ingenting var klart för henne mera
än, att dessa qvällar voro så korta. Hvilken lifvad
sinnesstämning var det icke mellan dessa tre, som
vanligtvis i solnedgången sutto på verandan, icke
just derför att någon strödde omkring sig qvickheter,
– hvad de sade var hvardagligt nog, – men sällan
har någon lätt anrättning blifvit förtärd under en
lättare sinnesstämning, och Minny fick, oaktadt allt
protesterande, uppbära heder för de glänsande à la
dauberna och förvillande frikasséerna, under det
den "i ett för allt stadda", som nu passade upp vid
bordet, kunde svurit på, i fall hon skulle nedlåtit
sig till en ed, att frun icke hade så mycket som en
rödbeta eller ett mjöldoft i hela anrättningen.
"Min hustru undrar, om du inte tänker på att gifta
dig, Ferdinand; hon funderar så mycket på dig",
sade Gunstorp en sådan qväll.
"Gör hon?" Och Ferdinand såg på den rodnande unga
frun, som stack gaffeln tvärt igenom en servet.
"Hon tycker naturligtvis, att du borde smittas af
vårt exempel", och den äkta mannen slog armen om
sin hustrus lif – och för andra gången i Ferdinand
Dunkerts närvaro böjde hon sig undan.
"Godvilligt låter jag inte fjettra mig", sade han
skrattande, "huru godt edert exempel än må vara!"
"Ack, jag har inte tänkt på oss!" sade Minny och såg
på honom med ett bestört och hastigt ögonkast.
Så hastig den oroliga blicken än var, så hade
Ferdinand märkt den, och det infall om giftermål i
allmänhet, som han bar på sina läppar, glömdes i hast.
"Minny har en blygsam natur, hon tänker aldrig på sig
sjelf, hon glömmer alltid, huru lycklig hon gör mig.
Ännu en gång rodnade Minny, kanske derföre att han
skulle tro henne utgöra en prosaisk hufvudperson i
detta tarfliga hvardagslag, som Gunstorp benämde
lycka.
"Fru Gunstorp tycker således, att jag bör gifta mig",
sade Ferdinand ett par dagar derefter, upptagande
detta ämne, under det han låg utsträckt i gräset på
hennes favoritplats, der han nu för tiden ofta brukade
ligga; ty han hade kort efter sina små bröders sjukdom
flyttat till Sellerö och räknade sig nu som granne
med Gunstorp.
En half mils ridt var just en lagom morgonpromenad;
han kunde så väl läsa tidningarne, och röka sin
cigarr under björkträden bakom Mariero, som under
de jemnskurna lindarne vid Sellerö; han kunde så
väl höra på fru Gunstorps små anmärkningar, som sina
egna tråkiga tankar, och till följe häraf betraktade
han Sellerö mera som ett lugnt nattqvarter än någon
egentlig bostad.
"Således borde jag gifta mig ... förmodligen för
att äktenskapskorset skulle ligga öfver mig, tills
jag vore krossad eller åtminstone så mjuk, att jag
kröp i en säck och strödde aska på mitt hufvud och
som ett ruelsetecken grep efter någon af de chimèrer
i sysselsättningsväg, Gunstorp kallar för menniskans
enda lycka? Nå har fru Gunstorp också godhetsfullt
tänkt ut, huru min tillkommande skall se ut?"
Icke skulle hans kärlek blifva det matta återsken,
som fallit på hennes lott, men detta kunde hon ju icke
säga honom. Den kärlek, som skulle rycka honom upp
till något bättre, måste vara en storartad passion,
förtärande som en ljungeld och stark som solen efter
regnväder.
"Hvarföre behagade fru Gunstorp inte ta’ sin egen
lycka i betraktande ... hvarföre inte tänka på sig
sjelf? Ja, hvem vet, om ödet för ett par år sedan fört
oss i hvarandras väg, hvad som då kunnat hända?" Han
talade med den lätta, halft skämtsamma ton, som han
så ofta nyttjade till henne, under det han sträckte
handen efter några prestkragar, som stodo i blom
omkring dem, ryckte dem af och kastade dem i hennes
knä. "Antag, att ni är en ung flicka och att vi nyss
mött hvarandra och att ni då lät en tanke falla på
mig och började så här ... huru är det nu? Jo,
han älskar något litet, alls inte, utaf hjertat,
ja, utaf hjertat, fru Gunstorp! Se här, söker ni er
sax? Eller skall jag kanske springa efter en pall?"
Ungefärligen så der blef han vid att prata hela
dagarne i ända, om kärlek, blommor och tusen andra
ting; svepte schalen omkring henne, tog hennes arm
helt obesväradt och lade den under sin, då hon ville
promenera eller gå ned till ångbåtsbryggan för att
möta sin man, och de stodo der glada och obesvärade,
och glada och obesvärade voro de, när helst han än
ville komma eller något annat besök öfverraskade dem.
"Min söta", sade fru Forsner en dag, då hon jemte
Clara hastigt uppenbarade sig under björkarne på den
gröna gräsmattan, "du och herr Dunkert sitta här som
ett par kuttrande turturdufvor ... Ja, för ett glas
saft säger jag inte nej! Nå, hvad tycker du om, att
den snälle Julius skall lemna oss, resa till England
och blifva borta. Gud vet, huru lång tid? Ack det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0159.html
