Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Helsning till våren. M......a.
- Cactusformen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sitt spel börjar orren i doftande skog
Så herrligt i morgonens ljusning;
Jag förr mången qväll hört, hur trasten der slog,
Och lyssnat derpå med förtjusning.
Den tid är försvunnen – det morgonen var
Af lifvet; men minnet det troget står qvar
Och lifligt från barndomens dagar.
I solskenet stråla båd’ dalar och berg
Och skogar och städer och byar:
Det målar så herrligt med gyllene färg
Allt, till och med himmelens skyar.
Snart rosorna öppna sin yppiga barm,
Då solstrålen, lekande, smäktande, varm,
Dem helsar med glödande kyssar.
Och böljorna gunga och himlen är blå:
Gladt seglaren ger sig på färden;
Sitt hemland han älskar helt säkert ändå,
Men vill se sig om uti verlden.
Han trifves så väl på det skummande haf,
Som stundom dock blifver hans böljande graf,
Ändock han af hjertat det älskar.
Välkommen, du vårsol – du vestliga fläkt,
Du klara och molnfria himmel!
Välkommen, du Flora i högtidens drägt,
Bland verldslifvets tummel och hvimmel!
Välkomna, små blommor, och fåglar på gren!
O, sjungen och glädjens i vårsolens sken.
Du vår, jag dig helsar välkommen!
M......a.
Cactusformen.
Hvad ljungen är för
sin mark, det äro i viss mån cactéerna och de cactuslika
växterna – i korthet sagdt, cactusformen – för den
nya verlden: vittnesbörd om ett aldrig utsinande lif
äfven i öknen – så mycket mer som några arter, såsom
t. ex. Llanos’ meloncactus (Cactus melocactus), under
tider af den förfärligaste torka äro dessa steppers
nästan enda vattenkällor. Men det erfordras vår tids
sällsamma smak och den stora mångfalden i cactéernas
stam- och blombildning, för att finna behag i dess
former. Cactéerna äro rena axelväxter, ty hos dem är
det knappast fråga om någon bladbildning. Hvad man
kunde beteckna såsom en sådan, är en liten fjällig
eller köttig del, som under den spädare åldren stöder
de först under bildning varande taggarne och åter
försvinner när
dessa utbildas. De merendels i knippor stående
taggarne kunna betraktas som ett slags grenar. Hos
denna familj besannas tydligen det påståendet, att ju
mera en del – såsom här stammen – är förherrskande,
desto mer oharmonisk blifver växtens form. Känslan
för det sköna blifver här otillfredsställd, ty hon
fordrar oeftergifligt en symmetrisk jemnvigt mellan
alla växtdelarne, om växten skall framkalla intrycket
af det harmoniska. Man kan kalla cactéernas gestalt
originel, egendomlig och förvånande – och det är den
i hög grad – men formen är och förblifver likväl en
ytterlighet, hvilken är lika mycket frånstötande som
allt extremt, allt passioneradt. För att göra det
frånstötande så mycket fullständigare, kompletteras
det hela ofta af dessa fruktansvärda taggar, som se
ganska hotande ut. De kunna blott framkalla uttrycket
af det obehagliga, af något som gör ondt, man håller
sig gerna på afstånd ifrån dem och lyckönskar sig,
att dessa vegetabiliska former icke äro rörligt djuriska, i stånd
att såsom iglar kunna slingra sig omkring våra
fötter. Icke desto mindre äro cactéerna bilder af den
högsta förnöjsamhet. De trifvas på de torraste, af
solen mest förbrända orter, medan ofta allt omkring
dem sönderfaller till stoft, och de frodas i en
yppighet, som högeligen kontrasterar mot omgifningen
och härigenom försonar oss med dem. Derföre kan
cactusformen blott i sitt hemland behagligt tilltala
oss; bortförd derifrån, liknar den ett konstverk,
som var beräknadt för en bestämd omgifning, men
som under förändrade förhållanden frambringar ett
motsatt intryck eller åtminstone förlorar en stor
del af sin effekt.
Cactusformer i Brasilien.
Cactusformen är blott egendomlig för nya verlden;
men den har i några öknarnes, steppernas och bergens
räfmjölksväxter
representanter inom den heta zonen i gamla
verlden. Äfven dessa visa sig ofta under former,
dem en nyckfull konstnär tyckes hafva sammanknådat af
någon mjuk deg och hvilka oregelmessigt uppstaplats i
klumpar på hvarandra, liksom ett barn sammansätter
sina snögubbar. Anblicken af de cactusartade
euphorbiabuskarne på Java är i sanning tröstlös,
och på Galopagos-öarne förefalla dessa växter som
om de vore bladlösa eller nyss hade afskakat sina
lof, liksom våra träd hösttiden. Denna form röjer
så mycket mer slägtskap med cactéerna, som äfven den
ofta i sig döljer en vegetabilisk källa, och är ännu
anmärkningsvärdare derigenom, att den, i stället för
vatten, lemnar – mjölk.
I Kaplandet representeras också cactusformen af
slägtet Stapelia tillhörande Asclepiaderna. Äfven
der antaga de denna form, som genom sina herrliga
blommor ersätter, hvad som tyckes brista hos den
stela stambildningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0184.html
