Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kronolotsens berättelser, upptecknade af Aldebaran. VII. Den gamle lotsens ungdomsdröm. (Forts. fr. sid. 179.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genomlästa brefven med förakt på bordet
och yttrade med allvarlig stämma:
"Så sant det finnes en Gud till, lika sant är det,
att dessa bref äro falska. Jag har aldrig känt en
qvinna med namnet Louise Cappel".
"För in qvinnan!" sade markisen till Pierre, hvilken
utförde befallningen och inom ett par minuter
inkom i sällskap med ett fruntimmer, hvars toalett
tillkännagaf en dam af demimonden. Hennes temmeligen
vackra ansigte utvisade ock en fräckhet, som tycktes
harmoniera med hennes öfriga sätt.
"Känner ni, mademoiselle, denne unge man?" frågade
markisen den inträdande.
"Ja", svarade den tilltalade, dock utan att se mig
i ansigtet, "det är m:r Seeman, min trolofvade".
Ett uttryck af ovilja hördes från de närvarandes
läppar. Jag studsade och betraktade denna qvinna med
en afsky, som jag ej kan beskrifva. Jag hade aldrig
sett henne förr
– eller hur? – Ah! jo – ett dunkelt
minne sväfvade för mig, det klarnade inom
mig, det var i sällskap med Colas som jag sett
denna qvinna.
Blixtsnabbt ryckte jag ned ifrån väggen en derstädes
hängande terzerol, och var ögonblicket derefter
vid qvinnans sida med vapnets mynning tryckt mot
lögnerskans tinning.
"Bekänn, falska varelse!" röt jag med dånande stämma,
"bekänn, att ni blifvit förledd till detta steg! Jag
vet, hvem som förledt er dertill, jag har bevis derpå,
det är Colas Novare
– tala sanning, eller, vid den lefvande Guden,
jag skjuter er en kula genom pannan!"
Den hotade bibehöll temmeligen sin fräckhet, under
det jag talade, tilldess att jag nämde Colas namn;
hon begynte då att darra, och kastande sig på knä,
ropade hon:
"Ack ni vet då allt! Ja! ja! det är han, som
förledt mig. Det är Colas, som öfvertalt mig".
"Min Gud", ropade markisen, "än dessa bref då? Dessa
bref, som ni lemnat i våra händer, mamsell?"
"De äro skrifna efter Colas’ diktamen och förfalskade
af skrifvaren Bernard hos advokaten Guérin."
Bernard blef genast arresterad, och konfronterad med
min fordna anklagerska, erkände den unge mannen allt
samt framtog ett af Colas från Marie stulet bref,
efter hvilket han förfalskat min stil.
Det förfärligaste återstod dock, när Jean Rémole
omtalade, att Marie hade blifvit vansinnig af
förtviflan, några dagar före min återkomst.
Knappt yttrade voro de orden, förrän
Jag störtade ut i en hast;
Förgäfves försökte båd’ husbond’ och vän
Att hålla den flyende fast.
Jag ilade så öfver gator och torg,
Med uppsyn så dyster och vild,
Och anletet, stämpladt af fasa och sorg,
Var utaf förtviflan en bild.
Så kom jag då slutligen ned till den strand,
Der sist hon tog afsked af mig,
Der kärleksfullt ömt hon tryckte min hand
Och sade: "jag älskar blott dig".
Här höjde sig vägen uppåt klipporna just på det
ställe, der Jean Rémoles hus var beläget. Jag
skyndade dit; dörren var stängd: jag satte axeln emot
och sprängde upp den. Förgäfves forskade jag
igenom hela huset. Hon fanns ej der. Jag kastade mig
förtviflad på en stol. Slutligen hörde jag någon gå
utanför huset, och då jag vände mig åt detta håll,
såg jag ett ansigte tryckt mot fönsterrutan – det
var Colas.
Jag sprang upp som ett såradt lejon, och inom en minut
stod jag midt emot min fiende. Colas hade ej hunnit
undan, och troligen visste han ej om min hemkomst,
ty förvåning var blandad med de uttryck af hat och
rädsla, som syntes i hans ansigte. Hastigt drog han
ur sitt bälte en lång bretagnisk knif och ropade: "Kom inte hit."
Ett doft
rytande var mitt enda svar, och likt en tiger rusade
jag på honom. Striden var kort, han tilldelade mig
tvenne knifstygn i sidan. Jag fattade tag i honom,
och slående honom mot husets vägg, ruskade jag honom,
tills han nedföll sanslös. Med öfvermensklig styrka
kastade jag honom flere alnar ifrån mig. På en gång
fick jag en idé, jag sprang fram och tog upp den
liflöse samt bar honom ut på kanten af den
minst fyratio fot öfver de mullrande vågorna sig
lodrät höjande klippan. Här höll jag honom öfver
de brusande bränningarne
– förunderliga känslor och tankar korsade sig inom mig
– det var en strid mellan det goda och onda i
mitt inre, som var förfärlig. – Engeln segrade,
demonen vek. – Jag tog ett steg tillbaka och
nedlade min börda samt aflägsnade mig på den öfre,
ofvanpå klipporna belägna vägen; den nedra var
nu otillgänglig, ty flodvattnet hade redan
inbrutit, och då en frisk nordlig bris blåste
var nästan hela strandvägen öfverstänkt af
fradgande skum. Jag gick vägen framåt utan tanke,
utan känsla, mitt inre var ett kaos,
mina sår i sidan började värka, jag vårdade mig
ej om att förbinda dem. Plötsligen hörde jag en
sång; o! jag kände den väl, det var min älskades
favoritsång, men huru underbar lät den icke nu,
Det var ej samma friska ungdomliga stämma som förr,
det var något skärande, något hemskt och dock
klagande ljuft deri; och hvarifrån kommo dessa toner?
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
