Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett nattstycke. (Ram kring fyra taflor.) Prisnovell af Sylvia. IV. En rik man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett tidningspapper invirad bok, som han lemnade i
herr Dunkerts hand.
"Ja, Gottfrid!" sade fru Kalm och lade sin hand på
hans arm, "du har gjort en stor förlust, och den är
svår att bära, så väl för dig som för oss alla!"
"Låt mig vara ensam", var hans korta, entoniga svar.
"Sök att foga dig efter Guds vilja, Gottfrid! Och
låt oss i alla pröfningar tro, att det är det bästa,
som sker ..."
"Lemna mig; jag vill vara ensam", sade han med samma
befallande röst, som under åratal gjort sig gällande
och åtlydd.
"Det är verkligen upprörande", sade mamsell Brus,
som åter satte armen i en inbjudande triangel mot
sin väninna och drog henne med halft våld mot dörren,
"han bryr sig inte ens om att höra ett tröstens ord!"
Herr Dunkert stod nu ensam framför båren. Han förde
den dödes blytunga hand till sina läppar och höjde
en djup suck. Det lilla paket han nyss emottagit
föll ned till hans fötter, utan att han aktade derpå,
medan han stod lutad öfver båren och de tårlösa ögonen
alltjemt voro fästade på sonen. Plötsligen reste han
sig upp, drog i en ringklocka och gaf tillsägelse,
att den döde skulle bäras in i ett kabinett, som
låg innanför hans arbetsrum, dit han nu sjelf begaf
sig med samma hastiga gång, hvarmed han kort förut
begifvit sig till salen.
Der låg nu Ferdinand Dunkert på en soffa, med ett
hvitt täcke öfver sig och sof lugnt och godt den
sista sömnen. De kläder, han vid olyckstillfället
burit på sig, hängde tunga och våta öfver ett
stolsstyre, och annotationsboken, som nyss förut
halkat ur herr Dunkerts hand, hade man upptagit och
för andra gången öfverlemnat åt honom. Allt spring
och fjesk var afstannadt, det var tyst omkring den
ensamme mannen, som satt der bredvid sitt döda barn,
bläddrande i den lilla boken. Der voro adresser
tecknade till hans minne; der voro förteckningar på
uppköp, onyttiga lyxartiklar, som den rike mannens son
strött omkring sig; der voro sidor med utkast till en
fruntimmersprofil och andra sidor fullklottrade med
det enda namnet: "Minny!" Hvarföre såg herr Dunkert
med en hemlig fasa derpå, hvarföre skälfde hans eljest
så fasta hand! Hvad låg det väl för en kraft under
detta enda, lilla veka namn?
Ett litet fuktigt rosenrödt papper hade fladdrat
ur boken ned på golfvet, herr Dunkert tog upp och
betraktade det; papperslappen var tydligen rifven ur
ett bref. På enda sidan stod:
"hvilka strider har jag inte kämpat
med mig sjelf, min egen dyra Minny, innan jag
föreslår" och på den andra: "verldens omdöme är
mot lyckan af att äga hvarandra. Långt härifrån
solig strand med det omätliga hafvet."
Herr Dunkert såg ömsom på detta lilla papper, ömsom på
den döde sonen. Gåfvo dessa lösryckta fragmentariska
ord någon belysning, som förfärade honom; ty det flög
öfver hans torra läppar ett: "Guds straffande hand!"
Hade hans son älskat den mannens barn, som han så
djupt förorättat? Hade den brottsliga kärleken till en
gift hustru kanske varit orsaken till hans död? Ja,
säkert hade han af en eller annan anledning väntat
henne, när han så oupphörligen kryssade framför
Mariero; ty sonen hade ärft fadrens envisa lynne,
och hans vilja hade aldrig vetat någon gräns.
Den gamle barnlöse mannens panna sjönk ned mot hans
hand. Åratal försvunno. Han blef åter den utfattige
mannen, som jägtad, fortviflad och dödssjuk en viss
höstqväll kastat sig påklädd på sängen i ett hotell,
och han kände åter samma feberyra. Än stötte han
tillsamman med en resande i förstugan och spratt till
vid ett lätt skratt, som han tyckte denne sände efter
honom; än stod han inne på ett kontor och hörde, att
det var förbi med huset Helmers & comp., hvilket var
liktydigt med hans egen ruin, undergång och vanära;
än tyckte han sig se, huru en uppassare stod och
stirrade på honom och än huru den resande satt och
räknade penningar – dessa olycksaliga penningar,
som förledde honom till ett brott. Han såg sig sjelf
fatta ljuset på nattduksbordet, han hörde nyckeln
sakta gnissla i låset, då han vred upp dörren till
den främmandes kammare; han smög sig på tå fram till
sängen, och skyggande ljuset med ena handen, grep han
med den andra den röda saffiansplånboken, som låg
i resväskan under den djupt insomnades hufvudgärd
– denne olycklige, som i någon sinnesförvirring
vid upptäckandet af det föröfvade dådet sjelf
afhände sig lifvet. Huru länge hade han icke dröjt att
rättfärdiga dennes minne? Och när det nu slutligen
skedde, så var det icke med en öppen bekännelse om
sitt brott, utan med ett hemlighetsfullt kringående –
och skulle han väl någonsin erkänna sitt fel? Nej,
han skulle aldrig hafva mod dertill – hans eget
medvetande skulle vara hans enda och största straff!
Hade han väl haft någon glädje, allt ifrån första
stund som detta medvetande låg i hans själ? Nej, – den
lyx, som omgaf honom, den rikedom, som gömdes i hans
kassakista, hade väl allt detta kunnat förskaffa honom
en enda lugn stund? Nej, och åter nej! Den blonde,
okände mannen, som han så grymt hade plundrat,
hade ställt sig i vägen för honom, hvart han än
måtte vända sig, och hans lätta skratt hade ljudit
till honom midt under bullrande festligheter och
i nattens tystnad. Han visste, hvad det blifvit af
den olycklige mannen, som han bestulit; han visste,
hvilken skugga, som fallit öfver honom; och ändå hade
han, år efter år, fegt skyggat tillbaka för att röra
i vid det brottsliga förgångna, ända tills ödet, i
en sqvallrande qvinnas skepnad lät henne för andra
sqvallrande qvinnor berätta, att sjelfmördaren
Levalls barn antagit sin fosterfaders namn och redan
länge varit i den rike mannens närhet. För hvems
skull hade Levall lagt hand på sitt lif – för hvems
skull skydde hans barn att bära sin fars namn?
Den gamle ensamme mannens hufvud sjönk allt djupare,
och han tänkte på dessa barn, som försvunnit efter
deras mors död, och om hvilka ingen bekymrat sig,
hvart de vidare tagit vägen, och som han under årens
lopp, då det begångna brottet någon gång spökade och
gick igen för hans vakna samvete, tänkte söka upp,
för att mot dem i någon mån godtgöra sin skuld.
– Nu skulle han det, men de skulle aldrig få
veta, att det var den person de borde betrakta som en
dödsfiende och släpa inför rätta; de skulle aldrig
få veta, att det var den fege usling, som bestulit
deras far, de nu hade att tacka för sin lycka.
– Ja, en af de båda barnen skulle åtminstone bli
lycklig! Julius Simers, den fattige, förbisedde
kontoristen skulle bli rik, han skulle en gång gifta
sig med en älskad flicka – ty ingen mor skulle ställa
upp hinder mot en millionär.
Det var med en inre tillfredsställelse han stannade
vid denna tanke. – Vid det mynt, han skulle gifva
honom, lådde ingen fläck. Det orättfångna godset
hade gått, som det kommit, på vilda, halsbrytande
spekulationer.
Det myntet hade varit som en spelares sista insats,
ett förtvifladt vågstycke, med ett förtvifladt
resultat, och hvarenda skilling hade strukit med –
och han hade icke kunnat förverkliga sitt beslut, att
efter en fjorton dagar med hundra procent återgälda,
hvad han tagit och som han då envisades i sitt hjerta
att endast betrakta som ett tilltvingadt lån.
Slutligen efter ett par år, när lyckan plötsligen
vändt sig mot honom, besökte han Göteborg, der
han snart erhöll visshet, att han aldrig skulle
kunna godtgöra, hvad han brutit. Det var först i
den stunden han kände hela vidden af sin skuld och
hvart hans brottsliga handling hade fört en annan; –
ty han hade skytt att läsa någon tidning, af fruktan
att bland polissaker se anmäld en viss nattlig stöld.
Den rike mannen reste sig hastigt upp, han ville
samma dag, ja, samma timme, göra sitt testamente
till Julius Simers förmån; han ville återkalla honom
från England, dit han sändt honom derför, att en
högmodig mor härigenom ville hindra honom från att
sammanträffa med sin unga dotter, en förevändning, –
som han gillat, på det att han sjelf skulle slippa
se hans ansigte – detta ansigte, som påminde honom
om den mörkaste stunden i hans lif, en stund, som
han aldrig kunde glömma, men ville söka godtgöra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
