Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder. LXIV. Trenne Wasa-grafvar. St.
- Ny-Caledoniska djurtyper. III. Vampyren.
- Om Lars Hjortsberg. Af Jo. Jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En kardinal Azolini eller rättare dennes brorson –
ty kardinalen dog ett par månader efter Christina
– blef hennes arfvinge. Hennes dyrbara samlingar
skingrades. En del af hennes skrift- och boksamling
förvaras i biblioteket på Vatikanen; de bästa taflorna
kommo till Palais Royal i Paris.
Hvilka motsatser framställa icke här
häfderna inom den trånga ramen af en enda slägts
historia! Stamfadern, som återkommer en flykting till
fosterlandet och störtar der påfvedömet, denne å ena
sidan, och å den andra dessa hans
ättlingar, som tvunget eller frivilligt flyktade
från fosterlandet och fjerran derifrån i främmande
land drogo sin sista suck. Visst är, att af de
tre grafvarne, hafva de, hvilka i sin skrift på
den praktfulla marmorn prisa de bortgångnes minne,
måhända minst motsvarat sitt ändamål, åtminstone hvad
oss svenskar beträffar. Det lof, som Christina vann
af lärde och konstnärer, har knappast trängt till
oss här i Sverige, då deremot den vård, som skalden
rest åt Gustaf Eriksson, gjort honom känd och äfven
i viss mån kär för det bildade Sverige.
St.
Ny-Caledoniska djurtyper.
III.
Det är sednare tiders förtjenst att helt och hållet
hafva vederlagt den gamla och föga poetiska sagan om
förfärliga, mystiska väsen, som man kallat vampyrer
och hvilka man ansett vara ett slags blodsugande,
dödsbringande spöken; en sägen, som i synnerhet
varit gängse i de nedre Donauländerna. Det djur
vetenskapen gifvit detta namn, tillhör ett af flera
arter bestående slägte insektätande och blodsugande
flädermöss med spetsiga hörntänder, en dubbel
hästskolik utväxt på nosen och tjock tunga, försedd
med vårtor. Den största af detta slägte och som
egentligen är bekant såsom blodsugare förekommer
i Sydamerika. Men berättelserna derom äro vanligen
öfverdrifna och detta djur anställer endast ytterst
sällan någon egentlig skada, emedan den blodförlust
vampyren förorsakar är mycket obetydlig. Han anfaller
mycket ofta hästar, oxar och åsnor, men ytterst
sällan menniskor. Huru vampyren biter, kan man ej
med fullkomlig visshet förklara. Man vet endast,
att han sätter sig ned med halföppnade vingar, väljer
de minst håriga ställena af huden, skjuter håren der
ifrån hvarandra, trycker ned den vårtbesatta munnen
och börjar suga. Såret är en
liten grund grop, hvilken icke ser ut som ett
skarpt sticksår. Den blödning, som uppstår derefter,
är aldrig stark och en smal, torkad blodstrimma är
allt hvad man ser deraf.
Vampyren.
Den ny-caledoniska vampyren är åtta till nio tum lång,
har starka käkar, lifliga ögon och ett hufvud, som
erinrar om räfven. Den långhåriga pelsen är mörkgul
och den svarta, elfva till tolf tum långa vinghuden
är genomväxt af ben, och
med de skarpa klorna kan djuret lätt fasthålla sig
vid träden. Honan föder en unge, som länge håller sig
fast vid modern och hindrar henne från snabb flygt.
Denna vampyr lefver i bergstrakter och mörka
skogar. Han föder sig af frön samt äter äfven
kokosfrukten. Köttet lärer smaka förträffligt. Af
håret förfärdiga infödingarne ett slags snören,
som tillverkas i stor mängd, tjena till prydnader
och utgöra infödingarnes skiljemynt.
Då ön först upptäcktes var denne vampyr jemte en
mindre art af flädermössen samt ett råttslägte öns
enda fyrfotingar; men man finner, att infödingarne
på sitt sätt väl förstått att använda deras enda
långhåriga djur.
Om Lars Hjortsberg.
Af Jo. Jo.
Lars Hjortsberg! Hvilken nästan helig rysning
genombäfvar icke vid detta stora konstnärsnamn
hjertat hos den, som vågar sätta sitt obetydliga
till slutpunkt under dessa konturteckningar till ett
äreminne. Och likväl vore ingen närmare berättigad
att skrifva en skådespelares lefnadshistoria, än den,
som sjelf under lifvets vår och
högsommar pröfvat skådespelarens alla fröjder och
sorger, sjelf skärskådat den sceniska konstens
svårigheter i alla dess facer, och ändå haft djerfhet
att träda fram i ledet bland de om priset kämpande,
priset af en så ofta törnomflätad lager.
Dock – det behöfves hvarken ett äreminne eller en
lefnadsteckning, för att å nyo framhålla
glansen af ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:26:48 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1870/0199.html
