Svenska Familj-Journalen / Band IX, årgång 1870 / 197 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Lars Hjortsberg. Af Jo. Jo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Författaren till denna lilla minnesteckning studerade i sin
ungdom med ifver den franska, tyska och danska scenens
heroer, och vacklade en tid i sin åsigt om det rätta. Han hade
tillfredsställelsen att i ett par roller, framställda efter de tyska
konståsigterna, framkalla den sensation hos publiken
som uppkommer af att icke igenkänna skådespelaren,
och ett par ledamöter af orkestern disputerade till
och med om aktören kunde vara Lars Kinmansson eller
Söderberg, samt skyndade upp på scenen för att få
afgjord sin tvist, som öfvergått till ett vad. Men
denna lilla oigenkänlighetens triumf qvarlemnade ingen
inre ro hos den unge skådespelaren, och han insåg snart, att
han försyndat sig mot den sanna konsten. Med risk att klandras
för allt för mycket bibehållande af sin egen individualitet,
afsvor han att begagna tyskarnes öfverdrifna mordsystem på
"personligheten" och sökte för framtiden att bilda sig
efter fransmäns och danskars mönster.

Dock mest af allt inverkade på honom vid denna öfvergång
eller återgång till det naturliga den mäktiga
traditionen om Lars Hjortsberg, så mycket mer som den
lånade rösten från mästarens närmaste anhöriga, med hvilka
Johan Jolin fick glädjen att snart räkna slägtskap
och hvilka med hänförelse och konstnärlig intelligens
ofta talade om den hädangångne och hans mångfaldiga
sceniska triumfer.

På detta sätt kan en stor skådespelare verka
välgörande för sin konst ännu långt efter döden, tack
vare det djupa intryck han gjort på mottagliga sinnen
och själar, hvilka i sin ordning genom vältaliga
beskrifningar söka fortskaffa hvad de skådat för att
byta "skapelserna för minuten" till barn af evigheten.

Men icke ens den ojemförlige Lars Hjortsberg fick
gå oantastad af en bland dessa stränga konstkritici,
hvilkas lefnadsuppgift tyckes vara att icke erkänna
någon sorts mästerskap och som vilja gifva sig
sjelfva ett slags anseende för grundlighet och
djup sakkännedom genom att klandra allt. Publikens
gunstling, som af Svenska Akademien mottagit dess
stora guldmedalj "såsom bevis af dess aktning", den
af snillet Gustaf III omhuldade, af Carl Johan med
titlar och ynnestbevis utmärkte konstnären, kallades
af en onådig konstdomare i offentligt tryck "en
Pajazzo", – som "karrikerade" sina roller. Likasom
alla artister känslig för beröm och tadel, men
med resignation bärande på beggedera, kunde Lars
Hjortsberg aldrig glömma detta anfall, huru uddlöst
det än borde ha förefallit den firade mästaren. "Jag,
som ingenting i lifvet skytt så mycket som att draga
min konst ned i smutsen genom lindansareupptåg, är
jag då verkligen sjelf allenast – en Pajazzo?" utbrast
han i den förtroliga vänskapskretsen, som förgäfves
sökte att trösta den modfällde.

Den smädande tungan, som så djupt sårade Sveriges
störste sceniske konstnär, talar och rör sig ännu,
med samma anspråk att tillhöra ett orakel; men medan
ingen lyssnar till oraklet, bugar sig konstvännen
djupt för minnet af den, hvars äras glans af ingen
pösande kritiker kan fördunklas.

Som ett bevis på huru stora samtida konstnärer,
i motsats till små klanderlystna konstdomare,
bedömde Hjortsberg, berättas det från Danmark, att
då dess den tiden mest firade skådespelare Frydendal
återvändt till Köpenhamn, efter att i Stockholm hafva
sett vår scens prydnad, han en tid varit tungsint
och drömmande. På hans vänners orofulla spörjsmål
svarade han slutligen: "Jag har sett Hjortsberg spela
komedi och jag önskar nu blott att jag aldrig varit
och aldrig återkomme på scenen."

Lars Hjortsberg.

Emellertid, när sådana jättar inom konstens verld som
en Lars Hjortsberg icke fått gå oantastade af småsinnet och
tadelsjukan, huru kunna vi pygméer någonsin våga hoppas att
utan skeppsbrott eller åtminstone "skamfilning" glida förbi
kritikens alla blindskär och undervattensminor?

Dock, det var ju icke om "oss pygméer" som
Jo. Jo. skulle tala, ehuru han helt naturligt i
sammanhang med anmärkningarne mot sjelfva Lars
Hjortsberg, gerna skulle velat begagna tillfället
att insmyga en och annan episod om sitt eget nu mera
i viss mån afslutade sceniska lif, också med
risk att helsas af sina många vedersakares jubel öfver hans
djerfhet att orda i egen sak. Men han står lugn, ty han står
utom striden och innehar nu mera skriftställarens rättighet
att granskande se tillbaka på skådespelarens sannolikt ändade
bana; han har till och med en sorts rättighet,
att efter ett fjerdedels sekels studier begripa så
mycket om sin konst som den unge nykläckte magistern,
hvilken ofta utan erfarenhet
af lifvet och utan kännedom af "die schwere Kunst der
Menschendarstellung", skyndar från studentkammaren
ginaste vägen till recensentens plats i
teatersalongen och å tidningsbyrån. Ja, kanske går
han en vacker dag så långt i förmätenhet, att
han till trycket befordrar sina – teatermemoarer,
innehållande iakttagelser om "die schwere Kunst",
och belysningar öfver alla dessa fördolda makter,
som under det mildare namnet – omständigheterna –
förtynga en konstnärs lif, men hvilka kunna verka
hämmande och dödande för hans kallelse på ett sätt,
som oftast blir en gåta för publiken, men en tärande
sanning för honom sjelf.

De regerande inom en teater ha – kanhända utan att
sjelfva tänka derpå – till stor del en konstnärs
öde i sina händer. Recensenterna kunna "tiga ihjäl"
en teaterpjes, men en teaterstyrelse kan spara eller
gömma ihjäl en artist, eller understundom systematiskt
göra honom till en så underordnad skuggfigur, att han
endast tjenar som staffage i den sceniska taflan eller
som den dunkla bakgrunden åt lyckligare kamrater,
ställda i ljuset.

Lars Hjortsberg hade lyckan att
vara tredje Gustafs gunstling liksom publikens, och följaktligen
tvingades han aldrig af tjenstepligt och reglementen
att spela andra roller än sådana, som passade
för hans konstnärsgenius. Gif den störste mästare
under loppet af några år en serie af karakterslösa
"karakterer", underordnade figurer, hvilka författaren
endast användt som fyllnadsmannekiner vid sina
scengrupperingar, och den store mästaren, - för ärlig
och trogen mot sin konst att vilja göra en konturbild,
tillhörande bakgrunden, till någonting framstående,
som orättmätigt gör intrång på hufvudfigurernas
solbelysta område, – skall småningom känna sig
förintad af sin egen obetydlighet och bortnött ur
publikens sympatier, publikens, som icke djupare
reflekterar öfver de dolda trådar, hvilka föra och
ställa mannekinen på hans ringaktade plats.

Lika lycklig som Lars Hjortsberg i detta fall, eller
i friheten att bestämma öfver valet af roller, har
äfven en annan utmärkt skådespelare, Pierre Deland,
vetat att till fullo uppskatta värdet af en dylik
position, klokt inseende, att hans namn sannolikt
aldrig fått en sådan konstnärsgloria, om han utbytt
fördelen att vara sin teaters direktör och förste
aktör mot den tvifvelaktiga förmånen att vara så
kallad premieraktör vid en kunglig teater. Också
Edvard Stjernström – under en kort tid reengagerad
vid den kungliga scenen – kände sig snart ur stånd
att tålmodigt bära de underordnade rollernas blybörda,
utan ställde sig djerft först i spetsen för Mindre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>